Erik Ahlström: ”Det ska vara sexigt att plocka skräp”

Han gastade ”Bästa svängen Hökarängen”, grundade Åre Extreme Challenge – och nu har Erik Ahlström gett skräpet ett ansikte. Utemagasinet jagar honom längs stigarna i Skuleskogen, ända hem till lägenheten i Stockholm där han helst inte vill bo.

Porträtt publicerat i Utemagasinet 2017.

Utanför Urban Deli i Sickla, strax söder om centrala Stockholm, ligger två fimpar och ett rosa godispapper av typen Geisha. Drar genast slutsatsen att jag är först på plats – inte en chans att Erik Ahlström har gått in genom den här dörren. 

Vi har sprungit på varandra ett par gånger genom åren, men den första långträffen ägde rum för några veckor sedan. Erik var då inbjuden som föreläsare på Utemagasinets Utefest vid Höga kusten, och passade förstås på att introducera besökarna i sitt nya miljöprojekt Plogga – att jogga och plocka skräp. Nu fanns det inte mycket av den senare varan att hämta i Skuleskogen, inte jämfört med vad ett tiominuterspass i Stockholm kan inbringa. I gengäld kunde Erik och hans följe ta ut stegen och faktiskt få lite träningseffekt på kuppen. 

Någon regelrätt intervju hanns inte med de där dagarna, det fanns ju så många stigar att springa. Men jag lämnade med känslan att livet vore lite bättre om Erik Ahlström alltid bodde i grannstugan.

En soppåse i fickan

Nu kommer han stegande över torget i Sickla, just som jag petat ner geishapappret och fimparna i papperskorgen. Som ofta med en buff på huvudet, snabba trailskor, brett leende. Det är bara den stora ryggsäcken som känns otypisk – och varför har han en handske på högerhanden men ingen på vänster?

– Det är min ploggarhand, replikerar han, man måste ju vara beredd!

Att Erik Ahlström skulle bli den som gav skräpet ett ansikte förvånar knappast hans närmaste. I Åre, där han bodde mellan 1994 och 2014, blåste Erik liv i de lokala städdagarna – och när han fyllde 50 för några år sedan fixade vännerna förstås en personligt utsmyckad papperskorg, som än idag står utanför turistbyrån.

– Det kändes så frustrerande att se en massa ölburkar och godispapper ligga kvar efter säsongen, säger han. När man har den här fantastiska naturen, sjön och skutan – hela upplevelsen förstörs om det är skräpigt. Idag har jag ju fattat hur förödande allt det här skräpet är för miljön, men då i början tyckte jag nog mest att det var fult.

Måttstocken var schweiziska Verbier, där Erik säsongade några vintrar på 80-talet. 

– Klart att folk slängde skräp omkring sig där också, men klockan 03 kom en patrull och gjorde kliniskt rent. I Schweiz jobbar de efter devisen att skräp föder skräp, jag tror stenhårt på det – ju mer det städas desto mindre slängs. 

Under åren har Erik dragit med sig vänner, kollegor, grannar och helt okända på spontana skräpplockarturer – inte sällan i löparskor. Men det var först i fjol vid den här tiden som idén föddes att formalisera det aktiva skräpplockandet; ge det ett namn och en logotyp. 

– Det var min tjej Carina som myntade begreppet Plogga. Först skrattade vi, men jag tycker det är klockrent – man fattar direkt. Och människor kommer ihåg det, konstaterar han.

Helt tjockt med folk

Under året som gått har Erik dragit igång ploggargrupper och spritt datum i sociala medier; frivilliga ambassadörer runtom i landet har hakat på och gjort likadant. Men det var i början av sommaren det blev riktig snurr på verksamheten, när tidningen Metro satte en actionkamera på multi-sportaren och ploggaren Maja Tesch och postade filmen på sin Facebooksida. 

Klippet delades och gillades av hundratusentals och Erik insåg att vågen var kommen – nu var det bara att hoppa upp på brädan och försöka hålla sig kvar. Med hjälp av kontakter och envishet fick han och ploggpåsen möjlighet att åka till politikerveckan i Almedalen och väcka viktiga frågor.

– Det var sjukt skräpigt i Almedalen, hela Visby såg ut som en soptipp. Äckligt var det. Men det gjorde ju också att folk lade märke till oss som ploggade och verkligen tog till sig budskapet. Vi sprang runt där i tajts och släpade på stora säckar fulla med skräp, haha …

Erik tar en sipp kaffe och fäster blicken på en mörkhårig man i 30-årsåldern, i öppen ullrock och sneakers, som skyndar förbi utanför fönstret.

– Det jag vill, är att han där ute ska fatta att han ska plocka upp den där kaffemuggen. Förstår du? Då är jag nöjd. Det är så lätt att bara rycka på axlarna och tänka att någon annan ska lösa problemen.

En rad av bananskal

Erik Ahlström bor här i Sickla, ett stenkast från torget. Flyttlasset gick från Åre när sonen Marcus ville gå gymnasiet i Stockholm för tre-fyra år sedan.

– Lägenheten ligger högt, det är bra. Jag ser vattnet och skogen. Men Stockholm känns stressigt, opersonligt och skräpigt. På helgerna när jag kollar ut genom fönstret är det helt tjockt med folk här nere, deras fritidsintresse är att springa i affärer – det går liksom på tvärs med allt jag är och står för. Målet är att skapa ett outdoor-kollektiv, bo naturnära tillsammans med andra som gillar äventyr och uteliv.   

Erik växte förvisso upp på 70-talet, men hemma i familjens radhus i Täby vurmade man varken för kollektiv eller natur i särskilt stor utsträckning.

