Längdliv på Långberget

Längst upp i Värmland finns en liten oas med stark fjällkänsla, där knivskarpa längdspår ringlar genom skog och över myr. Vid klart väder syns både Sälen och Trysil i horisonten – men även tjock dimma har sina fördelar.

Text: Marie Kjellnäs Foto: Sofie Lantto

Slaget vid Lützen 1632. De milsvida hedarna i Emily Brontës Svindlande höjder. Tv-serien Twin Peaks. Jag har precis dragit upp rullgardinen i rummet på Långbergets Sporthotell och hjärnan börjar genast söka efter sammanhang där dimman kan ha legat tätare än här och nu. 

Vi kom med tåget till Karlstad i går eftermiddag, hoppade i en hyrbil och följde Klarälven norrut i ett par timmar. Vägen var regnvåt, terrängen grönbrun – tills vi passerade Sysslebäck och svängde in i en helt annan klimatzon, med vinterväglag och snövallar. Som i någon animerad film där tiden skruvas fram ett halvår på ett ögonblick. 

Och så dimman på det, lika tät som nu. 

I frukostmatsalen finns stora panoramafönster som förstärker bilden av att vi befinner oss i en mjölpåse. På ett anrikt hotell, av den där hem­trevliga och snorsportiga sorten som blir allt ovanligare – men i en mjölpåse.
– Utsikten är fantastisk, synd att ni missar den. Men det ska klarna upp i morgon, säger Xxxxxxx Xxxxxxx medan hon radar upp grovt och ljust bröd i korgar på buffébordet.

Hon är syster till en av hotellets ägare och rycker in när och där det behövs.
– I det här fönstret ser man ända till Sälen­fjällen när det är klart väder, pekar hon, och i det där borta till Trysil i Norge. 

Omfamnad av trygghet

Med grötvarma magar närstuderar vi spårkartan som hänger i entrén. Sammanlagt finns här 64 kilometer längdspår, med en toppnotering på 630 meter över havet. Det är hög höjd för ett skidområde på den här breddgraden, vilket förklarar fjällkänslan i temperatur och snötillgång. 

Vi bestämmer oss för att börja med den milslånga Toinibanan, uppkallad efter elitåkaren Toini Gustafsson som har två OS-guld och en hel radda VM-medaljer, SM-guld, bragdguld och annat hemma i prisskåpet. Hon kom till Sverige och Värmland som krigsbarn på 1940-talet och ­började sin karriär här i skogarna. Senare jobbade hon också som lärare i Sysslebäck.

Men var börjar spåret? Dimfria dagar är det nog inga problem att hitta den korta transporten som enligt kartan ska gå från hotellet ner till spårcentralen, men idag hade det suttit fint med en skylt. I neon, helst. 

Efter en famlande start får vi äntligen sträcka ut över myren, flankerade av snötyngda granar och tallar. Toinibanan är knivskarpt pistad och mjukt kuperad – perfekt för den som behöver gnugga rosten av skidkroppen efter några veckors räk­ryggat skrivbordsliv. 

Här i skogslandskapet känns dimman mer som en trygg omfamning. Jag ser tillräckligt långt för att våga stå på, och behöver inte ödsla energi på vad som eventuellt kan skådas vid horisonten. Det är helt vindstilla, inte ett barr i rörelse. Den kalla luften sticker i näsan.

Nästan elakt dragen

Med friska lungor och rosor på kind kliver vi någon timme senare in på Café Ripan ett lappkast från spårcentralen, där vi stämt träff med längdinstruktören Bengt-Åke Danielsson och naturguiden/spårgeneralen Udo Johansson. För ovanlighetens skull är vi tidiga, vilket belönas med en stunds småprat i den lilla skiduthyrningen som är inhyst i kafébyggnaden. 

Uthyrare Jan Persson har inte mycket att göra en måndag som denna, mitt emellan jul- och sportlov, och erbjuder sig att lägga lite glid på våra skinsskidor medan vi tar en fika. Han är egentligen pensionär, men insåg efter en långtråkig höst hur mycket vintrarna på berget betyder. 
– Jag behöver träffa folk. Och det är inte varje arbetsplats man kommer till på morgonen och känner att man bara måste ta fram telefonen och ta ett kort. Och sen på kvällen måste man ta ett till kort, säger han och visar upp några alster.

