Från sjö till sjö till sjö

Det gnistrar i överstegen när Grebo Svartåkare visar sina hemmasjöar. Som på ett pärlband ligger de utspridda i landskapet, från Åtvidaberg i Östergötland och ner i Småland. Hur långt hinner vi?

Text: Henrik Witt, Foto: Fredrik Schlyter

Säsongen går sådär. Sjöarna lägger sig liksom aldrig och tiden räcker inte till. Man suktar efter is! Tittar avundsjukt på Facebook, på dem som tar sig norrut. Sylsjön och Vistasälven. Det har varit några tidiga morgnar vid Rödgölen, uppe på höjderna i Kolmården. Morgnar som slutat med pannkaks­frukost vid strandkanten istället för skridskoåkning. 

Men snart får vi skäl att istället vända blicken söderut, när skridskoklubben Grebo Svartåkare meddelar att det finns bra isar nere hos dem – och de kan tänka sig att rasta Utemagasinets reportage­team. Planen för dagen är att skrinna sjö till sjö till sjö till sjö, med start i Åtvidaberg och riktning mot Småland. En sjö i taget, helt enkelt, med promenader däremellan.

En spontanguidad tur

Vi samlas vid Bysjön inne i Åtvidaberg. Johan ­Zackrisson berättar att gänget gnuggat på småsjöarna i hemmatrakterna i någon månad – förra helgen lyckades de skrapa ihop sju mil innan det blev för mörkt. Men nu äntligen har det strömmat ordentliga minusgrader norrifrån, och ikväll ska några av dem dra till Dalarna, då det kommit rapporter om att Siljan är åkbar. Dags att äntra isen, med andra ord.

Vi inleder med en spontanguidad tur kring Adelsnäs Herrgård som ligger vid Bysjöns södra strand. Björn Pettersson, som verkar vara den historieintresserade i sällskapet, pekar ut kanonen och berättar att det skjuts salut varje dag klockan 13 under sommaren. Det är visst även möjligt att köpa sig en smäll. 

Vi glider sakta fram med blicken över park och byggnader, och Björn berättar vidare om Baroniet Adelswärd, som är en av Sveriges största privata egendomar. 
– De har sedan 1780-talet ägt och brukat mark här i Åtvidaberg och neråt Småland. De är inne på tionde generationen och äger runt 23 000 hektar skogs- och åkermark. Adelsnäs Herrgård här har 84 rum och är byggd 1920 i nationalromantisk stil, säger han.

Vi hummar och tittar, sedan får vi fart på skridskorna.

Skoskydd på pjäxorna

När gubbarna trummar på blir det snabbt tydligt att det inte blivit många skridskoskär för egen del den här säsongen. Det är inte helt lätt att hänga med i deras tempo, men jag ligger i, och det flyter­ bättre och bättre. Kylan mot ansiktet, skramlet av skridskorna mot isen. Den sjunger till lite då och då, talar om att här är den tunnare. Johan, som åker framför mig, stampar ibland till med skridskon för att höra hur pålitlig den är.

Och där tog Bysjön slut. Dagens sjöar är som sagt inte stora, men de är fler än vi kommer att hinna med innan det mörknar. 

Alla trär skoskydd på sina skatepjäxor och vi promenerar den korta biten till nästa sjö, som heter Glan. Det är en sådan där krispig men snöfri dag i slutet av januari. Vi har lite skiftande molntäcke under dagen och ett gult släpljus följer oss av och till.

20 år av svartåkning

På Glan har isen lossat från land och vi får trixa oss ut. En trädstam ligger bra till, vi balanserar på den. Johan Zackrisson berättar att de haft med sig en stege ibland. 
– Det har varit i slutet av säsongen, på små­sjöarna! Det är inte helt optimalt att åka skridskor med en lång stege, men vad gör man inte för att få komma ut och åka.

Grebo Svartåkare har åkt tillsammans i 20 år. Björn Pettersson, tidigare jurist, och holländaren Wim Willumsen blev pensionärer för 5–6 år sedan och Johan jobbar skift som ambulanssjukvårdare. Då öppnades möjligheter för skridskoturer på vardagar. 
– Gubbarna står och hoppar varje dag och vill ut. Skridsko på vintern och mountainbike på våren, säger Johan. 

