Ledare: Ständigt detta Norge

Vi måste prata om Norge. Jag vet att du också är förbannad. Hon är som en dryg lillasyster som alltid stjäl uppmärksamheten; ställer sig på soffbordet och vickar på rumpan till allmän beskådan. Får en att känna sig gammal, präktig, torr.

Ta det här med fjällen, till exempel. Den som frågar Wikipedia får veta att ”fjäll är ett berg eller ett mer flackt landskap, vars högsta punkt når över skogsgränsen. Sammanhängande skog förekommer inte och i högfjällsområden saknas träd helt.” Inga konstigheter, kan man tycka. Men i den mån det finns sådana tråkfjäll i Norge, så har ingen hört talas om dem. Där flexar man spektakulära trolltungor, lodräta stup och sylvassa toppar som fanns det ingen morgondag. Har du sett en vettvilling balansera på en klippavsats på Instagram, 700 meter upp i luften, påhejad av två miljoner likes? Den bilden togs mest troligt i Norge.

Och så har vi det här med vattnet. Här i Sverige har vi ju sorterat upp saker och ting – fjällen i ett väderstreck, haven i ett par andra – medan Norge är en enda geologisk röra. Höga berg som störtar i den stormande Atlanten; djupa fjordar som skamlöst penetrerar landskapet. Allt för att väcka uppmärksamhet, kan man tänka. Det är ju sådana tider nu.

Att försöka påtala något av detta för en norrman är lönlöst. Med största sannolikhet möts du av ett kaxigt flin och en sjungande inbjudan att hänga med på nästa topptur – i eftermiddag – ”hvis du tror du kan takle tempoet”.

Nejdå, jag är inte bitter. Vi fick ju fantastiskt mycket fint på vår sida också, då när gränserna drogs, långt innan folk hade varken råd eller ro att knalla i berg och ta selfies. Som 4 procent av våra gemensamma 2000-meterstoppar, till exempel. Det är inte fy skam. Norge fick laxen och torsken, vi fick gäddan och mörten.

Men Sarek, ändå. Vi fick Sarek. Det måste gräma henne, lillasyster. Närmare 2 000 kvadratkilometer av orörd vildmark – folktomt, ledlöst, stugfritt. Här väntar en annan sorts fjällupplevelse, helt utan soffbord att dansa på. Som besökare möter du inte bara ett högfjällslandskap som saknar motstycke, med okuvliga vidder och toppar så långt ögat kan se, utan också dig själv.

Kanske är det därför jag behövde passera 40 innan jag tog mig till Sarek. Det är ju lite läskigt att lämna ut sig så totalt till självet, kartan, terrängen, vädret. Tack vare det bästa sällskapet man kan tänka sig blev det en tur jag aldrig kommer att glömma – och ett lite annorlunda reportage, som jag hoppas du gillar (sidan 36 i nya numret).

Vill du hellre hälsa på lillasyster i väster i sommar, säger du? Jaja, jag fattar. På sidan 74 i nya UTE har vår meste Norgekännare Mattias Fredriksson utforskat landets mest extroverta sidor i text och bild, och det är svårt att inte skryta högt om släktbanden.

Syskonkärlek, ändå.