Även Udo och Bengt-Åke är stolta inventarier här på Långberget. Sippande på varsin slät kopp kaffe drar de anläggningens historia och ­berättar vad de gör på dagarna – vilket i Udos fall kan samman­fattas med ”det som behövs”. Om somrarna guidar han besökare på älgsafari, cykelturer, kanotturer och vandringar mellan vaktmästar­sysslorna. Så här års är han ansvarig för spåren, vilka pistas i stort sett varje morgon.
– Längdeliten började träna här på 50-talet, säger han, och sen hakade Friluftsfrämjandet på. 1964 byggdes hotellbyggnaden. Den ligger inte på själva Långberget, som man kan tro, utan på Nysäterknölen.

På kartan pekar Udo Johansson ut berget som gett hela destinationen sitt namn. Det är obebyggt, med undantag för Fallbäcksbanan som ser ut att utnyttja höjdkurvorna till max. Ännu ett spår som utgör en rot till Långbergets historia, uppkallat efter den lokala skidläraren och eldsjälen Berndt-Erik Fallbäcken. 
– Fallbäcksbanan är tekniskt svår, nästan lite elakt dragen med särskilt en brant nerförsbacke som följs av en skarp sväng. Den är inte för alla, säger Udo. 

När Bengt-Åke Danielsson lite senare tar oss med på en spårvisning väljer han snällare slingor, där vi kan fortsätta samtalet i trivsam takt med skidor på fötterna. Vi kör Toinibanan igen – inte oss emot – och han pratar sig varm om den mjukt kuperade terrängen.  
– Man känner sig som en fantastisk skidåkare när man stakar de första kilometerna. 

Mot slutet hakar vi på 4,2-kilometersspåret Kombibanan, där vi möter en man i storstövlar som rastar sin cocker spaniel. Och det är helt i linje med reglerna.
– Jag gillar att det finns ett spår med riktigt låg tröskel, där den som inte vill eller kan åka skidor får promenera. Högt och lågt, något för alla. Det får inte bli för elitistiskt, tycker Bengt-Åke. 

För att få avnjuta hotellets lunchbuffé behöver vi saxa uppför den brant vi knappt hittade i morse. Det är det värt. Fiskgratängen är god och ur sorlet i matsalen kan vi urskilja holländska, småländska, värmländska och någon sorts västkustdialekt. Var har alla de här varit hela förmiddagen?

I fönstren lyser Sälen och Trysil fortfarande med sin frånvaro, men på väggarna hänger en serie fotografier som avslöjar hur det kan se ut här uppe när förutsättningarna är som bäst. Blått och vitt, solstänkt och vidsträckt. Fotografen är Utemagasinets briljanta medarbetare Roger Borge­lid, som bor i Karlstad och har en speciell plats i hjärtat för Långberget.  

Luftfärd i slow motion

Efter lunch tar vi en tupplur – vad är väl en längd­­semester utan sådana – och snörar sedan på pjäxorna för en sista runda innan det är dags att göra kväll. Den långplatta Vasabanan går bort, 25 kilometer hinner vi aldrig innan det blir mörkt. Och den mytomspunna Petterbanan med sina stora vyer vill vi spara till i morgon, då SMHI som sagt lovar klart väder. 

På väg nerför trappan velar vi fortfarande. Vi möter en nyduschad tjej, som jag såg i snabba klubbkläder vid frukosten i morse, och frågar ­vilken slinga hon skulle välja om det var livets sista.
– Fallbäcksbanan! Vi tog den nu efter lunch, superfin. Bästa spåret hittills.

Sagt och gjort. 

Temperaturen har letat sig över nollan och underlaget känns annorlunda. Samma väl­pistade grund men lite mjukare. I morse kom små ispärlor farande genom luften när vinden skakade träden, nu är det vattendroppar.  

Den första kilometern syns åkare i parallella och korsande spår, de dyker upp och försvinner som vålnader i dimman. Men snart är vi helt ensamma i Fallbäcksbanan. Vi och det tilltagande suset i grantopparna. 

