Lite glöggmingel, du vet, och så kommer det fram någon som tänkt vandra Padjelantaleden i sommar. Kanske har jag varit där, som tycks fara och flänga till skogs och fjälls mest hela tiden? Jodå, det har jag. Ett par gånger strax efter millennieskiftet. Men hur hårt jag än blundar och försöker förnimma doften av fjällsippor, smaken av torkat renkött, suset av friska vindar, så kan jag inte hosta upp några konkreta turtips. Mina minnen har ingen början och inget slut, de är mer som känslor i magen. Padjelanta känns bra, ändå. Snällt och blommigt. Jag rekommenderar.
Det finns förstås knep att ta till för oss som lider av begynnande fjälldemens. Jag använder de flesta: Skriver turdagbok, lägger upp foton på Instagram, köper små tygmärken med namn på stugor och toppar som jag förvarar i en låda i bokhyllan (eller, det där sista har jag nästan slutat med – nuförtiden säljs det ju mest kylskåpsmagneter och klistermärken i souvenirbutikerna).
Ska man se det positivt så är det bara långtidsminnet som tjorvar. Närminnet är det inget större fel på, jag skulle nog kunna rita in 2019 års turer på en karta med både start och stopp och allt däremellan. Lite fusk är det förstås att jag skrivit reportage om vissa turer och liksom idisslat dem ett par gånger, för att sedan få utförliga minnesunderlag hem i brevlådan varje månad. Men ändå.
En tur jag aldrig glömmer, trots att jag varken skrivit om den eller ens nämnt den utanför min innersta krets, tilldrog sig i bergen ovanför äventyrsmeckat Boulder i Colorado för några år sedan. Jag och Sofie, Utemagasinets AD och husfotograf, utforskade området rent privat men kunde förstås inte låta bli att ta lite bilder.
En kväll såg vi solen slukas av horisonten och staden tändas upp nere i dalen, lykta för lykta. ”Sätt dig där framme”, sa hon, och pekade på några bulliga grästuvor strax intill ett brant stup. Och det gjorde jag. Smärtan var omedelbar. Det fullkomligt brann i brallan. Jag svettades. Skrek. Hade det inte varit så mörkt, och stupet så förtvivlat nära, hade jag skenat fram som nu högaktuelle Ferdinand med aktern släpandes i gruset. Resten av kvällen ägnades åt att, medelst pincett, avlägsna ett hundratal av den där nästan osynliga sortens kaktustaggar (eller vad det nu var).
Nej, jag glömmer aldrig Boulder. Det första året efter incidenten kröp nya taggar fram varje vecka; pincetten låg ständigt i fickan. Efter ett par år stod det klart att tre små hårda knoppar, en på vänster skinka och två på höger, kommer att hjälpa mig minnas för all framtid.
Kroppsminnet, det är nog ändå det mest pålitliga vi har. Kanske är det därför allt fler väljer att gå till tatueraren för att helt sonika nåla fast sina flyende turminnen på armen, ryggen, vaden? En lösning värd att överväga när varken turdagböcker, Instagrambilder, tygmärken, kylskåpsmagneter eller turreportage kan rå på fjälldemensen. Söker du inspiration? På sidan 36 i senaste Utemagasinet går reporter Sara Martinsson innanför kläderna på friluftsfolket och hittar allt från frostiga ledkryss och trollskog till hemmafjäll, gammelgäddor och glittrande vattenfall (några tatuerings-berättelser hittar ni här på nätet också!).
