Kura skymning i Björnlandet

Björnlandet, mitt emellan Åsele och Fredrika i Västerbotten, är en doldis bland svenska nationalparker. Utemagasinet hittar en orörd enklav av urberg, barrskog och kuperade stigar – som gjord för äventyrlig vandring och tysta höstnätter i timmerkojan. 

Text: Mats Wigardt; Foto: Per Lundström

När bilen parkerats och motorn stängts av omfamnas vi genast av doften av myr och nyhuggen björkved. Runt Angsjöns svartblanka vatten väntar de sista höstlöven på att lägga sig tillrätta mellan sidenmatta torrfuror och gamla tallar märkta av skogsbrand. 

Andäktigt blir vi stående helt stilla, lyssnar, luktar och känner in den tusenåriga skog vi ­precis anlänt till. Det är en mäktig och, vid den här tiden på året, myggfri katedral, målad i en dämpad färgskala och med ett lockande landskap av berg och branter att utforska.

Det var under 1970-talets urskogsinventering som handläggare på länsstyrelsen i Umeå fick upp ögonen för Björnlandets förvånansvärt orörda och ålderdomliga skogslandskap. Här finns spår efter 23 stora skogsbränder, den äldsta inträffade 1103, den senaste brandåret 1831. 

Kolade stubbar­ och tallar med skador efter bränder, så kallade brandljud, utgör ett historiskt arkiv som berättar om skogens dynamik. Det finns också spår efter avverkning och flottning, men några permanenta bosättningar för nybyggare har inte funnits i Björnlandet. Däremot har det tidigare bott renskötande skogssamer i området. Och på grund av det kärva inlands­klimatet är inte flora och fauna särskilt uppseendeväckande, här är det istället det ursprungliga och orörda som är ovanligt och skyddsvärt.

En komplett skogsdynamik 
1991 kunde Björnlandets nationalpark invigas. 15 år senare, efter att man gjort en ny inventering och upptäckt fler skyddsvärda delar kring parkens kärnområden, utökades parken för att idag omfatta cirka 2 370 hektar, plus angränsande naturreservat som en buffert mot framtida intrång.

Vid nyinvigningen 2017 hade även entréer, vandringsleder, rullstolsramp, rastplatser och två övernattningsstugor färdigställts för att göra ­nationalparken tillgänglig för fler besökare.
– Björnlandet är en ganska liten nationalpark, men skogen är nog så fin, med en komplett skogsdynamik och ett åldersspann på tusen år, ­konstaterar Tomas Staafjord som är förvaltare av nationalparken och anställd på länsstyrelsen i Umeå.

Med detta menas att här finns träd i alla åldrar och storlekar – döda och levande, barr och löv, ­liggande och stående, smala, tjocka, unga, gamla. Till detta kommer cirka 2 000 arter av svampar, lavar och insekter, mycket tack vare den goda tillgången på gammal ved.

Efter att ha avslutat arbetet med att fylla vedförrådet inför vintern tar Tomas täten och leder oss med långa kliv in bland träden, på stigar och nylagda spänger, över bäck och myr, med riktning Angsjökojan. 

Det har hunnit bli eftermiddag. Det kluckar, kraxar, knorrar från osynliga fåglar som har uppsikt över vår vandring. En nyfiken lavskrika håller oss sällskap, tyst glidande från träd till träd. 

10 000 besökare om året

Stigen snirklar sig mellan granar där slöjor av hänglav gungar sakta i eftermiddagsbrisen. Väldiga vindfällen har lagt sig till vila. Vindvridna torrakor står i stram givakt. Mossan ger mjukt vika under kängorna och vi hittar kolbitar som blivit kvar efter någon av alla de skogsbränder som härjat i området genom åren.

Vi stannar upp intill en sänka med väldiga stenblock som likt grånade jättevarelser tungt vältrar sig över varandra och inte ger växtligheten någon större chans att konkurrera. 

