Varför dras vissa av oss till det kärva friluftslivet? Chefredaktör Marie Kjellnäs ger sig på en gissning i nya ledaren.
Vi svenskar har en rätt skev inställning till friluftsliv, om man tänker efter. Eller kanske till liv över huvud taget? Nu talar jag inte för alla svenskar förstås, men många jag känner gillar inte bara att vistas ute i naturen utan vill gärna också låta sig piskas av densamma. Det ska tältas i snöstorm, nakenbadas i isvakar och soloskidas i 30 minus där ingen kan höra dig skrika.
Vissa tror att det här handlar om något slags machoideal som lever kvar från stenåldern, eller åtminstone mellankrigstiden, men det tror inte jag. Andra menar att sociala medier har ett finger med i spelet, att gammalt hederligt vanilj-friluftsliv inte längre räcker för att någon ska höja ett ögonbryn 2024. Jag tror inte på det heller.
Min tanke är istället att vi känner oss närmare naturen när den bjuder lite tuggmotstånd. Och oss själva, därigenom. Att glida fram på en fet räkmacka genom paradiset kan förstås vara en trevlig upplevelse, men vi vet ju innerst inne att det är i motvind draken lyfter.
Friluftslivets tuggmotstånd handlar nu inte bara om väder, även om det ofta är en nyckelfaktor i vår avkrok av planeten. Att ge sig på en helt ny aktivitet kan vara nog så utmanande. Du tycker att du kan det här med friluftsliv, känner dig stark och kapabel – men addera några kilo prylar som du inte vet namnet på och jag lovar ödmjukheten kommer krypande.
I det sprillans nya numret av Utemagasinet försöker vi locka med dig på topptur, som lär vara den typ av skidåkning som ökar mest just nu sett till hur mycket utrustning som säljs. Vår mästerfotograf Mattias Fredriksson, som inte bara plåtat månadens omslag utan också en hel serie högkvalitativ topptursporr med start på sidan 48, drar paralleller till yoga och meditation. Uppför och utför, yin och yang.
Mitt eget förhållande till toppturande är inte lika harmoniskt. Trots att antalet turer kan räknas på fingrarna har jag gråtit fler gånger på stighudar än jag gjort sammanlagt under mer än 30 år i vandringskängor, längdpjäxor, cykelskor, tält och kajaker av alla slag. Jag tror det är något med självbilden som skevar, ungefär som när jag försökte lära mig vågsurfa som brädblind 40-åring. ”Vaddå börja från början? I got this!”
I lägen som dessa är det skönt att känna till det där med draken och motvinden. Och att många av oss faktiskt går igång på att bli piskade i friluftslivet. Det kan förstås vara smärtsamt i stunden, men lärdomarna – lärdomarna. Släng dig i väggen, räkmacka.
För dig och alla oss andra som drömmer om att bemästra alpina turskidor, stighudar, teleskopstavar, orörda fjällsidor, lavinsändare, snöspadar och midjedjupt puder har redaktionens skidåkare samlat sina klokaste turtips i nya numret. Med tonvikt på de där snälla instegstopparna, som man nog borde börja med. Trots allt.
Men kom för guds skull ihåg att det vi här kallar topptur bara är en metafor. Allt som sker där ute är ju livet, varken mer eller mindre.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör