Vintervandra i Stockholms skärgård

Skärgårdsvinter betyder infrusna bryggor, iskalla fjärdar och utkylda sommarhus. Men också andrum, tystnad och glittrande frost över nejden. Utemagasinet fångar lågsäsongen till fots, på Utö och Ålö. 

Text: Mats Wigardt Foto: Linda Åkerberg

Utös vandring bjuder på både skog och hav.

Det är svart som i en sopsäck när vi ­kliver av turbåten från Årsta havsbad. ­Vi får sällskap på Gruvbryggan av några uppspelta resenärer som lockats av julbordet på Utö Värdshus. Att döma av deras lätta klädsel ser de inte ut att ha några allvarligare planer på annat än att snarast möjligt sätta sig vid dukat bord.

Och det unnar vi dem gärna. Julbordet på Värdshuset är väl värt en omväg.

Själva har vi emellertid andra planer.

Snöfallet upphör och en glipa öppnar sig i molntäcket. En stjärna blinkar till. Vitpudrade träd ser tyst på när vi kliver in i värmen i vår hyrstuga. Efter middagen ser vi Marocko förlora mot Frankrike i Fotbolls-VM.

Stigen slingrar sig havsnära över en hästskoformad bukt, Storsand, som utgör en av Stockholms skärgårds mest attraktiva sandstränder. Här finns också fina tältplatser för den som vill dröja sig kvar. Nu är emellertid vita sanddyner och skyddade solgropar gömda under hårda snödrivor.

Tillräckligt många minus
Morgonen därpå är det lika svart ute som vid vår ankomst kvällen innan. Vi packar våra ryggsäckar, fyller termosar, drar på oss kängorna och knäpper jackorna. Det är tillräckligt många minusgrader för att det ska bita i kinderna. 

Lyktorna på en bil närmar sig och bromsar in där vi står prydligt uppradade invid vägkanten. Mats Andersson kliver ur.

Det är han som är orsaken till att vi valt att ge oss ut på ö-vandring i Stockholms skärgård bara några dagar innan jul. Mats har som barn tillbringat många somrar i familjens sommarstuga på grann­ön Ålö, skild från Utö av enbart ett smalt sund med mycket vass.
– Jag sprang ständigt runt på Ålö och Utö, upptäckte många undangömda vikar och mörka gömslen i skogen. Redan på den tiden tänkte jag att det här borde fler få uppleva, säger han när vi lastat vår packning och satt oss tillrätta i bilen.

Från förarsätet fortsätter han att berätta. Om hur han som vuxen flyttade till Utö för att bli perma­nentboende i skärgården. Och om arbetet som matros på turbåten, med jobb varannan vecka och varannan ledig. Schemat gav honom gott om tid att ägna sig åt olika projekt med syfte att förlänga säsongen för besöksnäringen på öarna, på teman som miljö, möten och friluftsliv.

Mats Andersson har öppnat upp vikar och gömslen på Utö och Ålö.

Första swimrun-tävlingen
God draghjälp har man haft sedan kvällen i Seglarbaren för ett par decennier sedan, då Mats och hans bror Jesper med några vänner utmanade varandra att för egen maskin ta sig från Utö till Sandhamn. Man måste då springa över och simma mellan öarna som ligger utspridda i havsbandet – en sträcka på över sju mil totalt.

Det tog dem två dagar att ta sig till målet i Sandhamn – och världens första swimrun-tävling var därmed ett faktum.
– Konceptet var enkelt, berättar Mats. Först i mål vinner, förloraren betalar i baren.

Sedan dess har konceptet utvecklats och professionaliserats, med tävlingar över hela världen, och med Utö som basen för det årliga världsmästerskapet. Plötsligt kommer gäster från när och fjärran till Utö. Gäster som vill uppleva mer än sol och bad, men ofta saknar vana att ta sig runt i skogarna på egen hand. 

Stundom besvärliga passager med vindfällen och snötyngda grenar som lagt sig tillrätta över stigen. 

Ålö ruvar i bakgrunden
Mats Andersson, som kände till alla gamla och nya stigar på både Ålö och Utö, tänkte att det kanske gick att utveckla ett ledsystem som öppnade upp öarna för besökare utan förkunskaper och kompassvana.

Och så blev det. 

Med länsstyrelsen i ryggen och markägarens välsignelse satte han igång. Till sin hjälp har Mats haft många goda vänner och bekanta som bidragit med tid och hårt arbete. Det har varit vindfällen som behövt röjas, nya ledavsnitt som skulle ­snitslas, spänger som måste byggas. Och, inte minst, ­finansiering och byråkratiska hinder att övervinna. 
– Ett jätteprojekt, med otaliga mantimmar nerlagda, summerar Mats samtidigt som vi kör över bron över det smala sundet som utgör gräns mellan Utö och Ålö.