Stenblocken, som utgör ett fenomen skapat under istiden, har alla en klädsam hätta av olika lavar eftersom renarna inte når att beta på deras  toppar. Under stenblocken finns grottor där fladder­mössen gömmer sig. Tomas berättar att i takt med att nationalparken uppdaterats, och såväl service som information blivit bättre, har antalet besökare ökat till omkring 10 000 per år. De flesta kommer i augusti och september, men även vintern i Björnlandet lockar, med uppkörda skoterspår och ved i stugorna.
– En bra siffra, med tanke på det lite avlägsna läget och en total avsaknad av kollektivtrafik, tycker han. 

Angsjökojan är rymlig, med sex sovplatser och byggd i grovt timmer med gräs på taket. Från verandan har man utsikt över Angsjöns vattenspegel där kvällsdimman precis har gjort entré. På andra sidan sjön penslar solens sista strålar träden som radar upp sig utmed strandkanten.

Skogens eviga kretslopp

Vi får eld i spisen (vilket kräver ett erfaret handlag), kokar kaffe och te och slår oss sedan ner på verandatrappan. 
– Jag är biolog men borde kanske ha blivit jägmästare, medger Tomas och värmer händerna runt kaffekoppen. Jag är road av skogshistoria, av träd och skogsdynamik och de olika arter som trivs i skogen.

Vi funderar över skogens eviga kretslopp och alla de avarter och konstigheter som ryms inom skogens mångfald. Som att tallen efter sin död blir stående ytterligare några hundra år och att det, när den väl lagt sig tillrätta i mossan, dröjer ytterligare hundra år eller mer innan den är borta.

Och att den under hela denna långdragna ­process utgör både bostad och skafferi åt tusentals kryp, baggar och gnagare som avlöser varandra allt eftersom omständigheterna succesivt förändras.

Tanken svindlar, konstaterar vi och ser ut över skogskanten där älvorna dansar in och ut ­mellan träden.

Samtalet fortsätter sedan över medhavd älggryta, iskallt vatten från bäcken och som avslutning en rökig tår på tand.

Tallar från vasatiden

En stjärnklar natt får avlösning av morgondimma över sjön och en långsam frukost. Morgonbestyren klaras av utan jäkt. Vi befinner oss långt från räntor, inflation, lågkonjunktur och krigshot. Det susar trivsamt i spisen och vi tar djupa andetag ute på verandan för att fylla lungorna med syre. 

Vi packar ner vad vi kan tänkas behöva under dagen och ger oss iväg. Luften är kall och ­fuktig, lite vass i kanten, innan solen tagit höjd över ­träden. Tomas gör oss sällskap en bit på vägen innan han måste tacka för sig och återvänder till sina plikter i Umeå.

Men innan vi skiljs åt får en stark doft av lakrits oss att stanna till i steget.
– En doftticka, omskriven av Linné, konstaterar Tomas och pekar på en gammal sälg invid stigen där en vitbrun, vedaktig svamp klänger sig fast på stammen som en krockskadad frisbee.

Där stigen sedan delar på sig vandrar Tomas iväg mot parkering och bil. Själva tar vi vänster, följer Guldbäcksleden upp mot Björnbergets utsiktsplats. Stigen tar oss allt högre. Vi passerar några höga granar som gjort sig hemmastadda i en sumpig ravin, klädda i gråvita gardiner av garn- och tagellav. 

Men mestadels är det tallar som växer i national­parken. De många skogsbränderna har decimerat antalet granar vilket gjort att tallen här haft en gynnsam miljö att växa i. 

Tallarna är grova och välväxta, de äldsta är 500 år och började gro när Gustav Vasa var kung. Men vi ser också höga tallstubbar, torrfuror och brännmärkta tallar som ger mat och husrum åt många olika arter.

Ständigt denna svärmor

Det går långsamt uppåt. Den kuperade terrängen är stundtals mer besvärlig än vi anat, med stenar och förrädiskt hala rötter och branta partier som suger musten ur benen. 

Å andra sidan ger detta oss anledning att andfådda stanna till för närmare studier av tidlösa brandlyror och de fåtaliga tecken på människans närvaro som vi hittar. Och för att nafsa åt oss en och annan näve kvarglömda blåbär.

För varje höjdmeter som passeras blir träden lägre, ljungen högre och himlen större. Brittsommarssolen värmer svettiga ryggar. Det är tyst och helt stilla, inget brus från vare sig bil eller skogsmaskin.

