Anarisfjällen berättar

Att vandra till Anarisstugan i västra Jämtland är att vara omgiven av historier. Om naturens krafter, om människors kamp för livet. Och om rosa flamingor och flodhästar intill safarivägen över fjället.

Detta reportage publicerades i Utemagasinet sommaren 2023.

Text: Karin Wallén, Foto: Anders G Warne

Grindens skjutregel krånglar lite, som om den inte är riktigt säker på att vi är behöriga att passera. Men efter lite lirkande släpper den taget och låter oss traska över träbron, över Storåns forsande ­vatten, och vidare längs den slingrande vägen som ska ta oss genom granskogen – upp till kalfjället. 

Bakom oss reser sig snart Oviksfjällen i morgon­ens regndis. Luften är blomsprejsfuktig, som om molnen ovanför oss gör vad de kan för att hålla tillbaka sin tyngd av väta och istället pyser ut den i en långsamt sipprande pust. 

Prognoserna har varit minst sagt spretiga, och de tre vi följer – Klart, smhi, yr – är oeniga om det mesta. 
– Skulle det inte regna nu? undrar jag och kisar upp mot himlen.

– Nej, det skulle vara klart, säger fotografen Anders. 

– Enligt yr ska det vara halvklart, säger vår vandringskompis Sandro. 

Vi vet förstås att fjällvädret ofta är oförutsägbart. Det finns dessutom väldokumenterade bevis på hur snabbt vädret kan slå om i just de här trakterna. Anders och Sandro ägnade en del av gårdagens tågresa till att lyssna på P3-dokumentären om Anarisolyckan. Själv har jag lyssnat på den mer än en gång. Jag har läst artiklar och reportage, inte minst uppföljningarna från 2018, då det hade gått 40 år sedan vår dödligaste fjällolycka i modern tid. 

Anarisfjällen vecklar ut sig framför oss, och leden bort mot Issjödalen och Pyramiderna bjuder på fantastisk utsikt. Jämtlands fjällvärld är stor och omväxlande – här finns så mycket mer att utforska än den där triangeln.

Långt till dagens slutmål
Men jag har inte stannat där. Jag har suttit i källaren på Kungliga biblioteket i Stockholm och tittat i arkiven. Läst vad som skrevs i slutet av februari 1978, när det stod klart att åtta människor mist sina liv i snöstormen. Jag kan inte låta bli att fascineras av händelsen. Och nu ska jag för första gången bege mig till platsen där det hände. 

Dagens delmål är byn Hosjöbottnarna, nästan en och en halv mil bort. Där ska vi äta lunch, dock inte på den samiska restaurangen De åtta årstiderna, som tyvärr inte kunde ta emot oss den här helgen. Det är slutet av augusti, ripjaktspremiär, och det är där fokus ligger just nu för många i trakten. 

För oss är dagens slutmål Anarisstugan, men dit är det fortfarande långt. Från vägs ände i Höglekar­dalen är det 23–26 kilometer, lite beroende på hur man går. Trots att vi inser att grusvägen till Hosjöbottnarna är lite längre än sommarleden väljer vi att följa den. Vi tänker att det åtminstone kommer att bli lättgånget och platt. Dessutom går vägen uppe på kalfjället, medan sommarleden sticker in i skogen på ett ganska tidigt stadium. 

När vi kommer upp ur granskogen njuter vi av utsikten. Nu har fuktsprejen i luften upphört, och blå himmel blandas med efterhängsna moln som far över himlen i den tilltagande vinden. Bakom oss reser sig Drommen med sina tvära branter, och lite längre västerut ser jag Hundshögen brösta upp sig, intill Dörrsjöarna och samevistet Glen. 

Anarisstugan ligger i östra delen av Vålådalens naturreservat, där fjällbjörkarna möter kalfjället. Det här är Jämtlands minst belagda STF-stuga, men så har den bara tio bäddar också. Förboka på svenskaturistforeningen.se för garanterad plats i säng.

Fjällbjörkar blir akacior
Framför oss hägrar Anarisfjällen, och där bortan­för – Lunndörren, Vålådalen, Sylarna. Hela Västjämtlands fjällvärld väntar runt hörnet. Det känns smått exotiskt att kunna gå på en bilväg mitt uppe på kalfjället och ha den här utsikten. Och kanske är det därför jag på något märkligt sätt tycker att det påminner om en afrikansk savann. Killarna håller med. Plötsligt är fjällbjörkarna akacior. 
– Det borde stå flamingor på ett ben där, säger Sandro och pekar på ett vattendrag intill vägen där vetegult gräs speglar sig i ytan. 

