25 kilometer och 900 höjdmeter – det låter som en lagom helgtur i fjällen. Eller några snabba och intensiva timmar, om man så vill. Utemagasinets reporter möter sig själv under Vemdalen Fjällmaraton.
Detta reportage publicerades ursprungligen i Utemagasinet nr 6, 2019.
Text: Anton Furuland, Foto: Emrik Jansson
Solen gassar och termometern visar 32 stekande grader. För sjunde dagen i rad. Tar ett svalkande dopp i Egeiska havet och lägger mig tillrätta i solstolen – på repeat. En fläktande vindpust gör ett misslyckat försök att vifta bort charterodören av svett, saltvatten och solkräm.
Nästa dag, på en balkong vid Vemdalsskalet i Härjedalen. Nedanför skockas deltagarna i barnloppet Minimara, en del av Vemdalen Fjällmaraton. Regnet vräker ned över fjället och det är omöjligt att inte imponeras av de tappra ynglingarna och deras arma föräldrar.
Luften är uppfriskande klar och härligt kylig, för att tänka positivt. Åtminstone från balkongen. Plusgraderna knappt tvåsiffriga. Underbart. Det sägs ju att människan mår bra av kontraster.
Sadistisk bansättning
Vi äldre löpare har mer pli på vädergudarna, tycks det. Lördagen vaknar och det värsta regnet har lagt sig vältajmat till starten. Jag har förvisso sprungit en hel del stig, och tagit mig igenom längre lopp än det som väntar, men aldrig i fjällmiljö. Hur ska det gå?
I startområdet minglar jag in i skidåkaren Caroline Strömberg från Östersund som har ett par fjällopp i ryggsäcken. Min grekiska uppladdning, med fler Mythos än klockade kilometer, känns inte helt hundra och jag är mer än mottaglig för tips.
– Se till att klä dig rätt, manar hon. Det är alltid ett orosmoment, jag är själv lite osäker på om jag fått till det. Och ät eller drick något var 30:e minut.
Det fanns en plan på att detaljstudera bansättningen och göra någon sorts taktiskt upplägg därefter, men solstolslivet slukade all energi. Jag är ändå på det klara med att 900 höjdmeter ska klättras idag, men om det är lika med jobbigt eller jättejobbigt är jag osäker på. Det lutar åt det senare, om man ska tro Caroline Strömberg.
– Den som konstruerat den här banan måste vara sadist! Upp och ner, upp och ner.
Om Petter Bromée, medgrundare och tävlingsledare för Vemdalen Fjällmaraton, verkligen är sadist är oklart – men han är helt klart medskyldig till bansättningen. Och tuff är den, det är inget han sticker under stol med.
– Förlåt, ler han, och ser inte särskilt ångerfull ut.
– Vi har tittat på andra lopp och försökt hitta en lagom nivå, där det är utmanande men inte för tufft. Banans backar är ju väldigt kämpiga, men det blir också det man senare på kvällen sitter och pratar om.
Loppet arrangerades för första gången 2016 och erbjöd de första två åren sträckorna 11, 24 och 44 kilometer. De sistnämnda har blivit en kilometer längre, och numera kan man också springa 35 kilometer. Matematiken för respektive distans är enkel men jobbig – ju längre du springer, desto fler höjdmeter får du chansen att möta.
– Tanken är att vi sett till antalet höjdmeter ska ligga lite under Åre Fjällmaraton och lite över Sälen Fjällmaraton, någonstans mittemellan. Sedan är vår bana väldigt teknisk med en ständigt varierande terräng. Man ska ha ett rätt brett löpar-register för att vinna Vemdalen Fjällmaraton, säger Petter Bromée.
Det där med vinna är dock ingenting för mig, här är det 100 procent fjällupplevelse som är målet. Som för de flesta som står och stampar i fållan med minuten kvar till start. Väl? Längst fram skymtar jag pensionerade längdproffset Johan Olsson, han har precis som jag valt att sikta in sig på distansen 25 kilometer. Nog för att jag har tilltro till taktiken att vila sig i form – men nja, kanske inte läge att ta rygg på en vinnare av Bragdguldet.
