Det våras för pilgrimsleden

Det våras för pilgrimsleden

Pilgrimsvandring låter inte så trendigt – men det är det. Det märks i Santiago de Compostela såväl som i Selånger, där man rustat upp världens nordligaste pilgrimsled. Vad är det då som lockar 2000-talets pilgrimsvandrare? Utemagasinet söker svaret.

Text: Emma V Larsson, Foto: Emma Mattsson

Pirret i magen, ännu hela fötter. Med det här första steget, kängans sula mot gruset, blir jag en del av något större. Något som pågått i tusen år och mer därtill. Mina fötter vandrar i spåren av många andras. Jag är en pilgrim.

Så många har gått här före mig. Den första, vars steg vi alla följer, var Olav Haraldsson – tidigare kung av Norge, med ett förflutet som plundrande viking, idag ett av våra mest uppburna helgon. I början av juli år 1030 landsteg han här i Selånger utanför Sundsvall. Då, på medeltiden, var detta en stor hamn och ett administrativt centrum för hela regionen.

Havsytan stod högt, inte långt från kyrkan. Men idag hörs bara vinden, inga vågor, inga knarrande skepp. Kyrkoruinen ligger inte långt från Selångersjön, men det var länge sedan nu som den kallades Selångerfjärden och var en havsvik.

Här vid ruinen startar världens nordligaste pilgrimsled, St Olavsleden, som slingrar sig fram de 58 milen till Nidarosdomen i Trondheim. Till Selånger seglade han efter två år i landsflykt och påbörjade vandringen till Norge för att återta makten i landet. Han snirklade sig genom Medelpad och Jämtland, korsade gränsen – men vid Stiklestad tog det stopp. Olav föll i ett slag och hans kvarlevor fördes till Trondheim, där Nidarosdomen senare uppfördes till hans ära.

Efter en rad oförklarliga händelser kom man fram till att Olav var en helig man. Som helgon nådde han snabbt stjärnstatus och hans grav har under århundraden varit ett av de allra viktigaste målen för kristna pilgrimer.

MED TRONDHEIM I SIKTE
Det nybyggda pilgrimscentret i Selånger är en del av regionens nysatsning på den gamla pilgrimsleden. Här kan vandrare få information om allt som har med leden att göra, som boende, mat och sträckning. Centret blir en symbol för pilgrimsvandring som fenomen, att det har en plats även i vår tid. Intresset växer och vandrarna blir allt fler, till och med här uppe i nordligaste Europa.

Projektet att rusta upp leden startade 2012 och ansvarig är Putte Eby. Han har lagt ner sin själ i att skaka liv i den bortglömda leden.
– Min ambition har varit att vandraren varje dag, om möjligt, ska känna att hen går i Olavs fotspår. Det vill säga passera någon gammal källa, en medeltida kyrka eller liknande. Inte för att den generella moderna pilgrimen är per definition kristen utan för att det finns ett inre mål med vandringen och en historisk kontext. I Dag Hammarskjölds dagbok, som gavs ut efter hans död, finns ett citat som för mig är klockrent vad gäller den moderna pilgrimen: Den längsta resan är resan inåt.

 

Religionen är närvarande längs St Olavsleden, men 2000- talets pilgrimsvandringar kan ha fler och andra syften.

Förr var ett stämplat pass beviset på att man var en äkta pilgrim. Idag är stämplandet mest symboliskt och dokumentärt.

ELDSJÄLAR LÄNGS LEDEN
Det är egentligen oklart hur Olav tog sig fram när han lämnat Selånger. Kanske vandrade han, kanske red han. När Putte rustade upp leden behövde han dra om vissa sträckor. Det blev en utmaning att undvika E14 och järnvägen, även om det kanske var där Olav Haraldsson gick eller red för 1 000 år sedan.
– Viktigt att påpeka är ju att St Olavsleden skiljer sig från exempelvis Sörmlandsleden. Pilgrimen har ett tydligt mål, i detta fall Nidarosdomen, medan Sörmlandsleden slingrar sig fram mellan utsiktspunkter och badplatser. St Olavsleden sträcker sig så att vandraren känner att hen hela tiden är på väg mot Trondheim, förklarar han.

Det är lågsäsong på St Olavsleden när Utemagasinet kommer på besök, men tro inte att det går någon nöd på oss. Ett fåtal kilometer utanför Selånger möts jag och fotografen Emma av en skylt som hälsar pilgrimsvandrare välkomna. Här bor Tommy och Sigrid Nordvall, de bjuder på kaffe och ostmacka. Tommy intervjuar varje vandrare som kommer förbi och statistiken sträcker sig flera år tillbaka. Han bläddrar entusiastiskt i överfulla fotoalbum som pryds av vandrare från hela världen. Själv har han cyklat leden fyra gånger.

Även om världens nordligaste pilgrimsled inte blir söndervandrad (än) så visar Tommys statistik att intresset för den ökar. 2014 fick han och Sigrid besök av 14 vandrare. 2018 tittade 268 personer in på en fika, varav 118 stycken vandrade eller cyklade hela vägen mellan Selånger och Trondheim.