Från Björnbergets topp får strapatserna sin belöning: en milsvid och makalös utsikt över ett stort stycke genuin och kuperad norrlandsnatur. Överallt berg och branta stup, myr, vattendrag och orörd skog. Här och där lövträd som lyser i gult och orange. Längre bort med inslag av kala hyggen och ungskog. Ensamma fåglar seglar över himlen. Två ekorrar tjattrar upphetsat bakom en sten.

Vandringen blir nu mer lågmäld, med vänligare terräng och sötare blåbär. Vi håller oss kvar på ­Storbergets höjdryggar och väljer att följa Svärmorsleden som ska ta oss förbi Svärmors utsikt, Svärmorstjärn, Svärmorskojan och Svärmorsbäcken. Vi kan inte undgå att undra över denna svärmor som givit namn åt så mycket. Vem var hon? Vad hade hon här att göra?

Något svar förväntar vi oss inte. Vid Svärmors utsikt hör vi istället röster som närmar sig mellan träden. Det är Anita och Anna Wehlin, mor och dotter och båda skogsluffare och vana orienterare,­ som tagit en ledig dag under ett utbildnings­uppdrag i Umeå.
– Vi gillar nationalparker, slår de fast och dukar upp en hastig måltid på en klipphylla.

Spänstiga kliv utför

Nu bär det av brant utför, med ögonen stint ner i leran för att undvika snedsteg och stukade fötter.

Invid Svärmorstjärn ligger Svärmorskojan, med samma arkitekt som stugan i Angsjö men utan gräs på taket. Här är det vår tur att duka fram medhavd matsäck. Sköljer ner med vatten som smakar myr.

Familjen Wehlin, med lättare fötter än våra egna, kommer i kapp och förbi. 
– Hon sprang en trailtävling på fem mil förra helgen, hojtar en stolt mamma Anita och pekar på dotterns spänstiga kliv.

Vi unnar oss några extra minuter i solen framför stugan innan vi packar ihop och ger oss iväg. Det är nu flackt och lättgånget, med glesa bestånd av björk och sank våtmark där vindfällen på väg in i det eviga kretsloppet har lagt sig tillrätta invid stigen. Mossbelupna stenar och stubbar ger näring åt gamla berättelser om allehanda oknytt.

Så här lite i utkanten av nationalparken ­berättar en delvis förfallen dammvall att här funnits slåtter­ängar där man i gamla dagar hämtat foder åt kor, ungdjur och getter. Bläckor – märken som huggits in i träden – var riktmärken för stigarna som gick mellan gårdarna. 

Den sista etappen ner mot Angsjön är den ­tuffaste. Sluttningen är nu ännu brantare, med samma förrädiska underlag av lera, lösa stenar och hala rötter. Långsamt och försiktigt tar vi hjälp av både bak och händer för att skona knän och fotleder. 

Helskinnade får vi syn på taket till vår stuga. Men det är lite av en synvilla. Innan vi kan andas ut måste först en lång omväg förbi en utbredd våtmark kantad av vass klaras av. 

En tur värd besväret 

Slutligen kan vi i kvällningen skönja stugan, nu på rätt sida om våtmarken. Vi ökar takten och kan klocka in på drygt 16 kilometer. Vårt goda råd blir att inte låta sig luras av avstånden på kartan. Istället bör man räkna med dubbla tiden när turen planeras. Branta och besvärliga partier av den välskyltade stigen ska inte hastas fram. Dessutom finns åtskilligt att se, utforska och uppleva.

Men när ärtsoppan väl börjat puttra på spisen och det blivit varmt i stugan känns allt glömt och förlåtet. Vi enas om att det på alla sätt varit väl värt besväret. Men visst vore det skönt med en fotmassage. Och var är bastun, undrar vi när tunga och kalla regndroppar alltmer intensivt börjar dansa ner på taket.

Då är det skönt att krypa ner i sovsäcken och känna att kroppen varit ute på äventyr. Och när regnet sedan ökar i styrka blåser vi ut ljusen och somnar gott. 

---

---