Folk som ringer fjällräddningen har noll koll, tänkte krönikör Olevik. Tills det var hennes tur.
Det kan ha hänt att jag snörpt på munnen och skakat på huvudet när jag hört om akuta helikopterutryckningar till fjällstugor och kryssleder. Det är ju väglöst land där ute, vad tror folk som åker dit?! Jag kan ha tyckt att man ska ha koll på sina begränsningar, skaffa rätt utrustning, vänta in vädret. Det kan ha förekommit andra former av arroganta tankar.
Nu har jag fått äta upp det.
I somras var min syster, jag, min son Abbe och hans kusin, vid Helags. Tredje och sista dagen på fjällstationen skulle vi bestiga toppen, vilket förstås var kulmen på äventyret. Efter det skulle kusinerna få välja varsin Helags-t-shirt i butiken och vi skulle äta finmiddag i restaurangen.
Men Abbe, 10 år, kroknade plötsligt på vägen upp. Han blev blek och svimfärdig, fick panik av att titta mot den svarta brant som verkade falla lodrätt under toppröset. Han har tidigare aldrig känt av svindel och efter en del tårar stapplade han vidare över stenskrovlet med sin hand i min. Lillkusinen skuttade i förväg som en glad liten get.
Det släppte inte, Abbe blev bara blekare. Låg som en handduk över stora stenar och vilade. När vi kom tillbaka till stationen fick han flammande feber, kom inte ur sängen, pratade om att det rann in vatten under dörren och började må illa.
Stationen var överfylld. Det hade regnat från och till i flera dagar och tältare ockuperade de allmänna utrymmena, medan alla sängar var bokade. Jag gick till receptionen och sa att mitt barn var sjukt, att jag kände mig orolig för att vi inte skulle kunna ta oss hem dagen efter.
De hade ingen termometer och inga råd att ge. Bara ett tält att låna ut. Det var tio grader och skulle fortsätta regna i flera dagar enligt prognosen, vi hade varken sovsäck eller liggunderlag. Jag fick en nydiskad sylthink om han skulle kräkas.
Och medan jag tillbringade natten med att tömma spyhink i midnattsljus, och barnet tillbringade natten med att sno runt i blöta lakan och hallucinera, hann jag tänka mycket på hur kört det var. Jag skulle inte orka bära hans 34 kilo på ryggen. Vad hade jag för möjlighet att skydda honom i ett kallt och blött tält?
Varför hade jag tagit med honom ut i väglöst land, om jag inte kunde ta hand om honom? Föräldraskapet som en snara om halsen.
På morgonen ringde jag Sjukvårdsupplysningen och inom 45 minuter var en polishelikopter på plats. Sköterskan frågade: är han förkyld? Nej, sa jag. Skulle du tagit honom till sjukhus om du varit hemma? Nej, sa jag. Och så frågade hon lite annat innan hon slog fast att ”så här kan vi ju inte ha det”.
Jag älskar den sjuksköterskan. Och jag älskar polisen Pelle och helikopterföraren Johan. Jag älskar att vi har ett samhälle som säger att det är okej att röra sig i oländig terräng och vi kan hjälpa till om det krisar. Det var som att själva välfärden kom flap-flap-flapande genom luften och svepte in oss i en nyss torktumlad frottémorgonrock.
När vi lyfte över marken stod de flesta på stationen utanför och tittade. En del snörpte på munnen och skakade på huvudet: ojoj, skavsår kanske? Det är okej. Det kunde varit jag som stod där. Fast nu satt jag i helikoptern med mitt sjuka barn och fick skjuts till civilisation och egen spyhink och ipad och vårdcentral. Någon Helagst-shirt blev det inte. Men det var på det hela taget fullkomligt fantastiskt.
/ Josefin Olevik
Josefin Olevik är fjällälskare, frilansjournalist, författare och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.