Starten tuffar iväg i lugn takt för oss en bit bakom de snabbaste. Klungan snirklar sig igenom Vemdalsskalets centrum med nybyggda hotell, och restauranger med mer än husets röda på vinlistan. Stämningen är tjimmig och uppsluppen; det småpratas och pekas mot byggnader och favoritplatser.
Men så förändras något. Fjället kallar. Asfalt byts mot stig, flackt mot kuperat. Stigningen upp mot Ripfjället har börjat. Den kalviga entusiasmen har lagt sig, knappt ett ord hörs längre.
Jag når toppen med förhållandevis pigga ben och de vidsträckta fjällvyerna breder ut sig. Äntligen! Det är ju för detta vi har kommit hit.
Gillar man löpning i glassigt väder har dock den här förmiddagen lämnat en del att önska. Temperaturen är kylig och fredagens regn har lämnat spår i form av blöta stenar. Tekniken testas ordentligt när det strax bär nedför från Ripfjället – bara att glömma utsikten för en stund och borra ned blicken, rytmiskt dansa höger-vänster-dansen och se till att undvika stukningar.
Utförslöpan avklaras utan fall men vädret fortsätter utmana. Nu med blöta spänger. Jag gör sånär en vurpa, men lyckas på något märkligt vis rädda upp situationen och istället snyggt glida av sista spångmetern i skejtarstil. Firar med att highfiva en åskådare och ge mig själv en liten mental applåd.
Efter dryga fem kilometer blir det blött på riktigt. Ingen direkt halka, däremot en knixig terräng som sugit åt sig regnet likt en gigantisk tvättsvamp och så gott som förvandlat stigen till ett träsk. Plums, låter det, och halva högerbenet försvinner i en fjällcocktail av lera och vatten.
– Tur att du inte har en storlek större, då hade det bara varit att säga hej då till skon, tröstar en kvinna bakom mig.
De snällare skogsstigarna hemmavid känns avlägsna, men jag älskar det här. Ju mer påtaglig fjäll- och vildsmarkskänsla, desto bättre. Och jag är inte ensam om att testa nya stigar. Ungefär som när Dorothy i Trollkarlen från Oz misstänker att de inte längre är i Kansas, hör jag en grupp stockholmskisar konstatera miljöombytet:
– Ja du, Calle … det här är helt klart något annat än Hornsgatan.
De värsta träskpartierna avtar och stigen går med svag lutning tillbaka upp på fjället, mot Jaktstugan och loppets första vätskestation. På vägen upp syns ett mystiskt täcke över fjällen och lagom till provianteringen kommer regnet – en kort men bister skur. Jag grabbar en näve Gott & blandat, tröstäter i farten och styr vidare ut på ett flackt parti.
Den snällare terrängen tar snabbt slut och ett nytt krön skymtas. Jag har haft sällskap med två män ett tag och båda har pinnat på i bra takt, uppför som utför. Men som på en given signal börjar de helt plötsligt gå. Vad nu? Uppför väntar, men krönet ser inte mycket ut för världen. Något är lurt här. Jag joggar ikapp den ena mannen för att reda ut saken. Och nej, de har inte simultant gått in i väggen.
– Nu börjar det jobbiga, så det kan vara bra att spara sig. Värre backar väntar, förklarar 41-årige Björn Berg från skånska Höllviken.
Han gör sitt tredje Vemdalen Fjällmaraton, så det är läge att lyssna. Och ta tillfället i akt att vila lite och njuta av de mäktiga fjällvyerna. Bakom oss ligger ett öppet fjällandskap som andas frihet och lugn; till höger och vänster bjuds mer dramatik. Alltsammans i grå, regndyster skrud – men ändå så kittlande som bara fjällvyer kan vara.
Björn Berg visste vad han snackade om. Efter stigningen tar en lång och krävande utförslöpa oss ned till loppets absolut största prövning – Västbacken. Slalombacken på 291 höjdmeter ska ta oss hela vägen upp till Hovdetoppen.