Jag förväntar mig att elefanterna är på väg dit för att dricka, och att krokodilerna ligger och väntar på ett lämpligt byte. Och så plötsligt dyker några renar upp och sticker hål på illusionen. Vi är på fjället. I Tåssåsens sameby. Och här finns inte en enda safaribil i sikte.

En gång körde jag faktiskt bil här. Det var inför den traditionsenliga friluftsgudstjänsten som brukar­ hållas i Hosjöbottnarna i början av augusti. Då öppnas vägbommen i Höglekardalen, och alla som vill kan köra upp på fjället över dagen. Perfekt för den som inte kan gå så bra. 

Vi kan gå, ganska bra. Men med ungefär halva sträckan kvar till Hosjöbottnarna börjar käng­stegen mot den stumma grusvägen kännas i knäna. Om De åtta årstiderna haft öppet hade vi kunnat få grindkoden och fixat skjuts till restaurangen, ätit gott, och tagit de återstående 13 kilometerna till Anarisstugan på lätta steg i mer sviktande terräng.

Kanske borde vi tagit sommarleden ändå …

När en fjällvråk glidflyger över oss är vi ändå nöjda med att vara precis där vi är. En stund senare flaxar några ripor upp intill vägen. Och strax ­därefter hör vi jakthundarna larma från sin ­inhägnad i Hosjöbottnarna, i väntan på turister som inte bara bokat mat och boende utan också guidade jaktupplevelser.   

Här reser sig skogen än en gång, runt husen i den lilla byn och runt Hosjön. Och det är en lättnad att lämna grusvägen och svänga in på sommar­leden mot Anarisstugan, även om den börjar med en rejäl uppförsbacke.

Väl framme några timmar senare möts vi av en stormvind vid namn Karin Bysell. Hon studsar ut med tre glas saft och börjar genast berätta om allt vi ser omkring oss, och om det vi inte ser. 

Den minst belagda stugan
En händelse 1929 är själva grunden till att vi står här, att det finns en stuga just här. Det handlade även då om en snöstorm och en tragisk olycka, när stockholmskillarna Rutger Sjöstrand och Lennart Freese omkom inte långt härifrån.
– De gav sig av från Vallbo klockan två på eftermiddagen den tolfte januari. Ni kan ju tänka er! Det blir ju i princip mörkt vid den tiden, säger Karin med eftertryck. 

Efter ett tag mötte de samen Per Johansson, som var på väg hem till vistet Glen, men planerade att övernatta i en koja nära Anasjön. Men kojan fanns inte längre, den hade flyttats. Och det ostadiga­ vädret blev allt sämre. 

En bit från den plats där Anarisstugan står idag stupade de båda stockholmarna. Per fortsatte mot Glen för att söka hjälp, men med en trasig skidbindning och hopplös djupsnö orkade inte heller han längre, när endast fem kilometer återstod. 
– Anarisstugan byggdes året därpå, 1930, med finansiering av mamman till en av de döda. Hon kom från en fin familj i Stockholm, berättar Karin, när vi går mot vår stuga som ligger mitt emot stugvärdens. 

På dörren sitter en plakett, till minne av de tre. Men Rutger, Lennart och Per var inte de enda som förfrös den natten. Faktum är att ännu en ung man dog i samma storm, i samma fjäll, två kilometer innan han nådde sitt hem i Tåssåsen, dit han var på väg från Vallbo. Det finns kors utsatta på fjället­ för att uppmärksamma bägge dessa händelser från vintern 1929. 

Här och nu är det dock goda energier som präglar den här platsen, när Karin bubblar ur sig fakta och anekdoter.
– Den där känner ni nog igen! säger hon och pekar mot Åreskutan, som reser sig några mil bort. 

– Men se på den här istället! Stor-Anahögen är en meter högre, men inte alls lika känd av någon anledning, fortsätter hon med samma energi.