Pilgrimscentret för också statistik, även om det inte är helt lätt eftersom många börjar vandra i Östersund, Åre eller Stiklestad. Man tror att cirka 700 personer gick stora delar av leden 2018 och att minst 22 olika nationer var representerade. Det kom vandrare från Namibia, Kanada, Hongkong, Ryssland och Kroatien – men merparten kom från Sverige, Norge, Tyskland och Holland.

 

Tommy och Sigrid är hjältar längs leden. 2018 bjöd de 268 pilgrimsvandrare på fika, enligt Tommys egen statistik.

SKOGEN VIKER UNDAN
Tunga granarmar sopar över grusvägen med vindens hjälp. Skogen ramar in i mörkgrönt. Det ser ut som om skymningen letat sig in i dess skrymslen, men klockan är bara eftermiddag. Gruset knastrar under kängorna, annars tyst. Det är bara vi här. Plötsligt viker skogen undan för en bilväg, ett par hus och så småningom ett helt litet samhälle. Inga vandrare här heller. Vi checkar in på Solgården hos Majbritt och Petrus.

– Det känns meningsfullt att erbjuda boende till vandrare. Vi håller oss hemma om somrarna nuförtiden för att finnas till hands, berättar de.

Nedanför deras vackra hus rasslar Ljungan fram. I dess kalla vatten väcker jag min möra kropp morgonen därpå. Omfamnad av tusen vassa nålar tänker jag att pilgrimsvandring är att skala bort vardag och rutin, att vara naken inför intryck och känslor. Som älvens knivskarpa kyla mot huden, som att låta nya drömmar gro och växa.

 

Majbritt och Petrus på Solgården håller sig hemma om somrarna numera, för att kunna erbjuda boende till pilgrimsvandrare.

Medan en led som Sörmlandsleden slingrar sig mellan utkikspunkter och badplatser, går St Olavsleden i Olavs fotspar med siktet inställt på Nidarosdomen. Men det bjuds ändå på både bad och vyer längs vägen.

EN ANNAN VANDRING
Fem år tidigare. Jag befinner mig på en annan pilgrimsvandring, med en helt annan inramning. Varm vind mot kinden och brinnande sol i nacken. Jag står på en stenig avsats någonstans i Pyrenéerna, vacklande på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Jag har inte många mil i benen ännu – och i runda slängar 79 mil och fyra veckors vandring framför mig. Luften surrar av röster, gnäggningar, tung andhämtning och bräkanden från får.

Längs med stigen som dansar uppför berget vandrar människor som på ett radband. På Camino de Santiago är man nog aldrig ensam, tänker jag där och då. En tanke som återkommer när jag på kvällen kryper ner i min sovsäck, i en sovsal med 20 andra vandrare.

Det året, 2014, var jag en av 237 882 pilgrimsvandrare som startade sin vandring till Santiago de Compostela. År 2018 hade den siffran ökat till 327 388.

Pilgrimsvandringen som fenomen växte sig stark under medeltiden i Europa. Idag har den alltså fått ett påtagligt uppsving – samtidigt som religionen tappar mark i västvärlden. Vad är det då som får 2000-talets människa att vandra till heliga platser som katedralen i Trondheim, Santiago de Compostela eller Jerusalem?

Det är visst fler än jag som undrar. Mats Nilsson, lektor vid universitetet i Karlstad, bestämde sig för att forska i frågan.
– Jag fick upp ögonen för att pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela ökar, samtidigt som vi förväntas bli alltmer sekulära. Som turismforskare blir jag nyfiken, vad kan det bero på?

Mats Nilsson har skrivit avhandlingen "Post- secular Tourism. A Study of Pilgrimages to Santiago de Compostela". Under arbetet med studien insåg han att pilgrimsvandrarna idag sällan vandrar av samfundsmässiga skäl, men ofta av "spirituella".
– Man väljer att pilgrimsvandra vid en brytpunkt i livet. Jag kunde se att en grupp hade slutat plugga och stod inför nya livsval, en annan grupp hade barn som precis flyttat hemifrån, en tredje grupp hade nyligen gått i pension. Pilgrimsvandringen blev för dem tid för reflektion och utvärdering. Det är ett slags terapiarbete som pågår.

 

Utemagasinets Emma V Larsson vandrade 80 mil till Santiago de Compostela 2014. Nu gör hon debut på St Olavsleden.

ACCEPTANS OCH TILLIT
Mats Nilsson tycker det är särskilt anmärkningsvärt att Santiago de Compostela, som från början är en katolsk helig plats, har blivit en helig plats även för den icke religiösa vandraren. Idag tycks staden vara präglad av en generell spiritualitet snarare än den klassiskt katolska.

– Om man vandrar av katolska skäl genomför man som pilgrim vanligtvis vandringen för att bekräfta sin tro. Nu har jag sett att vandrarna främst letar efter svar utifrån sig själva.

