Niclas Sjögren lurar med sig sin vandringsskeptiska tonårsdotter på Nietzsches stig i Provence. Om någon kan prata filosofi med tonårsdöttrar så är det han.
Egentligen var planen briljant. Min vandringsmotvilliga tonårsdotter skulle luras att gå Nietzsches stig i Provence – en lismande kort sträcka, fördelad på 432 ganska stygga höjdmeter. Ett perfekt tillfälle att smaka på den gamle filosofens aforism: ”Att leva är att lida, att överleva är att finna mening i lidandet.”
Det handlar alltså om den stig där Nietzsche 1883–1885 gick och funderade ut innehållet till sitt kanske viktigaste verk: Så talade Zarathustra. Ett verk jag tvingade mig att läsa och låtsades ha utbyte av på universitetet i slutet av 80-talet.
För dotterns del skulle det varken räcka med mossiga filosofipoäng eller episk utsikt för att utstå dagens vandringsplåga. Nej, målet var parfymfabriken där stigen tar slut, i den pittoreska bergsbyn Eze, vari jag bokat plats på en workshop där man skulle få designa sin egen parfym. Två flugor i en rejäl smäll.
Planen pajar direkt på morgonen. Vi sover lite för länge plus att min dotter meddelar ”Niagaramens” med tillhörande värk från helvetet. Schemat blir så tajt att vi inte hinner äta frukost. Men det finns säkert nån liten kiosk där vandringen börjar, där vi kan köpa åtminstone lite vatten, önsketänker jag när vi kutar mot bussen.
Det är slutet av juni och solen når i det närmaste zenit dessa sommarens hittills varmaste och helt vindstilla dagar i Provence. Det finns ingen liten kiosk vid starten. Det finns ingenting. Vi börjar ändå gå, för jag önsketänker att: Det finns säkert nån liten kiosk efter vägen, där vi åtminstone kan köpa lite vatten.
Ja, du fattar säkert hur många kiosker som inte finns längs Nietzsches stig. Inte konstigt att han var så jävla tvär, karln var väl så uttorkad att han i rent raseri skrev om den där Zarathustra och mänskligt lidande.
Efter nån timme har jag slutat fråga ”Hur går det gumman?”. Svaret är ändå bara en ekande mensvärkstystnad och himlande ögon. Hennes hållning som en uppgiven suck. Och jag som nån pajas som ska visa henne världen. Den outdoormeriterade farsan som guidar genom prövningarnas ugn. Som dagen till ära lyckats samla ihop något slags ohelig treenighet:
1. Inget vatten.
2. Inga snacks.
3. Inga värktabletter.
Det är 40 grader i skuggan som inte finns. Solstrålarna slår som rakblad mot berget, vi går på glödande kol. Varje steg är till slut som att piska en död häst, för att flörta lite med Nietzsche.
Vi kommer faktiskt fram till slut. Torra som skorpor. Vi hittar ett kafé och släcker törsten som nu nått filosofiskt existentiell höjd.
Parfymfabriken blir en dundersuccé. Och i skrivande stund, fem månader efter mensvandringen från helvetet, har vi börjat skratta så smått åt upplevelsen. Du vet hur det är. Minnen skapas och så förvanskas de med tiden. Detta minne är på god väg att bli en kul historia. En skojig intern anekdot som de facto knyter oss samman en smula.
Om några decennier har tidens barmhärtighet lagt en romantisk slöja över Nietzsches stig. Jag ser framför mig hur dottern berättar för sina kompisar: ”Jo, jag och pappa brukade vandra i Provence, ni vet den där stigen Nietzsche nötte när han tänkte ut Så talade Zarathustra. Att leva är verkligen att lida, men det finns en mening i det”.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare, tillika chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor.
