Tillbaka till lägerelden – därför dras du till eldens lågor
FOTO: ROGER BORGELID

Tillbaka till lägerelden – därför dras du till eldens lågor

Elden har fått ett uppsving på senare år, i slott och koja – och tändstålet har blivit en livsstilsmarkör att hänga om halsen. Men varför blir vi som förtrollade av de flammande lågorna?

TEXT: EMMA V LARSSON, FOTO: ROGER BORGELID

Regnet strilar, letar sig likt kalla fingrar innanför jackans krage. Himlen är dyster, fötterna kalla, magarna kurrar. Hundspannsturen är inte så där härlig som de sett framför sig. Lunchen som ska lagas över öppen eld känns jobbig och krånglig. Blaskig blötsnö överallt, ingenstans att ta skydd från regnet. Linnéa ser att gruppen är på gränsen till att tappa sin sista energi. Ska de strunta i maten och åka hem? Efter en kort överläggning med sig själv beslutar hon att de ska fortsätta enligt plan.

Med vana händer börjar hon förbereda elden. Någon huttrar, en annan suckar. Men de iakttar hennes rörelser och gör stora ögon när den första gnistan slår upp. Snart är elden igång, knastrar välbekant. Röken är tjock och svidande på grund av regnet, men det gör ingenting.De sitter runt elden, kurar tillsammans. Leder värms upp, ögonens låga är tillbaka.

Linnéa, som heter Grahn i efternamn och är utbildad fjäll- och vildmarksguide, har många små historier där elden spelat en viktig roll.
– Det finns nog ingenting som kan förändra stämningen på en tuff tur som lägerelden, konstaterar hon.


Se till att eldslågorna har gott om ytor att gripa tag i .

ELDSVÅDOR SKA SLÄCKAS
Kanske finns det heller ingenting som kan generera lika många likes på Instagram, Facebook eller Snapchat som en trivsamt flammande lägereld. Det grillas och röks febrilt numera, såväl vid eldstäderna i våra friluftsområden som i lyxiga restaurangkök – och många brasor lever vidare i sociala medier. Mycket tyder på att vi eldar mer idag än vi gjort på länge.

Linnéa Grahn har varit aktiv inom friluftslivet både privat och yrkesmässigt i över 20 år. Hon har arbetat med expeditioner över stora delar av världen, guidat skogsturer och forsverksamhet. Hon minns inte när elden blev viktig för henne. Har den inte alltid varit det?
– Jag älskar eld! Jag får som ett slags behov då och då av att gå ut och elda. Det är en känsla som kryper sig på, berättar hon.

Nej, Linnéa är ingen pyroman. Men hennes fascination är stor och hon är faktiskt utbildad brandman vid sidan om allt annat hon gör. Eldsvådor ska förstås släckas men den kontrollerade elden trollbinder henne, gör henne lugn. Både lägerelden i skogen och värmeljuset på köksbordet.
– Det är märkligt hur man kan titta in i en eld hur länge som helst. Eld är lite som friluftslivets umami. Vad är det egentligen? Man kan lägga till en lägereld till vilken situation som helst och då blir det genast mycket bättre.

Linnéa ser den här fascinationen även hos andra, särskilt när hon guidar grupper i naturen. Det spelar ingen roll hur trötta deltagarna är, eller hur tuff situation de befinner sig i – elden lättar upp stämningen. Lugnar, samlar, förtrollar.

Elden är också ett självklart element på småturer med den egna familjen, men Linnéa och sambon har olika tillvägagångssätt. Medan han slänger på en stor hög ved och lite tändvätska, finlirar hon ihop en liten brasa med små pinnar.
– Det blir som en tävling mellan oss. Jag samlar små, torra stickor som startkit. Jag är ju lite skolad i detta och tycker man börjar från scratch med tändstål. Min sambo vill hellre att det ska gå snabbt.

För några år sedan var de ganska ensamma om att elda på utflykten i skogen runt hörnet. Så är det inte nu. Familjer grillar korv, vänner samlas och lagar mat tillsammans. Elden är den självklara samlingspunkten.
– Det finns ju ett ökat intresse generellt för friluftsliv, det märker jag av mycket här i Stockholm. Och då följer ju elden med lite på köpet. Många uppskattar nog att det är en enkel aktivitet som ger mycket.

