Kan man dricka vattnet?

Vi svenskar har länge skrutit om vårt rena vatten, och vandrat med kåsa i hand. Men nu syns vattenreningsprodukter i var och varannan ryggsäck – även i fjällen. Behöver vi dem? Utemagasinet vänder sig till experterna.

Vi läser om magsjukeutbrott vid Kebnekaise, förhöjda e-colihalter i fjällbäckar, parasiter i kommunalt dricksvatten. I friluftsbutikerna blir vattenreningsprodukter allt vanligare. Och någonstans på vägen har en gammal övertygelse börjat vackla – går det verkligen att fylla kåsan i fjällbäcken och dricka utan att tänka efter?

När jag ställer frågan till Per-Olov Wikberg på Naturvårdsverkets Fjällsäkerhetsråd låter han närmast förvånad. Vattensäkerhet är sällan en ­diskussionsfråga i hans värld.

– När man pratar om vattensäkerhet handlar det inte primärt om dricksvatten utan om vadning eller drunkningsolyckor. Dricksvatten har aldrig varit en stor fråga. Strömmande bäckar högt upp i fjällen, med friskt vatten, har man kunnat dricka med god säkerhet, säger han. 

Bilden bekräftas av Svenska Turistföreningen och Livsmedelsverket när Utemagasinet ringer runt. Fjällchefen på STF, Maria Persson, säger att hon inte upplever att vattnet blivit sämre. 

– Vi har ingen officiell rekommendation kring vattensäkerhet, men vi har samlat information i samband med att vi får frågor från media. Vår hållning är att man kan dricka från strömmande vatten i fjällen – och så har det sett ut länge.

Sommaren 2023, då det var mycket magsjuka runt norra Kungsleden, var det inte vattnet som var källan till utbrottet. Maria Persson berättar att STF tog avföringsprover och analyserna visade på calici­virus – samma virus som orsakar kräksjuka. Man tog även prover för att se om något från fjällstationen läckte ut i närliggande vattendrag, men inte heller där syntes förhöjda halter av bakterier eller virus.

Mer trängsel i fjällen

Grönt ljus för att dricka ur fjällbäckar alltså? Nja, riktigt så enkelt är det inte.

Våra sätt att färdas i fjällen förändras. Idag är det fler besökare som gör kortare turer, och många samlas på ett fåtal populära platser – exempelvis runt Storulvåns fjällstation i Jämtland. Det visar kartläggningar av mobildatatrafik som Naturvårdsverket låtit göra.

– Vi ser att fler gör dagsturer idag, medan färre gör långa turer. När många människor vistas på liten yta ökar också belastningen. Vi anar att det kan bli problem men vi har inga siffror på det, säger Per-Olov Wikberg. 

När det för några år sedan upptäcktes att det var förhöjda halter av bakterien e-coli i ån Enan i närheten av Storulvån var det först oklart om det var avföring från djur eller människa som var källan. Fyndet fick stor uppmärksamhet i medierna, men analyser visade senare på djurkoppling. 

Jonas Toljander, mikrobiolog på Livsmedelsverket, är också av uppfattningen att vattnet i fjällen­ oftast går att dricka – bara man är med­veten om riskerna.

– Man behöver veta vad man ska kolla efter. Om det är mycket djur eller människor som rör sig i området finns ökad risk för att avföring hamnar i vattnet – då ska man vara försiktig. Om man däremot är nära källan är det säkrare, och grundvatten­källor kan hålla väldigt hög kvalitet.

Sedan är det faktiskt så, konstaterar han, att vi är olika mottagliga. En del har helt enkelt känsligare magar än andra – och det handlar både om genetik och tidigare exponering.

– Det finns en viss genetisk variation som gör att vissa individer är mer eller mindre immuna mot norovirus som orsakar vinterkräksjuka. Riskgrupper­ generellt när det gäller vattensäkerhet är barn och äldre, och personer med nedsatt immunförsvar, säger han. 