Det går upp och det går ner, som i en vintrig berg-och-dalbana. Platt är det sällan. Flera gånger konstaterar vi att ”det här måste vara utförslöpan med den tvära svängen som Udo pratade om” – bara för att upptäcka en till någon kilometer senare. Det blir en sport att våga hålla båda skidorna i rälsen när farten dras upp och ingen vet vad som väntar bakom nästa krök. 

I en utförslöpa kliver jag ut på skejtbädden för att kontrollera färden, men får ett felskär och går i backen. Luftfärden sker som i slow motion och jag har gott om tid att välja ut en riktigt köttig del av kroppen som får ta smällen. 

Lite senare slår fotograf Sofie en kullerbytta framför mina skidspetsar. Hon gör en fallskärmsrullning för att rädda kameran.

Vyerna ger perspektiv

Under natten tilltar vinden. Flagglinor hörs piska mot sina stänger, husknutar vissla. Något som måste vara ett tomt sopkärl rullar kantigt och ihåligt över parkeringen. Rullgardin upp – och mycket riktigt, dimman har blåst bort!

Trots sega ben och möra höfter efter går­dag­ens strapatser – som följdes av en övertrevlig final med dambastu och sen trerätters – skuttar vi i ­förtid nerför trapporna för att få uppleva frukostgröt med utsikt. Det vi nu ser genom de stora fönstren är mil efter mil av svensk vinterskog, vackert melerad med myrar och vattendrag. I horisonten blänker vita lågfjäll. 

Vyerna ger förstås perspektiv, men egentligen bekräftas bilden vi fick redan i mjölpåsen: Långberget är en liten oas mitt i ingenstans. När du har kommit hit är du här.

På alpina destinationer som Åre, Sälen och Trysil finns ofta vackert dragna och välpistade längdspår, men det är tydligt att den liftburne skidåkaren är nummer ett. Det är tyska suvar, italienskt kaffe och kanadensiska dunjackor. När allt fler anläggningar hakar på det tåget känns det fint att vi fortfarande har kvar ställen där allt kretsar kring längdskidåkning, hjärta och gemyt. Ställen som bärs upp av människor från trakten, som rycker in där det behövs. 

Långbergskänslan liknar den i Vålådalen eller Grövelsjön, tänker jag. Ful åkstil är helt okej, prickig-korv-frallorna i kaféet ser ut som barn­domens, och ingen vill veta var du köpt din tröja. Samtidigt kan du när som helst bli varvad av en tolvåring som käkar mördarbackar till frukost.

I går kväll i bastun kallade en kvinna Petter­banan för Northugbanan, utan att någon av lavgrannarna invände. Kanske är det en vanlig föreställning att den norske mångmedaljören och glappkäften fått ge namn åt Långbergets tuffaste spår – men se det stämmer inte. 

Petterbanan är nämligen uppkallad efter en annan legendar, Lars-Göran Pettersson, som var förbundskapten för längdlandslaget under storhetstiden med Svan, Vassberg, Mogren och gänget. Han är värm­länning och jobbade under många år som sportchef här på Långberget, och har själv dragit de flesta spåren. 

Klarblått och solstänk

Petterbanan beskrivs som en teknisk och tävlings­specifik slinga, där tio kilometer spårbädd har kryddats med 400 höjdmeter. Man kanske kan se den som ett test för att utröna vilka som ska av­delas till Val di Fiemme under Tour de Ski och vilka som ska avdelas till tv-sofforna. 

Vi antar utmaningen med förbehållet att vi ska gå på tur i Petterbanan, lugnt och sansat, med ­syftet att komma upp på höjd och njuta av utsikten där den ska vara som allra bäst. Några tider att passa har vi inte (förutom att hotellköket ­slutar ­servera wallenbergare med potatis och gröna ärtor klockan 14.30). 

Molnen rör sig snabbt över himlen och ­blottar både klarblått och solstänk medan vi tuggar på uppöver i långsam takt. Glädjande nog kommer belöningen efter bara några minuter, i form av långa utförslöpor där vyerna över Sälenfjällen gör det svårt att hålla styr på skidorna.