Som färsk fjällöpare sneglar jag mig omkring, är det någon idé att ens försöka springa? Kanske går det åtminstone att jogga lite lätt? Svaret är nej. Punkt slut. Alla går upp för backen, vissa i rask takt och andra lite långsammare.
Västbacken fortsätter, fortsätter … och fortsätter. Det suger i lår och vader, inget snack om saken. Men om jag fick se mig förbisprungen på den långa utförslöpan visar det sig att en fet jävla backe är mer i min smak. Styrkan är intakt, tekniken sitter betydligt bättre än utför – och jag lyckas gneta ikapp de flesta som nyss passerade mig.
Euforiskt på toppen
45-åriga Jenny Lindblom från Stöde utanför Sundsvall är en. Vi har legat hack i häl på varandra i stort sett hela loppet och tjuvats om placeringarna.
– Jag trodde jag blev av med dig, säger hon med ett skratt uppe på toppen av Hovde.
Den värsta stigningen är över och en mil återstår till målgången. Stämningen på toppen är lätt euforisk. Många stannar någon minut extra för att pusta ut och fira med en välförtjänt kanelbulle, ackompanjerad av utsikten från 914 meter över havet. Ju fler höjdmeter du klättrar, desto bättre blir utsikten – som tur är. Panoramavyerna når ända bort till Björnrike och täcker in både Funäs- och Oviksfjällen.
Megastigningen följs av en brant nedförsbacke, därpå en skön och bred slinga lätt utför till Strömfjällsdalen. Att vi får en nödvändig chans att vila upp kropp och sinne har sitt syfte, misstänker jag, och minns Caroline Strömbergs ord om ”upp och ner, upp och ner”.
Mycket riktigt, strax ska en ny backe bestigas – men av helt annan karaktär. Om slalombacken var tydlig med sitt motiv drar nu en dold bendräpare igång. Stigningen sneddar svagt uppför mot Högfjället och benen är ett gäng höjdmeter rikare, det märks. Jag stretar envist på med en lätt jogg, ser en skylt signalera fem fjällkilometer kvar till mål.
Och sista biten håller vad den lovar. Pulsigt, tekniskt men också otroligt gemytligt. Blandskog omsluter stigen; små gula löv på träden låter meddela att hösten sakta men säkert är på ingång.
Kroppen väger ungefär noll gram, känns det som, och sinnet är någon annanstans när de sista steniga partierna avklaras. Speakerrösten nere från målområdet väcker mig ur dvalan, jag får ny energi och kan lyxnjuta ända in i mål. Någon sätter en medalj runt halsen på mig, men den största belöningen är att få återförenas med kända ansikten från startfållan och stigen. Efter att ha tuggat i mig en wrap och bälgat en liter sportdryck träffar jag på Petter Bromée igen. Han har inte fått någon medalj, men däremot ett av de finaste omdömen en småsadistisk fjälloppsarkitekt kan få.
– Jag pratade med Johan Olsson och han var förvånad över att det var ett så pass tufft lopp. Det är ju kul, för det säger en del. Samtidigt vill vi att Vemdalen Fjällmaraton ska vara något man minns med glädje; först och främst är det ett upplevelselopp.
Och visst känns det så. Jobbigt – men roligt. När jag rör mig runt bland bekantingar och snackar igenom loppet känns de blöta stenarna inte längre irriterande; Västbacken är omedelbart romantiserad och de blöta skorna känns nästan varma. Fjällvyerna, och att vi tillsammans tagit oss hela den här vägen, är det som lagras i hjärnbarken.
Med en sista kraftansträngning tar jag mig tillbaka till lägenheten 50 meter bort. Går ut på balkongen, blickar ned över mina wrapätande medtävlande – och nu spricker himlen upp. Ett par värmande strålar möter de sista löparna som tar sig i mål. Retsam tajming för egen del, men också en påminnelse om varför fjäll är bra mycket roligare än solstolar och asfaltsvägar. Kontrasterna, det oförutsägbara, känslan att varje steg är ett äventyr. Upp och ned – precis som livet.