Chamonix är utan tvekan alpinismens centrum i världen. Här reser sig väggar på tusentals meter i fullständigt perfekt granit, som tack vare väder och vind slipats till mjuka klättervänliga formationer genom århundraden. Glaciärer spränger fram mellan klipporna och för adrenalinsökaren finns mer än nog att hämta. Bergen är många och höga, med europeiska mått de allra högsta med Mont Blanc i spetsen, och i dalgångens absoluta närhet finns äventyr för mansåldrar. Detta har naturligtvis gjort Chamonix populärt. Horder besöker sommartid dalgången.
Molladalen i norska Sunnmørealpane är något helt annat. Höjden på bergen är högst måttlig, bergen reser sig runt 1 400 meter över havet. Det är lätt att orientera sig i området och avstånden är korta. Här slipper man även praktiska och tidskrävande detaljer som acklimatisering. – Åk till Molladalen! Det är som Chamonix fast i miniatyr, men utan alla människor, sa en gammal klätterräv till mig en gång. Och nu när jag är här kan jag konstatera att precis så är det. De norska tindenålarna i Molladalen har mycket gemensamt med de franska aiguillerna. Dom är mindre men betydligt tillgängligare och håller samma kvalité som jättarna i Europa. Dessutom finns här havet och det bästa av allt – nästan inga människor.
Sunnmøringarnas land
Resan hit är faktiskt ett äventyr i sig. För den svenske slättlandsbonden är de ringlande havsnära vägarna omgivna av branta berg lika exotiskt som Amazonas djungler eller Afrikas slätter. I Ålesund, som ligger insprängd i fjordlandskapet, lever de bofasta direkt eller indirekt av havet. Men det är bara en liten del av de naturresurser som området kan erbjuda. Det här är Sunnmøre. Norrmännen, eller rättare sagt Sunnmøringen, säger själv att det finns mer natur här än på de flesta andra platser i landet. Inte helt oförtjänt, även med objektiva ögon, kallar man området för Sunnmørsalpane – Alperna i Sunnmøre.
Molladalen ligger i nordvästra delen av detta alpområde. Någon sa att dalen liknar en Disney-miniatyr av Alperna och kanske det är den närmsta beskrivningen man kan ge. En beskrivning och jämförelse som alla kan relatera till. Från Ålesund är det en kort tur med färja över fjorden och sedan ytterligare några kilometer in i Barsstaddalen. Från vägsände är det drygt tre kilometer och cirka 500 höjdmeters vandring upp till Molladalen och en perfekt tältplast vid några stora klippblock intill sjön Storevatnet.
En första blick
Skyarna är grå och lämnar inget till övers annat än för fantasin. Vid några kedjor just på väg in i själva Molladalen, vandring är upp är bitvis brant och det hänger kedjor till hjälp på några platser, rör det sig plötsligt i det kompakta molntäcket och något skymtar till. Jag halkar och drämmer knät i backen. – Jösses, såg ni det där, säger jag. – Ja jävlar, säger Anders på skorrande skånska. För bara några sekunder lättar molnslöjorna och vi får en första blicka av dalgångens spiror, tinnar och torn. Sen ser vi inget mer. Morgonen därpå vaknar vi av ett ylande. – Kom ut! För första gången får vi se dalgången och det är en lite surrealistisk syn.
Sjön ligger spegelblank och i den speglar sig topparna som ligger i en ring runt vår tältplast. Förare och kartor kommer fram. Där i söder Svinetinden och Grønetinden, vandringsfjäll. Åt öster blir det brantare med Ytstenestinden. Sen ligger de på rad från sydväst till nord: Holtanna, Mohns topp, Randers topp och Jønshornet högst av alla, 1419 meter, topparna vi bara sett på papper.
Som en krans runt Molladalen ligger några av Norges vackraste fjäll. ”De kanske inte kan mäta sig med Trolltindane i Romsdalen i dimension eller Jotunheimens i antal eller meter över havet men när det kommer till vildhet och variation får du leta länge för att finna dess like.” Så står det i inledningskapitlet till klätterföraren över Molladalen. I den plötsliga stressen över att komma iväg och upp, trampar någon med kängan rakt i smörpaketet.
Även för nybörjaren
Sofaruta är en klassisk tur på fyra replängder upp på Mohns topp. Namnet har leden fått av de på lagom avstånd belägna standplatserna, hyllor som soffor, med Molladalens bästa utsikt. I synnerhet den tredje replängden är en av Skandinaviens finaste replängder, brant, fast och exponerat, men ändå bara grad 4+. Det är nog det som är lite av poängen med Molladalen. Här finns gott om utmanande och svårare klättring för den som vill men det som gör området unikt är alla de lät¿- tillgängliga och äventyrliga lättare turerna som finns i dalen.
