Vår vandring är motsatsen till en pilgrimsvandring, då man går tyst under kontemplation. Det är tidig fredagsmorgon på Undersåkers station. Eva och Monika kliver av nattåget åtta timmar från Stockholm, liksom Mia och pointern Era som tagit samma tåg från Östersund. Mona, Lena, Marit och jag kommer i två bilar som tar oss sista biten upp till starten i Vallbo. Just det: sju vandrare. Kvinnor.
– All vardag rann av mig på tåget, säger Monika.
Tankebanorna letar sig in i vildmarken i takt med att vi kommer längre upp i tallskogen.
– Vad ska man egentligen göra om man möter en björn, undrar Eva och tillägger: Det finns flest björnar här i Jämtland.
– Man ska prata, ge sig till känna, säger jag.
– Ja, men inte ropa, det kan väcka aggression, säger Lena.
– Jag skulle vilja se en björn på lagom avstånd, säger Mona.
– Det finns ingen chans som vi pratar, slår Marit fast.
Alla ser lättade ut. Bara hunden Era fortsätter att darra.
– Det är helt okej, hon skakar av upphetsning, för att det är kul, förklarar Mia.
Vi är i Vålådalsfjällen. Vålådalen har en rikskänd fjällstation där storheter som boxaren Ingemar Johansson och löparen Gunder Hägg tränat inför världsmästartitlar och olympiska medaljer. Även för vintersportare är stället guld värt med sköna preparerade spår och full service av fjällstationsklass. Men självklart är det naturen som är det bästa. Vålådalens naturreservat, med en yta lika stor som Öland, har högalpina Anaris- och Lunndörrsfjällen som gräns i öst och Bunnerfjällen i väst. Mitt emellan tonar en annorlunda naturtyp – sandiga högfjällsplatåer med märkliga formationer från istiden. Naturreservatet vävs samman av ett nät med stigar och leder som renskötare och nybyggare nött fram i flera hundra år mellan visten, hemman och fäbodar i de bördiga tall- och fjällbjörkskogarna.
Fotvandringar på liv och död
Våra sex par kängor och Monas stövlar trampar den djupa stigen upp mot Issjödalen. Till höger ligger fjället Middagsvalen och över den gulnande mossen Vargtjärnflätet finns en bred kavelbro som ger oss gott om plats att möta en tigande skolklass med tonåringar. De är tyngda av packningar och nattvaka efter att ha tältat en natt vid Lunndörrsstugan, där vi ska sova ikväll. Lärarna hejar käckt och ynglingarna mumlar. Högre upp i fjällbjörkskogen fikar vi vid Grönvallen där samerna förr hade sitt vinterviste. Här finns fasta kåtor med glasfönster och ett härbre med torvtak erbjuder sin timmervägg som ryggstöd och skydd mot den bistra vinden. Ett stenkast in i skogen porlar en fors och Eras leriga ben får ett välbehövligt bad innan vi vandrar vidare.
Moderna pilgrimsvandringar är trendigt, då man går helt eller delvis under tystnad. Medeltidens pilgrimer fotvandrade som botgöring till religiösa mål, med minimal packning och maximala umbäranden. Det var en bokstavlig kamp på liv och död mot hårt väder, rovdjur, svält och stråtrövare. Kvinnorna var få, men det vår kanske enda chansen för en kvinna att få resa, och pilgrimernas pilgrim var den heliga Birgitta som överlevde flera av de strapatsfyllda vandringarna på 1300-talet. Från samma tid var en kvinnlig pilgrim vars kvarlevor hittades vid en utgrävning på Frösön intill Östersund. Hon hade ett pilgrimsmusselskal runt halsen som visar att hon nått pilgrimsmålet Santiago de Compostela i norra Spanien. Eftersom hon saknade motsvarande attribut från Nidaros, alltså dagens Trondheim, antas hon ha dött på vägen dit. Kanske hade hon överlevt om hon nått ett av de övernattningsskydd som byggdes i fjällen längs Jämt- Norge-leden- resterna efter ett sådant finns någon dagsmarsch väster om oss.
– Här kan jag bo! Monikas röst skingrar botgöringstankar när vi går förbi en till synes anlagd trädgård med meandrandende bäck, små jämnt utspridda fjällbjörkar och lysande grön mossa.
Majestäter och astronauter
Vi tar vägen över Issjödalen och tar lunch vid turkosa Issjön. Molntäcket ligger envist kvar så tjocktröjor och dunjackor åker på och vi går på upptäcktsfärd runt den lilla källsjön för att hålla värmen, och undersöker Kungens jaktstuga nära sjön:
– Byggde nuvarande Kungens, eller hans pappa eller farfar? Funderar vi.
Ingen vet.
Vad hette de förresten och vad hände med dem, funderar vi vidare. Tankarna går långsamt som kall sirap i kylan, sakta men säkert lägger vi pusslet att pappa hette prins Gustaf Adolf och dog i en flygkrasch i Köpenhamn innan vår nuvarande kung fyllt ett år. Farfar var gammelkungen, Gustav VI Adolf som regerade till sin död då han var över 90 år någon gång på 1970-talet, då Carl XVI Gustav tog över.
