Vandra Sveriges äldsta fjälled

Vandra Sveriges äldsta fjälled

Där fjällkedjan är som bredast går Sveriges äldsta vandringsled - Sulitelmaleden, från frodiga Tarradalen i öst till kala högfjäll och norska samhället Sulitjelma i väst. Att området tidigt blev populärt beror på en missuppfattning.

”Flera gånger under natten kändes det som om någon petade på huvudet, men jag var för sömning att undersöka anledningen. På morgonen visade det sig, att vargar varit utanför dörren. Karlarna undersökte spåren i den nyfallna snön och uppskattade antalet till fyra. De trodde, att vargen stuckit in nosen i hålet på tröskeln för att undersöka vad som fanns innanför.” Det skriver Folke Wancke om sin tur till Sulitelma 1889, publicerat i Till Fjälls 1944.

Bild 345432

115 år senare sprakar elden i Tarraälvshyddan där vi övernattar på samma stråt mot Sulitelma. Brasvärmen får kängor och strumpor att ånga. Lena bjuder på whiskey ur en liten plastflaska och det är första gången som whiskey smakar gott för Erika. Regnet fortsätter att smattra på taket i den sena skymningen när ett par vandrare knackar på stugdörren.

- Finns det plats för oss? frågar två blöta män.

Men stugan rymmer knappt våra packningar och oss skavfötters på den minimala britsen, så vandrarna försvinner och slår upp sitt tält. Ingen varg petar på våra hjässor men en mus delar stugvärmen med oss, rasslar över golvet och knaprar på smulor när vi ska sova.

Det är vår andra övernattning på vandringen från Kvikkjokk. Stugan fraktades hit för 125 år sedan och spisen murades här på Tarraätnos strand med Tarrekaisemassivets snöpudrade toppar i bakgrunden. Det är den äldsta bevarade stugan i fjällvärlden sedan den förfallna Varvekstugan i samma område eldades upp för några år sedan.

Bild 345433

Det börjar i Kvikkjokk

Turen tar sin början på Kvikkjokks brygga där vi möter Björn Sarstad som kört turister i båt genom Kamajåkks och Tarraätnos delta i 40 år. När han styr båten förbi den gamla prästgården berättar han att prästen försvann från Kvikkjokk 1959, samtidigt som vägen dit byggdes. Om leden vi ska gå säger han:

- Det är en gammal klassisk led mot Norge. Fram till slutet på 1800-talet trodde man att Sulitelma var det högsta fjället i Sverige och det lockade tidiga fjällturister. Det var en viktig handelsväg och många ortsbor gick också på dans och fann sina kvinnor i Norge.

På andra sidan älvdeltat baxas våra tunga ryggsäckar ur båten samtidigt som den tredje passageraren, stugvärden från Njunjes, vigt hoppar iland och raskt går iväg iklädd tajts, t-shirt och pannband. Vi stannar en stund på bryggan, äter lunch och njuter av det tillfälliga solskenet.

Här går leder åt norr, söder och väst genom urskogen. Padjelanta- och Nordkalottleden börjar här medan Kungsleden fortsätter åt båda håll. De flesta vandrare tar Kungsleden eller Padjelantaleden, bara ett fåtal väljer att gå Nordkalottleden eller Sulitelmaleden.

Så här i augusti är björklöven fortfarande gröna med några få undantag som slagit om till gult. Det är lätt att gå längs den gamla stigen som slingrar sig genom terrängen. En sprödare fjällbjörkskog tar snart vid och alldeles intill leden forsar Tarraätno genom en brant kanjon med jättegrytor som vattnets framfart ätit fram.

Bild 345434

Halvtam vildmark

Bäcken är den första av gamla hemman längs leden och här finns ett ruckel omgivet av överblommade rallarrosor på slåtterängen. Missionärssläkten Holmbom köpte marken i slutet av 1800-talet och kunde till och från bruka jorden. Än idag bor ett syskonpar Holmbom i 80-årsåldern sommartid i ett hus nära STF-stugan vid nästa hemman, Njunjes.