Lär känna din fiende

Vad är det då vi är så rädda för, egentligen? Mystiska mikroorganismer brukar dra ihop äckelmagen,­ och det kan kännas bekvämt att veta så lite som möjligt om otyg som kan invadera människo­kroppen. Men under parollen ”know your enemy” finns det kanske ändå skäl att göra sig bekant med dem.

Bakterier känner de flesta till – de orsakar allt från urinvägsinfektioner till matförgiftning. I fjällvatten är e-coli det vanligaste orosmolnet, ett tecken på förorening av fekalier från människor eller djur.

Protozoer är encelliga parasiter, större än bakterier men svårare att bli av med kemiskt. Hit hör cryptosporidium och giardia – den sistnämnda kallas­ ibland för ”backpackersjukan” och är känd bland vandrare i Nordamerika. Crypto­sporidium orsakade ett stort utbrott av magsjuka i Östersund 2010, men då rörde det sig om kommunalt dricksvatten, inte naturliga vattendrag.

Virus är de minsta organismerna, och i det här sammanhanget de svåraste att hantera. De är så små – ner mot en tiondel av en bakteries storlek – att många vanliga vattenreningsfilter inte fångar upp dem. Under normala förhållanden är det dock ovanligt att hitta virus i svenska vattendrag.

Om du i en manual för vattenreningsfilter läser att produkten renar till 99,997 procent, så utgör de sista tusendelarna risken för virus. Det förklarar Michael Carlander på Roswi, återförsäljare av vattenreningsprodukter och föreläsare om vattensäkerhet. Han möter många som har egna erfarenheter av att bli sjuk på tur – och det färgar hans syn på fjällvattnet.

– Det finns en bild av att vattnet i fjällbäckarna är rent, och överlag är det ju så. Men det kan ligga en död ren längre upp i vattendraget, eller en lämmel­ under lämmelår. Har man otur får man i sig bakterier. När jag håller föredrag för säg 10–20 personer är det nästan alltid en eller två som blivit sjuka av vatten på turen. Jag själv tar aldrig vatten ur en fjällbäck, säger han.

Från nisch till bredd

Michael Carlander har jobbat med vattenreningsprodukter i över 20 år, och minns när dessa sågs som nischprylar för svenska FN-soldater och ambassadpersonal i länder med osäkert dricks­vatten. Det har förändrats över åren. Försäljningen ökar stadigt, för även om många känner sig fortsatt trygga att dricka ofiltrerat fjällvatten så sker friluftsliv naturligtvis även på andra håll. Vi vandrar låglandsleder och tar vatten ur en stilla tjärn. Vi tältar kanske vid en å någonstans i de mer bebyggda delarna av landet – nära jordbruk, fritidshus och annat som kan påverka vattnets kvalitet. Och vi reser utomlands för turer i berg och kustlandskap med andra förutsättningar än här hemma.

Den vanligaste frågan Michael Carlander får när han föreläser om vattensäkerhet är om man kan använda vanliga vattenreningsfilter vid paddling i Östersjön. Men det går inte, konstaterar han, eftersom de saknar avsaltare. Den typen av rening kräver en teknik som kallas omvänd osmos. 

Men det är inte bara friluftslivet som driver på intresset för vattenrening. Pandemin fick många att börja tänka på krisberedskap och Rysslands invasion av Ukraina 2022 förstärkte den känslan ytterligare. Preppingtrenden – att bygga upp en privat beredskap för kris och krig – hade legat och grott i flera år när Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, under Folk och Försvars rikskonferens­ 2024 slog fast att det kunde bli krig i Sverige.

– Det blev ett andra uppvaknande. Dagen efter ministerns uttalande rasade beställningarna in, säger Michael Carlander.

Prepping är dock inte samma sak som att utrusta sig för en tur i fjällen. Till fjälls handlar det snarare om att bära med sig rätt utrustning – efter kloka avvägningar kring vikt och användbarhet – och att ha koll på rutiner för var och hur man tar vatten. Och vad man gör om man är osäker på vattnets kvalitet.