I skuggan av sin mer omtalade grannö håller sig Ålö lite i bakgrunden. Ön är ganska anonym, många besökare blir kvar på Utö, hinner inte med att bege sig söderut och korsa den lilla bron innan båten tillbaka till fastlandet ska avgå. Och det är synd. Det innebär att de inte får vandra över Ålös blomstrade kalkberg eller doppa tårna i vågorna som rullar in mot öns vita sandstränder.

Nu är det emellertid vinter, med minusgrader och nysnö på marken. Vi parkerar bilen och slår följe med Mats som på långa löparben försvinner in mellan träden. Tydliga blågula markeringar, inspirerade av 1960-talets Håll naturen ren-kampanj, visar vägen under välmående träd som suckar i vinden.

Gnistrande snö och ett stilla hav, där tunga molnbankar vid horisonten aviserar skifte i väderleken. Vintervandring i skärgården erbjuder korta dagar och omväxling av både terräng och väderlek.

Fras av frostnupen vass
Vi hejdar oss invid den våtmark som nyligen restaurerats. Här var tidigare en viktig lekplats för gäddan, men i takt med att förbindelsen med havet slammat igen försvann också fisken. Nu har vandringsvägarna öppnats igen och gäddan har återvänt. Våtmarken utgör också en viktig lokal för häckande kustfågel.

Runt Byviken frasar frostnupen vass mot kängor och byxben. Solen gör sitt bästa för att blåsa liv i de solitära jättegranar och spretiga vildaplar som håller oss sällskap. Bestånd av väldiga enar håller sig envist fast mellan klipphällarna.

Vid dragningen av stigarna har Mats och hans vänner utgått från djurstigar och gamla vandringsleder som använts av de boende på ön. På många håll ligger stormfälld skog i drivor och tvingar oss till plötsliga omvägar. Men Mats kan sina stigar och vet att hålla rätt kurs. 

Utsikt från kilimanjaro
Ängsbergens kalkhaltiga jord gynnar en vegetation där oxel och krumma tallar dominerar. Uppe på toppen ser vi ut över ett stilla hav där den låga vinter­solen får färgerna att växla mellan grått, orange, blått och grönt. Mats gör oss uppmärksamma på lämningar efter bosättningar från 800-talet före Kristus. Skärgården lockade, då som nu.
– När jag var liten döpte vi stigen till Ho Chi Minh-leden och berget blev Kilimanjaro, berättar han med en okynnig glimt under mösskanten.

Strax intill Ryssviken, där ryska kosacker inväntade de svenska soldater som 1719 skickats ut att stoppa deras härjningar på öarna utanför Stockholm, tar oss en liten gångbro över Ålsundet, till Källviken.

Här ligger strandad tång i höga drivor under ett tunt täcke med nysnö. Under 1800-talet var det förbjudet för andra än de som brukade jorden att ta med sig tången härifrån. Tången, var det bestämt, skulle användas för att dryga ut den magra jorden på öarna för att skapa bättre förutsättningar för jordbruket.

Dasstunnorna från Stockholm bidrog också till ökad växtkraft i den magra jorden. De kördes på pråm ut till öarna i den södra skärgården, där de tömdes och innehållet förvandlades till bördig matjord.

De tre bockarna bruse. Tidig skymning och en sol som snabbt försvinner i havet. Det gäller att skynda på för att slippa treva sig fram i skenet av pannlampor.  

Havsörn, sångsvan och vigg
Naturen vi vandrar genom skiftar ständigt och ­bjuder på många överraskningar. Ömsom påminner den om en välhållen engelsk park, eller lättgångna ängar. Men lika ofta är det snårig och svårgenomtränglig vildmark och hala klippor där broddarna inte alltid får grepp.

Från Ålöudd ser vi andäktigt havet gnistra i kallröken. Havsörn, sångsvan och vigg passerar på väg ut till sina fiskeplatser. Vi tar en snabb ståfika med solen i ansiktet. Tar djupa andetag, fyller lungorna, känner kraften i den syremättade havsluften.

Gillar att bygga stigar
Stigen slingrar sig därefter havsnära och ofta dramatiskt under gamla ekar och tallar som ihärdigt klänger sig fast mellan klippblocken. Vi får se upp var vi sätter fötterna, det är svårt att avgöra vad som döljer sig under snön. Bäst att vara överdrivet försiktig, en stukad fot på ett översnöat klapperfält blir svår att hantera en vinterdag i skärgården.
– Jag ger gärna en hommage till min far, som alltid tog oss barn med ut på äventyrliga vandringar, säger Mats där han guidar oss vidare över hällarna. Han sådde ett frö som gjort mig närmast groteskt förtjust i att vara här, inte minst när besökstrycket är lite mindre.