Linnéa har också märkt av ett ökat intresse för att hjälpa till med olika moment kring eldandet när hon guidar.
– Kanske är det guidandet som blivit mer inkluderande, eller så är folk bara mer kunskapstörstiga. Eld är en tacksam grej att engagera sig i. I en grupp finns generellt en stor nyfikenhet på eld, tyvärr är det främst män som vill testa medan kvinnor är mer återhållsamma. Det är tydligt. Och tråkigt.

 

Tänt var det här!

ELDSTÅLET RUNT HALSEN
Eldstålet, eller tändstålet, rider på den nya eldvurmen. Metoden uppkom på yngre stenåldern, då man använde flinta och fnöske. I dag har vi betydligt mer lättanvända eldstål – när du drar det snabbt mot en skarp kant lossnar små metallspån, som blir glödheta av friktionen och kan antända ett torrt material. På friluftsfestivaler kan man se eldstålet hängande som ett vildmarkssmycke runt många halsar. Linnéa Grahn jämför med armbandet i rep som folk gick runt med för några år sedan.
– Det var ett nödrep som såg ut som ett armband. Det blev ju en lite trendig grej. Kanske är eldstålet samma sak, att man har det om halsen för att signalera något. Inte nödvändigtvis att man kan elda, men möjligtvis vill man säga något om sin person. Vad som är viktigt i ens vardag?

Morakniv säljer eldstål som tillbehör till flera av sina knivar. I deras butiker kan kunder testa att göra upp eld genom att dra knivbladets rygg längs med stålet, och låta gnistan landa i lite uppruggad näver.
– Vi ser att det händer något med personerna som får till elden, en speciell blick. Triumf, säger Debby Döss på Moraknivs marknadsavdelning.

Även i Moraknivs sociala kanaler är eldvurmen tydlig – flammande bilder är omåttligt populära. Debby tror som Linnéa Grahn att intresset kan kopplas till friluftstrenden i stort, men också till en generell vilja att göra något med händerna.
– Vi kan se att det finns en sådan trend, tack vare den ökande försäljningen av våra slöjdknivar.

TILLBAKA TILL NATUREN
Om vi överblickar mänsklighetens hela historia, från begynnelsen fram till idag, så har 99 procent av tiden levts på stenåldern. Det är Mattias Norberg som berättar det. Han är överlevnadsexpert, instruktör i Svenska Överlevnadssällskapet och arrangerar regelbundet eldkurser.
– Det är alltså en hissnande kort tid som vi inte har varit beroende av elden – för värme, för tillagad mat och för beskydd, konstaterar han.

Mattias bok sätter elden i centrum. Den heter "Konsten att elda" och lär ut såväl moderna som uråldriga eldningstekniker, med fokus på att läsaren ska förstå varför och hur det brinner. Hans egen relation till elden går långt tillbaka och är ganska mångfasetterad. Elden har fyllt sitt syfte på de många turer och kurser han genomfört, men precis som Linnéa Grahn dras Mattias till lågorna av skäl som inte är helt enkla att förklara. – Något inom oss tycker kanske fortfarande att den är livsnödvändig, fast den inte är det längre, gissar han.

Elden gav oss värme, den höll rovdjur och insekter borta, den motade undan mörkret och förlängde kvällarna. Därför blev den viktig för gemenskapen. Man samlades runt elden, umgicks, berättade. Eld användes också till jakt och gjorde näringen mer tillgänglig i maten.
– Och den har hjälpt människan att förflytta sig hit upp till nordliga breddgrader, säger Mattias. Det hade varit svårt att leva i Norden utan värmekälla.

De äldsta fynden med övertygande bevis om att människoarter kontrollerat elden är en miljon år gamla. Innan människan själv kunde göra upp eld tog hon den från naturliga bränder.
– Att kontrollera elden är en sak, men att själv kunna göra upp eld var den riktigt stora milstolpen i vår utveckling, säger Mattias Norberg.