Från Njunjes stiger leden brant till en början. I hällregnet är de futtiga sex kilometerna till Tarrakaisestugan långa och halkiga över stenar och spänger. Fötterna gör räddande små skutt utom en gång då Lena landar raklång tvärs över spången.

- Jag har inte fått någon post på två veckor, och jag vet att min man har skickat brev, säger stugvärden Birgitta Widne i Tarrakaisestugan glatt när hon får den hög med kort och brev vi burit med oss från Njunjes.

Birgitta trivs bra med den frodiga växtligheten och de omgivande höga topparna.

- Jag får ofta besök av en älg som går här och betar. Igår kväll såg han rolig ut där han stod precis invid skylten och tittade på den, berättar hon.

Hon ger oss en beskrivning till den delen av leden som är dåligt markerad, där vi svänger av västerut från Padjelantaleden, mot Tarraälvshyddan. Hennes tips visar sig vara värdefulla och de fyra kilometerna avverkas lätt.

Tarraälvshyddan är en perfekt plats att sova på och på morgonen vaknar vi upp till en vacker dag utan vind. I stillheten utanför plumsar den stora Tarrakaiseälgen genom vattnet och kliver upp på stranden på andra sidan.







Bild 345435
Björn Sarstad kör oss genom Kvikkjokksdeltat. Med stor inlevelse berättar han om byn och Sulitelmaleden.




Bild 345436
Lena kokar kaffevatten vid Tarraälvshyddan.



Få vandrare

Leden letar sig nu brant uppför till kalfjället med en vidsträckt utsikt över Tarradalen. Detta är rika renbetesmarker och en hjord med en lysande vit sarv gör oss sällskap ett längre tag. Få går den här leden, mestadels möter vi tyskar som hittar hit så här efter svenska semestertider. Men två svenska par i medelåldern möter upp, och ett yngre svenskt par har gått hit ända från Ritsem.

- Vi har gått från sommar i t-shirt och shorts mot höst och vinter, säger de två och tänker på nattens snöfall på kalfjället och vandrar vidare iklädda långbyxor och tjocka fleecetröjor.

Den pampiga pyramiden Staika är ett vackert blickfång över den lättgångna platån mot Kaurajaure vindskydd. Nästa dalgång öppnar sig med Vaimoksjön som är berömd för sitt siktdjup, och vi får en efterlängtad vy över fjället som namngivit denna led, Sulitelma. Vaimokstranden är storblockig och det är skönt att det är torrt när vi går här.

Bild 345437


Värdarna i Vaimokstugan är gamla bekanta, familjen Agdler med fotografen Per-Anders, skribenten Theres och deras två små barn, som bjuder oss på popcorn.

- Det är bara några dagar kvar nu innan vi åker hem, men det känns som om vi skulle kunna stanna ett tag till, säger Theres.

Nästa dagsetapp till Pieskehaurestugan är av jojo-karaktär, först en brant stigning som tar oss hundrafemtio meter upp till tusen meters höjd. Sedan är det lika många höjdmeter utför, och så stiger det till tusen meter igen. Här bjuder högfjällsplatån på en ny naturtyp - ett svartvitt månlandskap med flera sjöar på rad, först den bråddjupa Vistekjaure med ljusa stenstränder som störtar ner i ett isblått djup, sedan några småtjärnar. Små växter trotsar kargheten, vita blommor i miniatyr och en fetbladsväxt. Vita och gröna lavar bildar fantasifulla mönster på gråsvart sten.

Vikingatidens lämningar

Pieskehauresjön lyser turkos framme i dalen och längre ner i det stäppliknande landskapet ligger en man på alla fyra.

- Här ser ni en cirkelformad upphöjning som visar att det är en bostadslämning, säger Lars Liedgren från Silvermuseet i Arjeplog,.

Bild 345438

Stalotomterna, de nedsänkta golvytor omgivna av en vall och ofta med en härd i mitten, i området är daterade till vikingatid, cirka år 800-900. Det finns flera teorier om deras funktion, bland annat att de kan kopplas till jakt på vildren, eller att det är bosättningar från tidiga renskötare.