Men varför vill man finna svaren på just en pilgrimsled och inte lika gärna på en vandringsklassiker som Kungsleden? Anna Jansson har kanske ett svar på den frågan. Hon beskriver sig som en "soul searcher", har bott på kloster i Thailand, rest runt själv i Israel och vandrat i Jesu fotspår – men inte av religiösa skäl. År 2010 vandrade hon ensam till Santiago de Compostela.
– Jag har alltid haft ganska mycket ångest och en vandring eller resa på egen hand ger mig utrymme att vara stilla, att kunna lyssna på mig själv och mina tankar. Jag gillar historia och tycker om att besöka platser som jag har läst om. Min pilgrimsvandring kom att handla mycket om kontakt med andra människor, om historia, mat, äventyr och landskapet i norra Spanien, förklarar hon.

Anna lockas mer av kultur än av rent friluftsliv, men poängterar att pilgrimsleden gav henne bägge delar – natur och historia. Hon valde att vandra ensam för att kunna välja själv längs med vägen ifall hon ville ha sällskap eller inte. Det är en klar fördel med en populär pilgrimsled.
– Under vandringen gick jag in i varenda liten kyrka och pratade med de som arbetade där. Oftast var de volontärer från byn som kunde berätta om trakten, kyrkan, historien, lokal mat och traditioner.

Att pilgrimsvandring ökar i popularitet ser Anna som en konsekvens av hur många av oss lever idag.
– Kanske är det ett behov av att komma bort från all teknik, som mobiler och datorer och det som finns runt omkring oss konstant i vardagen.

 

Kan man pilgrimsvandra bara ett par dagar, ta ett par etapper av en längre pilgrimsled? Det är förstås fritt fram, men flera som Utemagasinet pratar med menar att den inre resan drar igång först en bra bit in på leden.

TRYGGHET LÄNGS LEDEN
På en pilgrimsled får tankarna plats och till skillnad från exempelvis en fjällvandring är inte överlevnaden i fokus. Det finns restauranger, boenden och oftast många medvandrare nära till hands.

Mats Nilsson säger att en pilgrimsvandring ofta ger en annan sorts utmaning, som träder in när logistiken förenklas.
– Jag är övertygad om att många som är intresserade av vandring i allmänhet kan välja en pilgrimsled tack vare den infrastruktur som finns kring den. Jag träffade ett antal kvinnor som valde pilgrimsvandring av trygghetsskäl. De ville ha en naturupplevelse men kände sig oroliga inför att vandra själva i naturen. På Camino de Santiago finns det gott om medvandrare, trevlig lokalbefolkning som värnar om leden och samtidigt naturupplevelser.

En del av svaret finns säkerligen också i historien, tänker jag själv. Att vandra en led som andra fötter har trampat i tusentals år ger en känsla av att vara en del av något större. Många har vandrat exakt den här leden för att finna svar och mening – då kanske jag också kan hitta de svar jag söker?

Mats Nilsson tror på fortsatt uppgång för pilgrimsvandringen och menar att St Olavsledens framtid ser ljus ut.
– Många som börjar pilgrimsvandra, till Santiago de Compostela eller kanske till Rom, tenderar att testa fler leder efter det. St Olavsleden kanske inte blir den första man går, men möjligtvis den andra. Den ligger inte så centralt i Europa men kommer absolut att öka i popularitet. Pilgrimsvandring ligger rätt i tiden på sätt och vis. Vandringsturism ökar och likaså gör religiös turism – vilka båda ingår i pilgrimsvandring.

80 MIL AV REFLEKTIONER
Satsningen på St Olavsleden tycks alltså ligga helt rätt i tiden, sett ur flera synvinklar. Den stora utmaningen framöver är infrastrukturen kring leden. Det måste till er boendealternativ, till exempel, och det är lite av ett moment 22. Fler vandrare ger mer och bättre service – mer service ger fler vandrare. Men Putte Eby har framtidstro.

– Mitt mål var att skapa Sveriges svar på Camino de Santiago, och det tror jag fortfarande är möjligt.

Morgonen gryr, jag står vid foten av Bergåsen i Borgsjö. Här finns St Olavs källa, en av de mest kända källorna längs med leden. Enligt legenden uppkom den genom att Olav stötte sin stav i marken och fick vattnet att sippra fram.

Det är långt kvar till Trondheim och det sista steget på St Olavsleden. Men jag minns mitt sista steg på Camino de Santiago.

Efter en månads vandring stannar jag tyst framför katedralen i Santiago de Compostela. Flera veckors idogt vandrande värker i fötterna. Jag är framme – men målet är inte det viktiga, inser jag där och då. Inom mig finns 80 mil av inre ektioner, tankar. Ett nyvunnet självförtroende och kärlek till kroppen.

Det är en värdefull skatt som gör sig påmind även här, i Bergåsen. Att pilgrimsvandra är att möta sig själv, oavsett om du vandrar med många andra på caminon eller ensam i Olavs fotspår. När du bara går och går, dag efter dag, blir det till sist omöjligt att ignorera den inre rösten – den är högljudd och kräver sitt utrymme. En inre resa, den längsta resan. 

 

St Olavsleden följer Ljungans dalgång de första milen.

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!