Den magnifika grönskan, med midjehög stormhatt och torta, omfamnar mig från alla håll. Inte ett spår av mänsklig aktivitet så långt ögat kan nå. Problemet är att enligt både karta och GPS står jag mitt på en ”markerad sommarled/well defined trail for summer use”.
Som vandrare längs Gröna bandet, mellan Grövelsjön och Treriksröset, hade jag i somras ett stort intresse för just markerade, väldefinierade leder. För länsstyrelsernas skull hoppas jag att de utlänningar som vandrar i svenska fjäll inte är amerikaner – då skulle de kunna drabbas av kostsamma stämningar. Om lederna är omöjliga att följa i terrängen, för att det saknas såväl rösning som färgmarkeringar eller en fotnött stig, bör man nog ändra kartornas falska varubeteckning. Eller sköta lederna.
Bara ett vanskött exempel: En vandring med stor turistisk potential börjar, eller slutar, vid Silvervägen och Vuoggatjålme i Arjeplogs fjällvärld. Du kan nå, eller utgå från, platser med bra kommunikationer som Sulitelma, Staloluokta, Ritsem och Kvikkjokk. Vandringen vid Pieskehaure med Sulitelmas mäktiga toppar och glaciärer framför dig, eller stråket längs Virihaure, ibland kallad ”Sveriges vackraste sjö”, är fantastisk och bitvis med en fin vildmarkskänsla.
Från Vuoggatjålme når du kalfjället genom den vackra och kulturellt intressanta Seldutdalen. Vissa delar av leden är synliga, andra bitvis totalt övervuxna av sly som omfamnar vandraren vid broar och spänger. Färgmarkeringar på stammar har flagat eller fallit med träden. Vid ett brofäste växer tre-fyra centimeter tjocka björkstammar in från båda sidor och skvallrar om decennier av obefintligt ledunderhåll.
På många håll längs fjällkedjan syns ledmarkeringar som möjligen tyder på god vilja, men inte på förmåga. En färgklick på en sten mitt på stigen eller fingergrov björksly med lite rödfärg nära marken syns enbart om du redan är på leden, men hjälper inte vandraren, som gärna vill kunna planera 25 meter framåt.
Att åka fyrhjuling med en färgburk i handen är tydligen ett annat sätt att markera led. Men fyrhjulingar och vandrare har olika behov. De gamla lederna, byggda av människor som själva bar på tunga bördor, går på skrå längs sluttningar för att göra uppfarter och nedfarter måttligt branta. Men fyrhjulingar gillar inte att köras på skrå, de kan välta då. Med en massa fossila hästkrafter under sig kan man köra rakt upp för en liten kulle och sedan rakt ned på andra sidan. En vandrare som svettar sig upp svär sedan när hen inser att man borde gått runt den lilla kullen istället.
Den livligaste aktivitet jag stötte på från länsstyrelsernas sida under min långvandring, var ett arbetslag med motorsågar som styckade gamla spänger över blockterräng och mark där spångningen inte direkt var till för att skydda växtligheten. Man sade sig – bokstavligen – jobba med att ”försvåra för vandraren”, innan de hämtades med helikopter klockan 17. Styckningsdetaljerna från dessa gamla spänger, som inte gjorde någon förnär, kantade leden i stora Big Bags, också de väntande på helikopterlyft. Jag undrar verkligen vem som prioriterat borttagande av redan byggda leder och helikopterlyft för skattepengar, istället för att skicka några personer med röjsågar och färgburkar att vårda leden i Seldutdalen.
Ett tips till de ledansvariga länsstyrelserna: Det behövs inga kostsamma åtgärder när det gäller att försvåra för vandrare. Det gör ni, utan att spendera en krona, på samma sätt som hittills: genom att i decennier göra absolut ingenting.