Men så vänder det igen, in i skuggan och käpprätt uppför. Vi gnetar på, men det är något ­ovärdigt med att saxa med skinsskidor. I en backe står en skylt med texten ”Udos kurva”, vilket lättar något på stämningen – visst berättade Bengt-Åke någon skoterhistoria med dråpligt slut? 

I tre timmar skidar vi runt på Nysäterknölarna, med långa pauser för att beskåda utsikten där den uppenbarar sig. Det är ju något med att stå på den högsta punkten, något som inte bara handlar om allt du ser utan också – kanske mest? – om känslan av luft under vingarna. 

Alla är lika välkomna

Intill en faluröd timmervägg nere vid spår­centralen sitter ett gäng nöjda åkare och blundar mot solen. Det är Tomas, Kerstin och Liza Lindblad från Jönköping, som är på längdsemester med växjöborna Per Lindblad – bror till Tomas – och hans sambo Karin Korpe. 

För Tomas är det tredje besöket på Långberget, han var här med en kompis första gången och har sedan lockat med sig familjen. De har hyrt en stuga strax intill vallaboden, bara att klicka i skidorna och ge sig ut i spåren.
– Jag har åkt en hel del skidor och faktiskt aldrig upplevt så bra spår som här på Långberget. Och det är inte bara elitspåren de är noga med, utan alla spår är lika välskötta. Det gör att alla känner sig lika välkomna, säger han.

– Vi är tre vasaloppsåkare, en njutare och en nybörjare, fyller Kerstin i.

Nybörjaren, det är Karin Korpe. Och hon medger att det krävdes en del övertalning för att få med henne på en längdvecka.
– Jag trodde att det skulle vara mer mödosamt, att man liksom behövde ta sig över en puckel innan man kunde börja njuta av längdskidåkning. Men så är det verkligen inte – jag gillade det från första början. Jag tog en lektion med Bengt-Åke igår för att få lite koll på grunderna.

Vi blir stående en lång stund och pratar om ­friluftsliv och äventyrliga resor. Gänget har i olika konstellationer besökt allt från Kebnekaise, Nordkap och Lofoten här i Skandinavien till ­Chamonix och italienska Alperna. Men nog är det något visst med norra Värmland, ändå.
– Om vi kommer tillbaka? Absolut! En gång var vi här på sommaren, det var också jättefint. För vandring väljer jag hellre riktiga fjällen, men här fanns hur mycket bär och svamp som helst att plocka i skogen. Och det var jättefint att paddla på Klarälven, säger Kerstin. 

---

Fler genuina längdställen

På Långberget finns den där charmigt familjära friluftskänslan som utmärker ett fåtal längddestinationer i landet. 

Här tipsar vi om tre till.

1. Harsa, Hälsingland 

I utkanten av Järvsö i Hälsingland kan du åka längd på gammalt vis. Anrika längdmetropolen Harsa är drömmen för åkaren som prioriterar lugnet och natur-upplevelsen, med 80 kilometer spår med vildmarkskänsla. Merparten är smala dubbelspår i klassisk stil, som följer landskapet och rundar knotiga träd. Genuint boende på Harsagården. 

Mer info: harsa.se

2. Grövelsjön, Dalarna

I nordligaste Dalarna flyter längdskidåkning ihop med turåkning – om du så vill. Här finns långa, mjukt kuperade spår som kryssar fram i gränslandet -mellan Norge och Sverige. Ena dagen vida kalfjällsvyer, andra dagen skägglav och fäbodfika – och den tredje kanske pulsutmaning i elljusspåret? Totalt finns 100 kilometer spår. Bo längd-mässigt på STF Grövelsjön Fjällstation eller Lövåsgården. 

Mer info: grovelsjon.com

3. Vålådalen, Jämtland

Strax söder om Åre hittar du längdskidåkningens heliga graal. Vålådalens fjällvärld har lockat svensk och utländsk elit i ett sekel, och gör så fortfarande – men låt inte det avskräcka dig. Här finns rum även för krokiga motionärer som söker naturupplevelser snarare än fart och adrenalin – testa till exempel -turspåret Holmenkollen på 18 kilometer. Total spårlängd är 80 kilometer. Rustikt boende på Vålådalen Fjällstation. 

Mer info: Valadalen.se