"Alla borde klättra i träd"
Foto: Emma Mattsson

"Alla borde klättra i träd"

Alla borde klättra i träd. Det tycker Miriam Löwenstein, regerande svensk mästare i trädklättring och lärare för nybörjare. Med rep och karbiner tar hon sig, och andra, till nya höjder.

TEXT: KARIN WALLÉN, FOTO: EMMA MATTSSON

Den gamla eken står som en stadig kompis med två stammar mot skyn. Det är en bit upp till de första grenarna, men långt där uppe breder grenverket ut sig som krumbuktande armar.

Miriam Löwenstein spänner en typ av jätteslangbella och siktar på en grenklyka ungefär tio meter upp. I slangbellan ligger en tyngd som sitter fast i en tunn men stark kastlina. När hon släpper taget slungas den tio meter upp i luften – och tar vägen över en stadig gren, precis som det var tänkt. Det första steget till en säker förankring.

Snart hänger ett långt knallgrönt klätterrep ned från trädkronorna, och Miriam instruerar fotografen Emma hur hon ska ta sig upp till dagens högtflygande uppdrag.
– Dra repet mot naveln allt vad du kan, och fram med höften. Tänk lite som att du juckar!

Utrustningen påminner om en bergsklättrares, med sele, linor, karbinhakar. Det är spännen hit och dit och en fiffig liten hake som sätts fast på skon för att kunna gå – "som i en trappa", instruerar Miriam – uppför repet.

Att promenera upp för rep är vardag för Miriam Löwenstein, i hennes jobb som arborist – fast då brukar hon ha en mer exakt plan för vad hon ska göra där uppe och har oftast en motorsåg hängande från selen. För fotografen är det däremot premiär för upplevelsen att dingla från ett träd på det här viset. Och säkert första gången sedan barnsben som hon ger sig sjutton på att komma upp för en stam, ut på grenarna, och vara kvar där ett tag.
– Många verkar tycka att det är en barngrej, att klättra i träd. Men varför ska man sluta bara för att man blir vuxen? undrar Miriam.

För henne är trädklättringen mer än ett yrke. I träden har hon en tillflyktsort som får henne att må bra, på djupet.
– Jag tycker det finns ett lugn i höjder. Lite tvärtom från höjdrädsla. Visst kan jag bli rädd om jag ser att jag har satt ett rep runt en gren som inte är bra. Jag vill alltid minimera riskerna. Men högt uppe i ett träd är en lugn plats för mig.

 

Att klättra upp i ett träd och bara vara, inte jobba, är ren lyx.

BÖRJADE MED BROAR

I efterhand har Miriams mamma påmint om hur hon ständigt klättrade när hon var liten. Det fanns ett syrénträd på bakgården i Majorna i Göteborg, där Miriam växte upp. Där klängde hon omkring när hon var så liten att syrenen var kraftig nog.

Det fortsatte med en mer urban typ av klättring. Hon och vännerna utforskade tunnlar, övergivna byggnader och broar.
– Vi brukade gå in i brofästet på bron till Hisingen, och sedan gick vi under bron, på ett nätgaller där man såg 40 meter ned till vattnet, minns Miriam med ett leende.

Det finns något kittlande i de där historierna om hur hon och kompisarna utforskade stadens undangömda platser. Ibland tog de risker, ibland trillade hon och gjorde sig lite illa.

Numera handlar klättringen mycket om säkerhet, räddning och riskprevention – men även det ger kickar. Det är kul att planera, klura ut hur det är tekniskt möjligt att genomföra en klättring på effektivast och ofarligast sätt, menar Miriam.

Tanken på ett nytt yrke hade kommit efter några år som journalist, i en dagstidningsbransch där jobben var få. När Miriams pappa dessutom blev sjuk i ALS, och sedan dog, följde en sorgeperiod som fick henne att tänka efter. Vad tyckte hon var roligt? Hon bestämde sig för att göra en lista på några yrken som lockade, det blev tre: Undervattenssvetsare, cykelmekaniker – och arborist.