Drick ofta och lite

Vid normal, vardaglig ansträngning behöver en vuxen kvinna i snitt två liter vatten per dag, en man ytterligare en halvliter. Så lyder de nordiska näringsrekommendationerna. En varm sommardag på vandring går det åt betydligt mer, men exakt hur mycket är individuellt och beror på kondition, temperatur, ansträngning och kost. Bäst är att ligga steget före när det kommer till vätskeintag, tipsar fjällchefen Maria Persson på STF.

– Kolhydrater kräver mer vätska i matsmältningen, och när man väl känner sig törstig är man redan lite uttorkad. Därför behöver man dricka ofta och inte vänta på att man känner sig törstig.

Eftersom kroppen inte kan tillgodogöra sig mer än ungefär 2,5 deciliter åt gången, så gäller det att fylla på kontinuerligt snarare än att dricka mycket på en gång. 

– Svettas du mycket behöver du även fylla på salt. Ett tips är att ha vätskeersättning till hands och ta det ett par gånger om dagen, säger hon.

trött eller smittad?

Maria Persson rör sig mycket till fjälls, och går med en kåsa i fickan eftersom det finns strömmande vatten att ta ur. Men hon är medveten om att det kan komma att förändras. 

– Under långa värmeböljor, som vi kan få fler av framöver, är det ju fler vattendrag som torkar ut så att tillgången till vatten minskar. Låga flöden och mer stillastående vatten innebär också en annan bakteriesituation. Då måste man ha en flaska med och passa på att fylla där det är bra vatten.

Situationen kan också försvåras om glaciärerna smälter helt, eftersom det kan påverka tillgången till vatten i de stora vattendragen. 

Idag bedömer Maria Persson att det för de flesta lägen och normal vandring räcker att bära med sig en liter. 

– Men om man exempelvis ska gå upp västra leden till Kebnekaise, där det inte finns några vatten­drag, behöver du kanske två liter. 

Hon har själv aldrig blivit magsjuk på tur, men på STF:s fjällstationer kommer det ibland in vandrare som mår illa och kräks. Ganska ofta visar det sig dock att det inte handlar om magsjuka – utan uttorkning och utmattning.

– De kanske underskattar hur tufft det kan vara för kroppen att fjällvandra, så de tänker i stället att de råkat dricka något, säger hon.

Kokning är supersäkert

Den som är osäker på vattnets kvalitet kan ­alltid falla tillbaka på kokning. Det tar död på allt, konstaterar Jonas Toljander på Livsmedels­verket.

– Koka kraftigt i två till tre minuter om du vill vara helt säker. I andra länder, på högre höjd, kokar vattnet vid lägre temperatur – och då behöver man förlänga koktiden – men i Sverige är det i princip inte aktuellt.

Kokning kräver ingen särskild utrustning utöver friluftsköket, men under flera dagars vandring går det åt mer bränsle. Något som rimmar illa med att många i dag vill minimera vikten på packningen när de vandrar. 

Som alternativ finns exempelvis vattenrenings­filter och kemisk desinfektion i form av klortabletter, var för sig eller i kombination. Det gäller dock att känna till metodernas begränsningar. 

– Vattenreningsprodukter skadar inte om man vill vara helt säker, men de är olika bra för olika situationer. Klortabletter tar exempelvis inte kål på parasiter som cryptosporidium, säger Jonas Toljander.

Nej, vattenreningsprodukter skadar inte. För den som vill ha både hängslen och livrem på fjällturen för att känna sig trygg nog att dricka vattnet, kan den extra tyngden i packningen vara värd besväret. Men faktum är att experterna Utemagasinet intervjuat är eniga: svenskt fjällvatten är i regel lika rent, klart och porlande som förr. 

Så fortsätt njuta din kåsa klart – men gör det med vördnad. Det rena färskvattnet är ingen självklarhet, varken globalt eller i ett förändrat klimat. Fler värmeböljor innebär lägre flöden och stillastående vatten, och med det kommer högre halter av bakterier.