- Vi ser på kolet att området var beskogat av björk, men numera finns bara träd kvar på en ö här nere i älvdeltat, säger Lars.

Lars Liedgren och hans kollegor undersöker också djupa härdar där man förvarat kött - en grop i marken pekas ut som exempel. Inget salt användes utan man syrade och torkade köttet.

- Renen slaktades troligtvis på hösten när den var fet, förklarar Lars och stänger till jackan i snålblåsten.

Vikingatid är ett nytt historiskt perspektiv till denna 120-åriga turistled. Med detta i tankarna blir Sulitelma allt tydligare där hon reser sig lite ruvande med moln på huvudet och med en synlig glaciär - Sveriges största. Ett fascinerande sand-deltalandskap med färger från rödbrunt till gul och mörkgrön växtlighet passeras, bäckar och forsar meandrar genom landskapet.

Trasiga broar leder oss mot Pieskehaurestugan och till slut vadar vi över ett tillflöde till Varvekjåhkå. Renar bevakar vårt vad och följer oss på nära håll ända fram till stugan.

Kontroll av poliser

På morgonen landar en polishelikopter utanför stugan och väcker nyfikenhet och spekulationer bland stuggästerna. Det är bara kontroll av nödtelefon och ripjägare. När dagens vandring börjar över en stor myr har polishelikoptern startat. Den gör en extra sväng över oss och piloten och polisen vinkar uppmuntrande innan de försvinner in i en himmel med svarta moln och motljus.

Bild 345439
Staika utgör en vacker fond när fötter ska plåstras om.


Vandringen längs Pieskehaure är den vackraste på hela turen. Hängbroar går över vattenfall och små kanjoner där det grönskummande glaciärvattnet rinner ner i sjöns delta. Höstfärgerna gör sig mer påminda och här i sydsluttningen finns många växter. Ormbunkar bildar ett perfekt hjärta och vi ser gul fetknopp och lila tistlar. En liten groda hoppar fram och i nästa stund vrickar Erika foten. Den tejpas efter konstens alla regler och det är inga problem att gå vidare.

Ett stort stenröse markerar gränsen mellan Sverige och Norge med årtalet 1729 inristat i bruket. Ledmarkeringarna målade på stenar i urblekt orange övergår till de norska knallröda T:na.

Den vackra dalen söder om Sulitelma öppnar sig, men fjället fortsätter att gömma sig i tunga moln och det blåser hårt. Vi söker skydd och äter en stadig lunchmiddag i Muorkihyttan, eller Muotkehytta som den kallas på norska, vid östra stranden. Stugan är typiskt norsk, den lokala turistföreningen har bonat om rejält med blommiga gardiner, porslinsljusstakar och lyxutrustning i form av gasspis och elaggregat.

Vi möter tre unga tyska män med vandringsstavar och stora packningar. De ska tälta en längre tid vid Pieskehaure och har bilen vid den norska vägens ände. Det är långt kvar förstår vi på deras beskrivning.

Bild 345440
Sulitelmas glaciär ruvar bland molnen medan vi går genom sanddeltat mot Pieskehaurestugan.


Fortsättningen över klippor och blockig terräng i hårt väder är tuff. Det är både vackert och dystert med den storslagna naturen och allt det fula som den reglerade sjön Lomivattnet för med sig. Där vägen tar vid ser det ut som i bröderna Lejonhjärtas Katlagrotta. Klippformationer bilder drakryggar och stora svarta hål gapar in i det brutna berget. Sjön är svart och kall med blottade klippor på de torrlagda magasinsstränderna. Det är svårt att hitta till Lomihytta i skumrasket.

- Ni ska gå över hängbron, säger en norrman i den enda stuga det lyser i och pekar in i mörkret mot ett dånande ljud.

Utan att tänka går vi snabbt, en i taget, över den gungande bron och vidare uppför den bergknalle på vars topp den lilla stugan ligger.