I Sverige finns knappt någon urskog kvar, och en minskande del gammelskogar. Det vi ser som skog är oftast produktionsskog, som inte lever ett naturligt liv utan planteras och fälls enligt en kommersiell plan. Men att träd fascinerar och engagerar är ändå tydligt. Gamla träd i städer som ska fällas kan väcka känslor och opinion hos dem som minst anade att de hade någon åsikt. Och det talas allt mer om hur kropp och själ behöver naturen, inte minst träden. Det arrangeras japan-inspirerade "skogsbad" med mindfulnessövningar i lummiga omgivningar. Och teorier om hur träd kommunicerar med varandra, vissa belagda andra inte, har väckt ett visst intresse för att träden är komplexa organismer.

Miriam Löwenstein håller numera avancerade kurser för arborister, och de som är under utbildning. Men när hon håller nybörjarkurser i träd-klättring är det för människor som inte har suttit på en gren sedan barnsben. De har glömt bort den där känslan. Och det blir en utmaning att ta sig upp, även med säkerhetsutrustning.
– Först är de flesta rädda. Sedan, när de klarar det, blir de väldigt glada. Det är något med att övervinna rädslan. Som att livet blir lite större än innan.

Miriam har bland annat hållit kurser genom Medborgarskolan, men även delat med sig av sina kunskaper till specifika grupper i olika sammanhang – allt från asylsökande till skogsaktivister.
– Det allra mest belönande är när någon säger "jag kommer aldrig att klara det här". Och så ser man samma person göra precis det den inte skulle klara av. Det är en av de bästa känslorna som finns. Och jag mår ju så bra av att klättra i träd, så det känns fint att ge det till andra.

 

Inomhusklättring fastnade hon aldrig för, men nu har Miriam börjat klippklättra på fritiden. När hon orkar, efter en hel dag i träden

"ÅH, EN DUBBELSTAM!"

Att klättra upp i ett träd och bara vara där, utan att jobba, är som en lyx, menar hon. Det blir en egen plats och ett eget rum. Som att komma tillbaka till barndomens syrénträd.
– Men det är ju kul att hoppa omkring och klättra också, som vi gör på jobbet. Ibland hinner jag med en lugn stund även då. Längst upp i träd-kronan, när solen går upp.

Samtidigt är Miriam lite "skadad" av sitt intresse och sitt yrke. Så fort hon ser ett träd tänker hon på hur hon skulle klättra upp i just det – hur hon skulle planera, steg för steg, sätta linor och rep och svinga sig med kroppen. Sedan kan hon inte låta bli att se vad hon som arborist skulle göra med trädet.
– Jag tittar på träd och ser, åh en dubbelstam! Och där har vi en björk med en död gren. Jag var på Island förra året, och där finns ju knappt några träd, bara de där pyttesmå björkarna och någon liten sälg. Det var avslappnande.

När Miriam för några år sedan tvingades avstå från trädklättring i tre månader, på grund av en skada, fick hon känna hur mycket hon saknade det. Hon hade brutit benet i roller-derby – en fullkontaktsport på rullskridskor, där hon var känd under spelarnamnet Sleazy Chainsaw – och kände sig tvungen att ge upp sporten på grund av skaderisken.
– Det är lite trist att jag behöver tänka på allt jag inte borde göra, för att skydda kroppen. Jag behöver den ju i jobbet. En kompis vill att jag ska hänga med och cykla downhill. Det är synd att allt som är roligt också är lite riskfyllt.

Däremot har klippklättring blivit en hobby som hon gärna vill utveckla.
– Men jag klättrar inte lika mycket som de som har stillasittande jobb. När jag kommer hem från mitt jobb är jag ju trött i hela kroppen.

GILLAR ATT VANDRA

Ibland rör sig Miriam på marken också, och hon gillar att vandra – även ovanför trädgränsen. Årets stora vandring sker i Norge, tillsammans med ett kompisgäng som brukar sticka iväg tillsammans. Veganmaten är torkad och klar, en stuga är hyrd, och de som inte får plats inomhus slår upp tält strax utanför knuten.
– Jag tycker om att ha det gött. Jag tycker inte om strapatser för strapatsens skull, konstaterar hon.
Ändå är hon den som ofta finner lugn i stormen.
– Jag var ute och seglade med en jättestor skonare en gång, och det blev oväder en natt. Då kände jag det där lugnet. Man bara "Jaha, det här havet är jättestort. Det är vatten åt alla håll. Jag kan inte göra någonting." Det var en känsla som liknade att vara högt uppe i ett träd.