Han kallar de pensionerade kamraterna för friherrar, då de just är fria att göra roliga saker. Tandläkaren Nisse Andersson har tillkommit sedan han gick i pension. Med på turen idag är även 19-årige Anton Kvarmo, som Johan Zackrisson haft i scouterna, och kocken Jonas Alvin.

Jag åker bredvid Nisse, som summerar de senaste åren åkning.
– Vi brukar åka på de stora sjöarna söder om Linköping. Stångåns system med Vindommen, Rängen, Järnlunden, Emmern och Åländern. Men nu när de inte ligger – vilket de inte gjorde förra året heller – så håller vi oss här på de mindre sjöarna som lägger sig tidigare. De här varmare vintrarna gör att folk som åkt skridsko i 40 år hittar mindre sjöar hemmavid.

Vi ser tre havsörnar. Är det väl?
– Man utgår ju alltid från att det är havsörn, då den är så mycket vanligare, säger Nisse. Men vintertid är det faktiskt möjligt att se kungsörn här nere. Det är då oftast ungfåglar från fjäll­trakterna i norr som kommer ner och övervintrar. Så det finns vissa ställen där man kan spana lite extra! Men den är sällsynt, oftast är det havsörn.

Action eller äggmacka?

Den tredje sjön, Tran, bjuder på lite mer vildmarksprägel med många vikar. Enda huset ligger vid norra änden. 

Friherrarna håller ett högt tempo, tycker vi som inte har förmånen att åka skridsko mest hela dagarna. 120 mil har de kört i år, och en bra säsong blir det uppåt 280. 

Dessutom har de sådana där superlätta och snabba guldskridskor. Jag åker bredvid Johan Zackrisson, som visar hur smidiga de är att göra överstegsskär med. 

Men hur är det egentligen med intresset för skridskoåkning nuförtiden? Falnar det i takt med  de smältande isarna?
– Det var en boom för kanske 15 år sedan, det är nog lite mindre nu, tror Johan. Men med skate­pjäxor och skateskridskor finns en potential att dra upp intresset igen. Lite snabbare, lite roligare och mer action. 

Han konstaterar att dagens tekniska förut­sättningar med messengergrupper och skridskonätet gör allt mycket lättare – nu kan man hålla koll på isläggningen och hitta åksuget sällskap via mobilen.
– Men sen finns det så många nivåer på skridskoåkningen, fortsätter Johan. Allt från äggmacke­tur och mys med ungarna till äventyrligt tunna isar som sjunger, och spänningen i att se hur långt det går att åka.

Den som vill åker först

Turen rullar vidare. Vi hittar en stor fisk, tror det är en braxen, infrusen i isen och strax efter det en infrusen hjort. Hur har den lyckats hamna där? Det är en gåta som kräver en paus och lite tanke­arbete. 

Men så länge blir vi inte kvar, gubbarna cirklar runt oss som rovfåglar kring ett byte. De vill vidare. Så det är bara att trampa upp ny fart. Det är inte utan att det blir lite ansträngande att åka med svartåkarna.

Vi tar lunch och jag får äntligen chans att ställa lite mer ingående frågor, utan andan i halsen. Själv kör jag norskt med en macka och de andra har något liknande – förutom kocken Jonas som mumsar gogryta från restaurangen.

Grebo Svartåkare, alltså. Vad är grejen med namnet?
– Det började som ett lite skoj namn i sociala medier, berättar Johan Zackrisson. På 1980- och 1990-talet kallades de som inte åkte i skridsko­klubbar för svartåkare, det var en liten tendens till anarki i namnvalet där. Men sen handlar det ju också om att vi vill åka på svart is! Alltså den nyaste isen.