De arkeologiska bevisen tyder på att människor själva skapat eld för cirka 120 000–700 000 år sedan. Sedan dess har vi anpassat oss till elden. Mattias berättar att förfäderna till den moderna människan Homo Sapiens Sapiens hade en genetisk mutation som gjorde att de tålde röken från brinnande ved mycket bättre än sina artfränder.
– Denna mutation har sedan förts vidare till oss. Jämförelser med exempelvis neandertalare visar en tusenfaldig skillnad för kroppens upptag av vissa giftiga kemikalier i rök.

Själv började han sitt eldande med tändstickor, fortsatte med tändstål och sedan tog han sig an eldborren, ett forntida verktyg. Mattias kommer aldrig att glömma första gången han lyckades göra upp eld med den, hemma på barndomshemmets veranda under tidigt 90-tal. Euforin han kände då ser han i blicken hos deltagarna på eldkurserna.
– Den glädjen är oslagbar. Man ser den alltid när någon lyckas få upp en eld efter ihärdiga försök.

 

Eld och kaffe. Sinnebilden av fridfullt vildmarksliv.

HAJPAT PÅ YOUTUBE
För det kan vara knepigt att få fyr, oavsett teknik. Enligt Mattias beror det oftast på slarv med förberedelserna.
– Det handlar om tändmaterialet och veden, men även platsen och eldstaden.

Att förbereda allt kan gå fort om förutsättningarna är bra, men det kan också ta lång tid om det är dåligt väder eller kanske svår terräng. Det finns tyvärr inga genvägar. Mattias Norberg poängterar att det alltid är tre grundvillkor som ska uppfyllas för att elden ska ta fart: bränsle, värme och syre.

Enkelt förklarat måste bränslet vara så torrt att det lätt tar fyr och värmen så hög att bränslet kan antändas. Luftens syre måste också få vara med i förbränningen, annars kvävs elden. Ibland pratas det även om ett fjärde villkor: en oavbruten kedjereaktion.
– Med det menas att inga avbrott får ske när de kemiska reaktionerna väl är igång.

Mattias får också, trots sin gedigna erfarenhet, kämpa ibland. Som svårast är det att få fyr när det är nollgradigt. I 20 minusgrader är det lättare, säger han. Att starta en eld med färskt virke är också en utmaning som han ägnat mycket tid åt. Lägg till alla timmar med eldborren, som trots detta, eller kanske just därför, är favoritmetoden.

Mattias Norberg säger att hans kurser väcker samma intresse idag som de alltid har gjort, men precis som Linnéa Grahn och Debby Döss har han noterat eldens uppsving i sociala medier.
– Kanske går det hand i hand med att prepping är på modet nu. Elden är ju en del av det. Men även matlagning över öppen eld är populärt och flera böcker i ämnet har kommit de senaste åren.

Eldvurmen har många ingångar och tar sig olika uttryck. Mattias Norberg ser det som positivt. Han anser att alla borde kunna göra upp eld, och inte bara för att det är praktiskt i en nödsituation.
– Många har nog ett behov av att komma bort från skärmarna och ha fysiska möten, i naturen. Och det är ju vid elden mötet sker och har skett sedan urminnes tider. Elden ger trygghet och det är djupt rotat i oss alla.

MÖTET SKER VID ELDEN
Pandemin har fått än fler att vända sig till naturen. Vår moderna livsstil har skakats om i sina grundvalar och sällan har väl det enkla och ursprungliga känts mer lockande. Samtidigt har vi blivit än mer digitaliserade de senaste månaderna, många har vant sig vid att ha jobbmöten via länk och sociala sammankomster har flyttat ut på nätet. Kanske nöjer vi oss i framtiden med att betrakta de fina eldflammorna som snabbt susar förbi på Instagram, snarare än att själva skapa äkta vara?
– Vi skulle ju inte behöva tända ens en tändsticka, egentligen, säger Mattias Norberg. Men för vårt mående tror jag det är viktigt att vi återvänder oftare till lägerelden. Den är en del av oss.

Släck ordentligt, och sedan lite extra. Elden är livskraftig och behöver bara en gnista för att ta ny fart.

  • Få utemagasinet.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!