Men är det samma känsla att vandra på kalfjället, utan träd att kryssa mellan? Miriam tvekar lite. Nej, det är inte samma "connection", menar hon. Kalfjället talar inte till henne på samma sätt som mäktiga stammar med personligt formade grenar, präglade av varje träds individuella liv.

Min tanke går till boken Trädens hemliga liv, av den tyske skogsvaktaren Peter Wohlleben, som väckte stor uppmärksamhet när den kom – med sina teorier och forskningsrön om hur träden kommunicerar med varandra.
– Det finns väldigt lite forskning om träd, säger Miriam. Det vi vet är ofta baserat på studier från 1970-talet. Som jag förstått det så lägger han fram en del teorier som inte är helt belagda, men om boken väcker intresse så tycker jag det är jättebra. Jag skulle önska att det forskades mer på träd.

En sak som trots allt iakttagits i många träd, är att de inte bara reagerar på skador – som om de fått ett sår som gör ont – utan att de också hjälper sina artfränder. Om de blir angripna av skadedjur varnar de andra träd genom signaler. På det viset kan till exempel paraplyakacian på den afrikanska savannen inte bara börja pumpa ut gift i sina egna blad så fort en giraff börjat äta av den, utan även skicka ut en gas till andra akacior, som kan börja bilda gift i förebyggande syfte. Men detta vet girafferna, som därför hoppar över de närmaste träden när de går vidare, eller går mot vindriktningen.

Även träden på våra breddgrader "pratar" genom luften, med hormonsignaler, och det finns underjordiska system där träden binds samman, genom rötter och svampar. På det viset kan de dela med sig av information – och hjälpa varandra i nöd genom att pumpa in näring i den individ som behöver det.
– Förut röjde man till exempel runt en ek man ville bevara, för att den skulle slippa konkurrens. Men nu sparar man andra små ekar runtomkring, för man vet att de kan hjälpa varandra, säger Miriam.

 

Trädklättring handlar mycket om fokus, säkerhet och riskprevention. Det går inte att vara någon annanstans i tankarna.

FOKUS OCH LUGN

När fotosessionen i den gamla eken är över kommer fotografen nedklättrande med ett utmattat leende – lycklig och upprymd. Miriam firar elegant ned sig och börjar håva in utrustningen. För några veckor sedan vann hon SM i trädklättring och hon är nyss hemkommen från Tyskland där hon tävlade i EM. Tävlingarna består av flera delar som ofta ingår i arboristens vardag, men som här bedöms framför allt utifrån tid. Men också, i vissa delar, utifrån förmågan att planera effektivt.

Det gäller att kunna sin utrustning, vara fokuserad, klättra snabbt och effektivt samt utföra de uppgifter som ingår i tävlingen. Istället för att skära av grenar plingas det i klockor i olika delar av trädet. Det här är en sport framför allt för arborister, även om alla är välkomna, och det finns de som satsar hårt och målmedvetet på varje mästerskap.
– Jag tycker det är kul för att jag får träffa andra som är nördiga på träd och klättringsteknik. Men jag tycker inte att det är lika kul att räkna poäng och avgöra vem som är bäst. För några år sedan kom jag fram till att jag inte vill ägna så mycket av min fritid till att öva, så jag är med för att jag tycker det är kul. Jag var nog den enda som inte brydde mig om att vinna i EM, säger Miriam och skrattar.

Härnäst väntar VM i Tennessee, USA. Och Miriam ser fram emot att få klättra i träd som skiljer sig från våra svenska. Nervös är hon inte, vilket säkert hänger ihop med hennes prestigelösa inställning.
– Jag har nog blivit lugnare och lugnare under åren jag jobbat med träden. Jag var hetsigare förut. Men i träden måste jag vara precis där jag är. Det går inte att vara någon annanstans. 

Inför trädklättring tränar jag: "Det är bra att träna core och rumpa, för det är lätt att få ont i ländryggen när man hänger i selen annars. Jag får göra lite yoga och ibland sjukgymnastik."

Miriam Löwenstein

Ålder: 33 år
Bor: Stockholm, men kommer ursprungligen från Göteborg.
Yrke: Arborist. Jobbar på Arboteket.
Drömklätterträd: De jättestora redwood-träden i Kalifornien. 

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!