Enligt Johan handlade det också, där i början, om att hitta nya kompisar att åka med.
– Men när många sen gick med i gruppen, för att de tyckte det var ett roligt namn, så funkade det inte. Nu är det är en inre cirkel på kanske 15 personer. När vi åker tillsammans är det ledarlöst och den som känner för det åker först – vilket även är bra för de nya som kommer in i gänget, de får lära sig. Det är ju det allt handlar om.

Ända ner till Småland

Som gammal scout har Johan Zackrisson formats in i intressen som klättring, cykling, paddling, segling och fjällen. Just skridskointresset gifte han sig till. Som adrenalinstinn yngling tyckte han i ­början att skridskoåkning var ”skapligt larvigt”, men det gick över med åren och snart drillades han på isen av sin svärfar.

Vi kommer till Övre Virken vid Viresjö sågverk, pärlbandets fjärde sjö för dagen. Där blir det dags att vända. Friherrarna drömmer om svartis på ­Siljan och vägen tillbaka till Åtvidaberg är lika lång som den vi åkt.

Men den här turen kan bli oändligt lång, för den som har tid och kraft. Efter Bysjön, Glan, Tran och Övre Virken väntar Nedre Virken, Glypen, Ämten, Mellanfjärden, Tolen och Stora Bjän. En lite längre promenad och sedan väntar Tollången, Loften, Tyn och Kyrksjön – då har man kommit ända ner till Småland och vägen mellan Horn och Gamleby.
– Förra helgen åkte vi till Tolen och vände, säger Björn Pettersson. Det hade nog gått att köra Stora Bjän också, men det blev mörkt fort.

Åtminstone 70 sjöar

I mina egna hemtrakter i Kolmården finns ­mängder av småsjöar att utforska på bekvämt promenad­avstånd från varandra. Där finns bland annat sjöturen mellan Svängbågen, Vekmangeln och Glottern­sjöarna. Grebo Svartåkare har förstås varit där, de söker av stora områden för att hitta åkbar is. Wim Willumsen tror att han avverkat åtminstone 70 sjöar den här säsongen – och än finns det tid kvar för fler.

Jag bläddrar igenom Fredrik Neregårds bok ”Skridskoåkning i Östergötland” där han ger förslag på en uppsjö olika turer i länet. Förutom nämnda Glotternrundan finns 13-sjöarturen och Björsätersrundan. Johan Zackrisson berättar även om en fin tur nere i Uknadalen.
– I Fallerumstrakten ligger Öjsjön, Långsjön och Ämten. De lägger sig rätt tidigt och där nere är det riktig vildmarkskänsla, det finns inga sommarstugor eller bebyggelse runt sjöarna. 

Tunna turer vid Sylarna 

Jakten på den första isen är en stor grej bland dessa storåkare. Gubbarna blir ivriga och berättar om tunna turer vid Sylarna och i Rogen. Mobilerna åker fram och det visas bilder.

Johans ispremiär brukar ske på höstlovet, då han åker upp till Härjedalen med familjen. 
– Där finns väldigt fina möjligheter för säsongens första skridskoskär. Anderssjöarna uppe på höjden ovanför Tänndalen och Abborrtjärnarna vid Rogen är några ställen där isen kan ligga tidigt. 

Det kan framstå som ett heltidsjobb att hålla koll på israpporter och väderappar för att vara på rätt plats vid rätt tid. Samtidigt finns det mönster som kan vara till hjälp – sjöarna lägger sig inte hipp som happ, utan i princip alltid i en viss ordning. På Calazos skridskokartor och på skridskonätet finns de olika sjöarna graderade, färgsatta och numrerade i frysordning. Fredrik Neregårds delar i sin bok in sjöarna efter isläggning: tidig (november-december), mellan (december-januari) och sen (januari-februari). Men i och med att vintrarna blir varmare kan hela processen förskjutas framåt i tid, och våren riskerar att sätta stopp tidigare än vi vant oss vid. 

På vägen tillbaka åker vi förbi Slevringe Herrgård vid Glan. Här bor nu den gamle baronen, berättar Björn Pettersson. Han flyttade tydligen hit från Adelsnäs, där sonen nu bor, för ungefär 20 år sedan. 