Fjället är fast och grepprikt och spricksystemen är i regel sammanhängande och lättsäkrade. En bättre plats för den aspirerande alpinisten att öva på finns knappast. Området är överblickbart och lättorienterat. Anmarscherna är korta och den typ av klättring man hittar här hittar man annars bara i större och betydligt mer krävande berg.
Dessutom finns här alla dessa spiror och torn som gett dalen dess rykte. På Mohns topp tar vi en fika och fortsätter över en kort kam ut på en av de små ostvända glaciärerna i området. Till höger om oss sticker Molladalens eget varumärke upp, det 15 meter höga men synnerligen spetsiga Bladet. Bladet har figurerat i många produktkataloger och reklambilder och har blivit synonymt med Molladalen. Som en knivsudd står det där och vinglar på kanten mellan glaciären och avgrunden. Med hjälp av några säkringar och ett rep går det att leta sig upp på toppen.
Bladet är ett av områdets mest välfrekventerade utflyktsmål och på våren går många norrmän upp till dess fot på skidor för att göra en bestigning. Den spetsiga spiran har faktiskt bestigits med skidor på fötterna! Molladalen är inte bara klättrarens. Området är utmärkt för toppturer på vårarna. Jønshornet är den högsta toppen i massivet och åken härifrån norrut ner mot fjorden är några av de bästa området har att erbjuda.
Och för dig som vill ha lite mer utmanande åkning kan rännorna, som på sommaren är anmarschleder till klätterturerna, rekommenderas. Sommartid är vandringen i och runt Molladalen populärt. Det är inte ovanligt att man träffar på skolklasser i området och det får väl närmast betecknas som ett mått på hur lättillgängligt Molladalen faktiskt är.
Klumpfot på besök – igen
På kvällen börjar det blåsa hårt och regna. Packningen upp hit till vår tältplats vid Storevatnet var tung med ett avsevärt innehåll av sådana där bra att ha saker. En av dessa prylar, en presenning, kommer väl till pass. Uppspänd mellan ett klippblock och några stenar på marken får vi ett stort vind- och regnskydd. Där sitter vi relativt varmt och ombonat och lagar mat och spelar munspel. Men Klumpfot, han som redan satt kängan i smörpaketet, är snart framme igen. Gasköket feltänder och plötsligt slår en eldboll ut från den läckande gasslangen.
Med klippblocket i ryggen och en mur av stenar i den ena änden finns det bara en väg ut för fem personer. Paniken utbryter. Klumpfot tar hjältemodigt tag i det brinnande köket för att kasta ut det i regnet. Det brinnande köket far i en vid båge i det trånga utrymmet men istället för att landa ute i regnet studsar det mot klippväggen och landar mitt bland mat, chipspåsar och människor.
Eldbollen slår ilsken omkring sig och nu springer vi som är kvar rätt genom presenningen och ut i regnet. Ingen är skadad men all mat är nu antingen blöt, bränd eller trampad på. I ömsesidig tystnad går vi och lägger oss. Frukosten är smörfri, smulig och delvis blöt. Sydvästkammen på Jønshornet står på dagens program.
Stjärna i kanten
Klättring är så mycket mer än det mest uppenbara: exponering och adrenalinpåslag. Här finns naturligtvis lyckan i att röra och anstränga sig och det är också ett intensivt sätt att uppleva naturen på. Men det finns även en estetisk ådra i klättringen som är intressant. Klättraren tilltalas av vackra och fantasifulla formationer. En till synes grepplös vägg där ett lite oansenligt hål visar sig innehålla ett perfekt grepp gör dagen för alla klättrare.
Eller ännu hellre en ihållande vacker sprickformation som letar sig uppför berget. Eller en bekväm jämn hylla där man kan sitta och dingla med benen. I klätterförare beskrivs i regel extra fina replängder och passager med en stjärna, precis som man ger en stjärna åt ett barn som gjort något fint i söndagsskolan. Sydvästkammen på Jønshornet, en av dalens klassiker på cirka 200 meter, har allt det där.
Turen är sällsynt varierad och börjar med en fin replängd i ett hörn för att fortsätta med en kamin. Turen följer ryggen i fyra replängder. Den femte och sista replängden viker in på väggen och letar sig upp för en fantastisk spricka som klyver toppväggen. Leden har naturligtvis en stjärna, borde ha flera. Vi är hur som helst fullständigt överens om att bara denna vår sista replängd ensam hade varit resan värd.
Mer information? KLICKA HÄR
Av: Kalle Grahn