– Det var nog ett oerhört vanligt hem. Pappa var ingenjör och det var den banan jag också valde, vilket förstås känns märkligt så här i efterhand. Men man visste inte så mycket på den tiden, hade inte koll på möjligheterna. 

Ingenjörsslipsen kändes snabbt för trång för Erik. En dag tog han en spontan roadtrip söderut istället för att gå till kontoret – och när han väl stiftat bekantskap med skibum-kulturen i Schweiz fanns ingen återvändo. Under några år varvade han sköna vintrar i Verbier med jobb som takmålare hemma i Stockholm. 

Efter lite barhäng med teamet som filmade Sällskapsresan 2: Snowroller, halkade Erik med i slalomklubben Samurajerna från Hökarängen, som skrämde slag på Stig-Helmer och de andra med sina hopp och åttor. Det här var 1985, över 30 år har passerat, men frågan är om det kan bli större än ”Bästa svängen Hökarängen”?

Turistsportlinjen i Kiruna blev nästa anhalt för Erik; en äventyrsutbildning som skulle komma att styra hans liv och karriär i en helt ny riktning.

Det är nu han lyfter på locket till den otympliga ryggsäcken han har burit med sig och halar fram fyra stora, tunga klippböcker. 

Golvad av Kebnekaise

De flesta som känner till Erik Ahlström förknippar honom med äventyrliga och åtminstone smågalna tävlingar i fjällöpning, skidalpinism, multisport och liknande. Inte främst för egna meriter, hans nummerlappar är ganska lätträknade, utan för hans förmåga att hitta på och arrangera extraordinära utmaningar som folk går igång på.  

Många av pressklippen handlar om Keb Classic, tvådagarstävlingen som Erik grundade medan han gick på Turistsportlinjen. Deltagarna skulle bland annat tura över Kebnekaise, ta sig över kammen mellan nord- och sydtoppen och skotta bivacker att övernatta i. På bilderna syns längdikonen Torgny Mogren, äventyraren Ola Skinnarmo samt multisportarna och swimrun-arrangörerna Michael Lemmel och Mats Skott (då Andersson). 25 år yngre, släta men frostbitna. 

– Jag blev helt golvad av Kebnekaise när jag kom till Kiruna, hade ingen aning om att det fanns sådana berg i Sverige. Nere i alperna tävlade man ju i skidalpinism men i Sverige var det helt okänt, så det var ganska lätt att väcka uppmärksamhet. 

Efter succén med Keb Classic blev Erik erbjuden jobbet som marknadschef i Björkliden. Han tackade ja, blev kvar i tre år – och passade förstås på att dra igång en liten extremtävling. BAMM, Björkliden Arctic Mountain Marathon, var och är en fjällorientering som utförs i par, med övernattning i tält längs banan.

I Björkliden träffade han också Tina Esbron, Marcus mamma. Hon och Erik finns på bild tillsammans i klippboken, artikeln är från 1995 och har rubriken ”Vilken joggarrunda!”. Det berättas att paret inte vandrade utan JOGGADE längs Kungsleden, från Abisko till Nikkaluokta, och sov i stugorna längs vägen. Sicket stolleprov!

Har ploggat på heltid

Till Åre flyttade de för att komma närmare familj och vänner, utan att för den sakens skull mista kontakten med natur och äventyr. Eriks CV fylldes på med olika uppdrag inom hotell- och outdoorbranschen, ofta med fokus på marknadsföring. Och ja, han drog igång en tävling till – den här gången i lag med vännen och kajakentreprenören James Venimore. Året var 1997, grejen var multisport och namnet Åre Extreme Challenge.

– Tävlingen fyllde 20 i fjol, det är fantastiskt att se hur den har utvecklats och nästan blivit synonym med multisport i Sverige. Jag rör mig ju fortfarande väldigt mycket i träningskretsar och det är alltid kul att träffa människor som har kört ÅEC eller någon annan av ”mina” tävlingar. 

Varje tävling har sin speciella karaktär, ofta är de varandras motsatser. Men en gemensam nämnare är att Erik hittar på, bygger nätverk, skapar intresse, genomför – och sedan drar vidare.  

– Jo, jag vet. Det är kanske inte så mycket att jag tröttnar utan mer att jag måste göra nya grejer. Det får inte bli för bekvämt. Fast jag går inte runt och funderar på vad jag ska göra om si och så många år, när jag blir sugen på något så gör jag det bara. 

Och till skillnad från de flesta andra har Erik ingen stämpelklocka som dödar spontana infall. Han har idag en 30-procentig tjänst som Community manager för Salomon – resten av  tiden är fri. 

Om vi räknar bort det faktum att han numera också är skräpets ansikte utåt, alltså. 

– Ja, det känns som att jag har ploggat på heltid sedan i somras, haha. Jag är lite orolig att det här ska ta över hela mitt liv. Nä, men jag behöver faktiskt ett brejk, kanske drar jag till Nepal eller Marocko i november. Jag är inte lika förtjust i den svenska vintern längre, ljus och värme känns mer lockande. 

Nya attityder på gång

Men han kan inte hålla sig borta för länge, det är nämligen hög tid för nästa steg i renhållningens  och miljövärnandets tjänst: Plogga 2.0. Alla lokala ambassadörer ska boostas, sedan är planen att sälja in konceptet till företag, skolor, organisationer. 

– Jag borde väl inte säga det här, min 20-årige son avråder mig … men jag vill att det ska vara sexigt att plocka skräp. Och jag känner att det är på gång, attityderna förändras. Förut skämdes jag lite och kände mig som en baglady med min påse, städade upp i dikena när ingen såg. Men nu är jag en stolt skräpplockare