En man kommer ut i morgonrock, han tittar på oss när vi skrinnar förbi. Kanske är det baronen.

Vildmarken klingar av

Vildmarkskänslan från de mer avlägsna sjöarna avtar mer och mer. Snart är vi tillbaka i park- och allé-terrängen som dominerar runt Bysjön. En ljuvlig tur är till ända, med ett glatt gäng i åldersspannet 19 till 71 år. 

Längtan efter stora sjöar och gungande skärgårdsisar kommer nog alltid att finnas där. Men med en isgräns som obönhörligen letar sig norrut känns sjö-till-sjö-turandet som framtidens skridskoåkning. Nästa gång kanske vi kan ta oss ända ner till Glypen, och turen därefter till Tolen eller Stora Bjän? Gott så. 

Småsjöar i Östergötland

Vättern och Östergötlands skärgård erbjuder skridskoåkning i världsklass när förutsättningarna är de rätta, men mellan dessa finns också kuperade skogsområden med mängder av småsjöar att utforska. Vi utgick från Åtvidaberg och betade av Bysjön, Glan, Tran och Övre Virken.

Hitta hit: Åtvidaberg ligger längs väg 35, 37 kilometer från Linköping. Bussar drivs av Östgötatrafiken (ostgotatrafiken.se) och Krösatågen mellan Linköping och Västervik stannar i Åtvidaberg.

Boende: Vid Bysjöns strand ligger hotellet Villa Baro, liksom Åtvidabergs camping. Fler alternativ via visitatvidaberg.se.

Mer info: Både Linköping och Norrköping har aktiva skridskoföreningar: Bråvallaskrinnarna (BSK) respektive Linköpings långfärdsskridskoklubb (LLK). För turtips, se Fredrik Neregårds bok ”Östergötlands bästa skridskovatten” (Calazo).

Svartåkarnas bästa

Grebo Svartåkare är ett rutinerat skridskogäng. Vi bad dem lista sina bästa tips till nyfrälsta isjägare som vill ta nästa steg.

1. Lätt är rätt

Välj lättare utrustning, med stabila skatepjäxor och skridskor som inte bara är lättare i vikten utan även har en kortare kurva. Med det menas att skridskon svänger fortare och därmed, enligt Johan Zackrisson, är roligare att åka på.

2. Hitta ditt gäng

Gå med i en lokal klubb och hitta ett gäng att åka med. För nybörjare erbjuds introkurser och många klubbar arrangerar sedan turer i olika svårighetsklasser. Via klubben får du även tillgång till skridskonätet, med all info som behövs för att välja lämpliga turer. 

3. Obsa ofta! 

Lämna isobservationer på skridskonätet efter varje tur. Ju mer man lämnar till andra, desto mer får man tillbaka. Även självklar info är bra att rapportera – till exempel om du åker förbi någon sjö med tåget eller bilen och noterar att isen ligger (eller inte).

Småsjöar på rad

Pärlband av frusna småsjöar kan bli till fina skridskoturer. Här kommer fler alternativ i Östergötland.

Glotternrundan

Den mest klassiska turen i Kolmården. Vackra Svängbågen lägger sig först och är en bra start, därifrån går det att fortsätta över till Glotternsjöarna – och med en liten promenad till Näknen och Vek-manglarna kan du få ihop en tur på över 30 kilometer. Fika serveras på Mela eller Tjalvestugan under helgerna.

13-sjöarturen 

Norr om Finspång finns en faslig massa sjöar, vilda och fria från bebyggelse. Med start i Lotorp betar du av den ena långsmala sjön efter den andra och får en runda på 30 kilo-meter. Åker du motsols börjar turen med småsjöar, därefter de större Öst-, Mellan- och Västjuten innan den avslutande Ormlången.

Björsätersrundan

Borken, Såken, Risten, Hövern – sjöarna i södra Östergötland låter som tagna ur Ronja Rövardotter, med matchande mytomspunnet rövarlandskap! Med början på Risten och avslut på den flikiga Höven går det att samla ihop en fin skridskotur på runt 35 kilometer.