Anarisstugan har gjort sig känd för att vara den minst belagda fjällstugan i stf:s regi i Jämtlandsfjällen. Jag har alltid tänkt att det beror på att den inte ligger så där självklart till för de populära trianglar och fyrkanter som går att knyta ihop av lederna. Och förra gången jag var här, en vår­vinterdag för några år sedan, hade stugvärden inte sett en levande själ på en vecka. 

Men Karin hävdar att det inte alls är så ödsligt.
– Det finns ju bara tio bäddar! Så det är väl inte så konstigt om den är minst belagd, säger hon och skrattar. 

Att tälta i fjällen har sina fördelar, stugboendet helt andra. Som att kunna avrunda kvällen med ombonad stearinljusmiddag.

Ingen get till efterrätten
I grannrummet har i alla fall Gunnar Holmström från Borås flyttat in. Han har nyss inlett en nio­dagarstur och ska ta sig via Lunndörren och Gåsen, för att sedan fortsätta söderut till Härjedalen, med ett extra långt stopp vid Helags. 

Snart sitter vi i stugan med trötta ben, eld i kaminen och mat på tallrikarna. På bordet står en blomma som Karin plockat, och till efterrätt får vi hennes Anariskaka med choklad. Hade det varit förr i tiden, när hon brukade ha en get med sig på stuguppdrag i Anaris, hade vi kunnat få getmjölk också. Men tiderna förändras. Nu har hon istället två hundar av rasen gordon setter som sällskap. Anledningen till att hon älskar den här platsen är dock densamma som alltid:
– Men se er omkring! Det är ju fjäll åt alla håll! Imorgon klockan fem ska ni vara uppe och se solen gå upp över Oviksfjällen. Och sen tar ni ett dopp i sjön! 

Frukostbestyr i Anarisstugan inför andra dagens vandring. 

Milda vindar i jämförelse
Klockan 06:29 ligger jag och drar mig i under­slafen medan killarna har satt igång med både brasa och frukost. En stund till får jag ligga kvar och glo. Genom fönstret mot leden där vi snart ska gå badar fjällsidan i solsken. Genom det andra fönstret, det som vetter mot hållet vi kom från igår, häller strålarna ner ett riktigt jesusljus genom molnen över Oviksfjällen. Det är vackert. Och ombytligt. 
– Skulle det inte vara dimma nu? undrar Anders och tittar i väderappen. 

Någon timme senare, när morgonbestyren är färdiga och Karin är på väg ut på ripjakt med sina settrar, ser det lite annorlunda ut. Det regnar. Inte mycket, men lite. Det är molnigt, men här och där glimtar av blå himmel. Och så blåser det. 

Det sista Karin Bysell säger till oss är att hon brukar sjunga ”Härlig är jorden” vid korset över Anarisolyckan 1929. När vi nu ska vandra förbi korset över den mer uppmärksammade Anaris­olyckan, den 1978, uppmanar hon oss att göra samma sak där. Absolut, säger jag, och drar upp huvan på skaljackan. För nu ska vi ut i väder. 

Det hinner skifta flera gånger redan första timmen­ och kläderna åker av och på. Det här är ändå en extremt mild variant av växlande fjällväder. Det är små skvättar av duggregn. Det är sol och det är moln. Och visst är det vind, som gör att en mössa över öronen är guld värd. 

Men det är så oerhört långt ifrån de vindstyrkor som drog in över de här fjällen den 23 februari 1978. Det går inte riktigt att föreställa sig hur det måste ha varit den gången. När vindstyrkan till slut uppgick till 25 meter per sekund, i kombi­nation med 20 minusgrader.

Jakten på minnesmärket
Tankarna på olyckan hänger med oss, när leden tar oss upp över den första sluttningen och ner i Hällådalen. Här har vi luftiga fjällvidder omkring oss i en bred sänka, med porlande jokkar och en matta av kråkbär, blåbär och lappvide. Det är så fint att jag bara vill sätta mig och ta in allt, nu när solen också börjat bryta igenom allt. 

Men vi har lång väg att gå, pauserna hålls rimligt korta. Och när vi kommit upp över nästa pass visar sig en ny magisk utsikt i nyanser av hela fjällets palett. I horisonten reser sig mörkblå siluetter av berg, och nedanför platån vi går på syns de sandfärgade Pyramiderna och hacket i geografin som är Issjödalen. Där borta någonstans ligger Vallbo, där vår skjuts ska plocka upp oss i kväll.