I nästa dags ljus verkar hängbron inte lika ranglig och stupet inte lika högt. Några renar har övernattat på stranden och springer skrämt iväg när vi ger oss av på den korta och branta grusvägen, 600 höjdmeter ner till Sulitjelma samhälle och busshållplatsen. Vid affären solar vi och firar att vi tagit oss till fots över fjällen. En norsk vandrare är på väg till Nordkap och går hela Norge ”på langs” vilket enligt honom tar fem månader. Våra sex dagar ter sig ändå som en lång tid eftersom vi uppnått känslan av att vara helt och hållet i nuet. Det handlar om att gå tillräckligt långt för att komma ikapp sig själv.







Våra dagsetapper

På vår vandring fungerade dagsetapperna med stugboende bra ända till sista dagen - en extra natt i Mutkehytta rekommenderas starkt, särskilt vid dåligt väder.

Dag 1. Kvikkjokk - Njunjes, 14 kilometer, det är 20 kilometer till Tarrastugan om du vill gå längre.

Dag 2. Njunjes-Tarraälvshyddan, 10 kilometer. I Tarraälvhyddan finns plats för två mindre personer på den korta britsen som är cirka två och en halv meter lång.

Dag 3. Tarraälvshyddan-Vaimok, 18 kilometer, 450 meters stigning. En tuffare men vacker dagsetapp med stigning upp på kalfjället och blockig terräng längs Vaimoksjön.

Dag 4. VaimokÆPieskejaure, 20 kilometer. Upp 300 meter och utför 420 meter. Bitvis otydliga markeringar och trasiga broar.

Dag 5. Pieskejaure-Lainohytta, 28 kilometer, 170 meters stigning, Tuff dagsetappen med mycket blockterräng.

Dag 6. Lainohytta-Sulitjelma, 2 kilometer, 600 höjdmeter utför.


Resa dit och hem

Nattåg till Murjek, www.veolia.se. Buss från Murjek till Kvikkjokk, www.ltnbd.se. Buss från Sulitjelma till Fauske, +47-75 55 22 10, www.nbuss.no, Nattåg från Fauske till Trondheim +47-22 45 50 00, www.jernbaneverket.no. Nabotåget från Trondheim till Östersund (behöver ej bokas), 063-16 82 00 eller www.nabotaget.nu. Vidare från Östersund med tåg eller flyg.


Vilda vandringar från Kvikkjokk

Padjelantaleden sträcker sig från Kvikkjokk till Ritsem. Den är 160 klometer och tar minst tio dagar att vandra. Stugor finns längs leden på tio till tjugo kilometers avstånd. Leden är lättgången med få vad och ordentligt spångad där så krävs. Den slingrar sig genom fjällbjörkskog i den frodiga Tarradalen, över karga högfjällshedar och blomstrande fjällhedar med utsikt över Sareks högfjällsmassiv. Många tar helikopter till Staloluokta och vandrar sedan de åttio kilometerna antingen söderut till Kvikkjokk eller norrut till Ritsem.

Kungsleden sträcker sig från Abisko till Hemavan. Från Kvikkjokk är det en vacker sträckning norrut längs kanten av Sareks nationalpark de 60 kilometerna upp till Saltoluokta. Lägg in en bestigning av Skierfe vid Aktse och du får njuta av den vackraste vyn in i Sarek - över Rapadalen och dess delta. Väljer du däremot att vandra de 74 kilometerna söderut från Kvikkjokk till Jäkkvik möter den minst besökta delen av Kungsleden. Här infinner sig äkta vildmarkskänsla och det krävs tält eftersom det saknas stugor. Naturen bjuder på vidsträckta skogar och flackare kalfjäll med utsikt över de mer dramatiska fjällen i väster.

Nordkalottleden är den tuffaste fjälleden och går genom tre länder, Sverige, Norge och Finland. Den startar både i svenska Kvikkjokk och norska Sulitelma. Den sträcker sig hela 800 kilometer genom alla typer av fjällnatur, norrut till Kautokeino i Nordnorge. Hållpunkter är Vaisaluokta, Abisko, Pältsa och Treriksröset. Leden är bitivis dåligt underhållen och kräver både tält och mycket vana.

Läs mer på www.fjallen.nu och www.kvikkjokk.info

Av: Lena Hedman och Erika Willners

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!