Med bara havet som sällskap gör vi sedan entré på Storsand, en hästskoformad bukt med vad som sannolikt är en av skärgårdens mest attraktiva stränder, där vit sand omges av sanddyner och skuggande träd. Nu är det emellertid isvallar närmast havet, och vinden har blåst samman snön till hårda drivor som döljer skyddade skrevor för sommarens solbad. Men det är ändå lätt att tänka sig en varm sommardag här mellan dynerna, med en löftesrik och ljummen bris in från havet.

Det är tidig skymning och vi ökar takten för att slippa treva oss fram längs stigen med enbart pannlampor till hjälp. Kalvudd och Kasthålsudd passeras och från Tymarsberget ser vi solen sakta sänka sig över Rånö och Nynäshamn. 

Efter ytterligare några kilometer välkomnar Mats oss till familjens stuga, där vi stannar upp en stund.

Han förklarar sitt självpåtagna engagemang med att bygga vandringsleder på Ålö och Utö med att han ”tyckte att det behövdes”. 
– Ålö är ganska besvärligt, Utö är mer lättvandrat, summerar han. Och jag är genuint road av att bygga stigar, lite som en lek jag kan ägna mig åt 24 timmar i sträck. Det är förbaskat kul, helt enkelt.

Kalldimman dansar fram
Morgonen därpå är lika svart. Och lika kall. Gryningen kommer krypande över havet, stjärnorna bleknar och släpper fram ett svagt dagsljus. Vi försöker att inte tänka på kalldraget från golvet när vi tassar upp och ställer i ordning frukosten.

Idag är inte Mats Andersson med oss. Vi ska på egen hand vandra leden som går runt norra Utö, 15 kilometer längs vattnet, genom skogen, över klipporna. När en blå gryning övergått i tidig förmiddag ger vi oss iväg, lite stela efter gårdagens tidvis ganska krävande vandring.

Från gruvbyn tar vi norrut, följer vägen förbi de gamla gruvarbetarbostäderrna längs Lurgatan men viker snart av till vänster, in i Norra skogen, där de gulblå markeringarna visar vägen. Från en öppning mellan träden ser vi kalldimman dansa fram över fjärdarna.

Snabbt får vi röda rosor på kinderna och ökar på steglängden i den orörda snön. Vi killgissar vilka djur som har gjort spåren som korsar stigen. Tiger eller sork? Det är en vecka till julafton och vi ­ångrar absolut inte beslutet att vintervandra ett par dagar i skärgården, hellre än att stressa över julens alla måsten.

Röda torp hälsar oss
I takt med att halvmånen drar sig tillbaka och solen börjar värma lättar också dimman och temperaturen stiger. Det blir en havsnära vandring med ljudet av vågor som sätter rullstenarna i rörelse, med isskulpturer och frusen vass som utsmyckning. Både lättsamt och trivsamt. Till höger har vi mörk skog där mossan tittar fram under snön, på vår vänstra sida havets bleka akvarellfärger.

Strax innan Utös norra udde tvärsar vi över till östra sidan av ön. I Kroka hälsar röda torp med en översnöad studsmatta oss välkomna. En grönmålad vattenpump berättar att vi har kommit till en gammal kulturbygd. Beteshagar och fruktträd bekräftar. 

I sällskap av några vältaliga sångsvanar slår vi oss ner i en solig sluttning och tar fram termos och mackor. En loj dyning häver sig sakta mellan skären. Vi njuter av allt.

Leden tar oss därefter genom beteshagarna, ut mot havet där snöiga berghällar med osäkert underlag för våra broddade kängor tar vid. Från Nasknäsudd följer vi en ås söderut med hela Öster­sjön för våra fötter. 

Horisonten känns nära. 

Lättgånget och besvärligt
Tallar med krokodilbark och fjuniga granar kantar stigen. Det är ömsom lättgånget, ömsom oländigt och besvärligt. Men ledmarkeringarna är hela tiden lätta att följa och vi sänder en tacksam tanke till vandringsledens arkitekt.

I Rävstavik gör vi ett kort stopp för att besluta om vägvalet. Genvägen tillbaka till Värdshuset, eller följa leden ytterligare några kilometer? Vi konsulterar klocka och tidtabell för båten till fastlandet. Nyfikenheten avgör. Vi fortsätter en bit till.

Väl tillbaka i Gruvbyn hinner vi precis med en sen lunch på Värdshuset innan båten avgår. Nästa dag utlovas blidväder och regn. Den här gången drog vi en vinstlott.