Men först har vi en sak att göra. Vi spanar in Stor-Gröngumpen och svackan vid fjällets fot. Någonstans där nere, i deltat av jokkar och vattendrag, finns minnesmärket över Anarisolyckan 1978. 

Ett virvlande snöinferno
Dragningarna av leder har ändrats sedan 70-talet och idag går ingen led förbi olycksplatsen. Eftersom det var en gammal vinterled finns inte ens en stig att följa. Det finns ingen markering på kartan, men vi har hittat beskrivningar av platsen på nätet. Så vi tar ut en riktning som känns rimlig – och börjar­ gå rakt ut i terrängen. 

Efter ett par kilometers nedförsbacke, trampande i sviktande mossmark och balanserande på stenar, är vi helt uppenbart framme. Korset sitter fast i ett röse som lagts ovanpå en stor sten. På en silver­glänsande plakett­ står inristat med rund handstil: ”Till minne av de åtta som dog av ­stormen och kylan. 1978-02-24”.

Det skulle bli en tredagarstur, från Vålådalen via Lunndörrstugan och Anarisstugan till Höglekardalen. Den 23 februari gav sig två 17-åriga tjejer och fyra män i åldrarna 22–37, från iogt-nto i Växjö, ut på skidor från Lunndörrsstugan i riktning mot Anarisstugan. Det gjorde även tre män i ett annat sällskap, som skulle ut på dagstur. Vädret var klart, temperaturen 16 minusgrader. 

Men någonstans här, cirka fyra kilometer från Lunndörren, förändrades allt. Vi tittar upp på Stor-Gröngumpen. Sluttningen är visserligen rätt brant, men ser förhållandevis snäll ut en sådan här dag, i grön sensommarskrud med inslag av blockterräng. Men de katabatiska vindarna som föll utmed fjällbranterna den där dagen var allt annat än snälla. 

Gruppen från Växjö befann sig plötsligt i ett virvlande snöinferno, ett mullrande, rumlande tillstånd. När man knappt vet vad som är upp och ner, knappt kan stå på benen för att vindarna försöker fälla en – hur klarar man en sådan situation? När kroppen blir så nedkyld att man inte längre känner kylan och hjärnans förmåga att ta beslut påverkas. Skulle vi ha klarat det? Det går inte att låta bli att undra, även om det är omöjligt att veta.

Gruppen försökte att gräva en bivack, men snön där de stod var grund. Hade de bara gått lite till, kanske 40 meter, så hade de haft flera meter djup snö att gräva i. 

Vi har hittat det! Minnesmärket över Anarisolyckan. Lederna har dragits om sedan 70-talet och en avstickare krävs.

Åtta personer frös ihjäl
När stormen bedarrat den 25 februari hittade man Växjögruppen, och de tre män som anslutit till deras undermåliga bivack. Kvar i packningen låg vindsäckar, dunjackor, mat och varm dryck. Åtta personer hade frusit ihjäl. Den nionde, en i Växjö­gänget, hade överlevt och försökt ta sig tillbaka till Lunndörren, med svåra förfrysningsskador. Han levde i 20 år till, men tog sedan sitt liv. 

Jag dröjer mig kvar en liten stund. Nynnar ”Härlig är jorden” och tänker på hur skört livet är. Sedan börjar vi gå igen, genom ett landskap som just idag bara är vackert och snällt, mot stug­värmen som väntar vid dagens slut.


Gröna, sköna fjällhedar med milsvid utsikt. Men det är inte allt. Turen från Höglekardalen till Vallbo via Anaris bjuder på varierad terräng.

Anaris

Anarisfjällen går att nå från flera håll, men håller ändå en relativt anonym ställning i de jämtländska fjällen.

Resa hit: Tåg till Östersund följt av buss 162 till Höglekardalen, eller tåg till Unders­åker följt av buss 562 till Vålådalen eller Vallbo. Vissa turer måste förbokas. 

Boende: Om du utgår från Höglekar­dalen finns stugor/lägenheter att hyra på till exempel Höglekardalens Semesterby (hoglekardalen.com), Bydalens Fjällby (bydalen.com) och Höglekardalens Fjällpensionat (facebook.com/hoglekardalens). I Vålådalen finns STF Vålådalens Fjällstation, se hemsida nedan. 

Mer info: svenskaturistforeningen.se; ­valadalen.se; bydalsfjallen.se; ltr.se