Det är historia. Men inte 8 000-årig som de två pyramidernas vi nu kommit fram till. De tronar uppe på sandplatån ovanför Issjön, små men karaktäristiska och mystiska eftersom de är av sand och ändå står kvar. Det är resterna av en grusåsrygg och här finns också kratrar som varit dödisgropar och ”de sju källorna” som sipprar iskallt vatten ut i forsen. Platån var en gång botten av en gigantisk issjö och här är vi astronauter på besök på en annan planet: ”A small step for man, a giant leap for mankind”, säger vi och försöker gå som om vi är tyngdlösa.
Vädret fortsätter att grina över oss när vi stretar genom ris och ojämn terräng. Så ändrar landskapet karaktär igen: vi jublar över den oväntade dramatiska sprickdalen med kanjoner som dyker upp. Tydliga stigar tar vid igen och fjällbjörkskogen längre fram är trygg med bäckar, böljande mossmark och smycken av hjortronblad, pyttesmå stjärnformade solblommor och fjällbjörksknotor.
Vackra Lill-Gröngumpen toppar sig söderut och snart når vi Lunndörrstugorna.
Middagen är lyxig; Husåknäcke med kallrökt röding till förrätt. Sedan Marits pastagryta med svamp och bacon. Efteråt blir det vedeldat bastubad med folköl, stretching och tre dopp i sjön. Frågan är hur den trevliga stugvärdsfamiljen med småbarn ska kunna sova vägg i vägg med oss. Men det tar inte många minuter förrän alla tystnat. Inte ens en snarkning hörs genom natten.
Kalvig knähund
Nästa dag ligger molnen lågt och det finns ingen anledning att ta den extra svängen upp på höjd för att få en vy över Lunndörrens U-dal. Så här på andra dagen börjar Era bli trygg med sällskapet, hittills har hon hängt med utan att göra väsen av sig, men när hon nu får chansen hoppar hon kvickt upp i knät på någon av oss, vecklar ihop sina kalviga ben, blir kliad och får sig en gnutta värme.
Vi knatar på för att syresätta blodet och hålla värmen uppe i kylan. Kilometerna avverkas snabbt och efter att ha passerat många fina lunchplatser bestämmer vi oss äntligen för att stanna och luncha på en guppig torrlagd slänt täckt av blåbärsris. Men det blir ingen lång sittning, småfrusna börjar vi snart gå igen.
Eftermiddagen är mörk och grå, men Vålån lyser som ett brett band av guld långt där framme i all spenat. Dit ska vi. De stora fjällen i väst är okända för oss men vackra och dramatiska sträcker de sig upp till 1 526 meter. Nörder Storådörrfjället, Synder-Storådörrfjället, Bockhammaren läser vi på kartan söder om oss, Uhpstahke till vänster och rätt fram reser sig Vålåvalen som ett riktmärke.
Solen kommer fram. Vid ett brofäste innan vi ska gå över Vålån sträcker vi oss mot solen i yogaövningarna Monica guidar oss genom. En äldre ensamvandrande man försöker prata med oss men ger snart upp hoppet om respons.
Solljuset lurar oss och plötsligt är det kväll. I väst tar himlen eld och den blå timmen blir allt mörkare, luften allt kyligare och vi svettas de sista kilometerna upp över rötter och stenar. Det lyser i stugvärdsfönstret vid Vålåstugorna och vi intar hundrummet med tio bäddar. Medan vi lagar middag tänds stjärnorna en efter en, alla lyser när vi slocknar i våra sängar.
Nästa morgon smyger jag ut. Det är klart, kallt och tyst. En kungsörn flyger högt upp i himlen och spanar skärpt efter frukost. Solvärmen väcker mina kompisar och lugnet i stugan förbyts snart mot ett rörelsemönster där var och en fixar med sin frukost, slaskhinkar bärs ut, vattenhinkar och ved in. ”Tack för besöket” önskar en handgjord träskylt, ”Mobiltelefonplats” pekar en annan mot en höjd.
Vandring är en fest
Det är tredje dagen, ikväll far alla hem. Det är så mycket lättare när solen skiner, vinden svalkar och vi går på kalfjället med fri sikt mot pampiga fjäll åt flera håll. I lä nere i fjällbjörkskogen åker shortsen på och snart äter vi lunch vid en underbar liten bäck med ett litet fall. Alla babblar lyckligt i mun på varandra.
Plötsligt vibrerar marken och det börjar dundra. Ur fjällbjörkarnas skuggor lösgör sig två ryttare till häst och en glad hund med tungan hängande ur munnen som en slips. Karin Beckborn jobbar som ridguide men ska den här gången på egen utflykt med packning för långtur, till Helags. Den vänliga doften av häst fläktar förbi när de lättsamt travar vidare och vi drar åt vårt håll kånkande på våra ryggsäckar.
Rakt in i nästa naturtyp med gammal tallskog, gul och knotig, medan bergen i bakgrunden är blå och branta, heden lyser gul och stäpplik kluven av blå bäckar.
– Kanada i miniatyr, säger Mia, lätt ansträngt när Era vill jaga fåglar och drar i selen.
Det är en halvmil kvar och vi står i valet mellan en solig glänta vid Vålån, sol och bad och fika, eller en snabb vandring sista biten för att äta middag på slutmålet, Vålådalens Fjällstation. Det blir det första och snart näckar vi i Vålåns friska vatten och tvättar håret.
– Nu är livet som bäst, säger Monika och blundar helt stilla i solen.
Ingen vill bryta upp. Men det är med vandring precis som när man är på fest. Man ska bryta upp när det är som roligast.
Av: Erika Willners
