På skidor till Lyckans läger

Vad är egentligen lycka? Är det ett gnistrande fjäll i vinterskrud? En smäktande solgrop dit vinden inte når? Kanske. Men ibland är det att ta sig igenom hård vind och komma hem till en sprakande kamin – i Lyckans läger.

Text: Karin Wallén, Foto: Emma Mattsson

Lyckans läger ligger ungefär fem kilometer från spårcentralen i Edsåsdalen. Vintertid tar du dig hit på skidor. I början kör du i pistade spår, men på slutet är det inte alltid spårat, om det har snöat den senaste tiden.

Vi har tagit oss igenom den högresta granskogen, kämpat i evigt motlut från spårcentralen i Edsåsdalen, med fjällpulkan på släp i bakhala backar. Vi har mött snabbåkare på skejtskidor, just när vi själva känt oss som långsammast i Jämtland. Men när granarna ger vika för ett parti resliga björkar som kantar spåret får vi äntligen en liten skjuts utför, och glider ut på en stor myr. Här öppnar sig Vackermon, med fjällvärldens efterlängtade vidder omkring oss. Äntligen.

När vi lämnade Köjagårdens Fjällhotell i morse sa vi farväl till bekvämligheter som el och vatten­kranar (och restaurang, barhäng, pool och hotellfrukost …). Men vi gjorde det med en förväntan som bara vuxit sig starkare i takt med att avresan närmat sig. Nu gestaltar sig all vår längtan efter den här utvalda turen i tre stora människoleenden och en peppad hundnos som vädrar äventyr i luften. 

Vi är nästan framme nu. Ska bara ta oss någon kilometer till, i riktning mot Hållfjällets rundning i horisonten, och sedan svänga av mot Lilla Offsjön. Små älgvarningsskyltar på ledkryssen visar att vi är vi är på rätt spår: Älgbergsrundan. 

Den skylt vi blir lyckligast av att se är ändå den som ger oss det slutgiltiga beviset på att målet är nära: Lyckans läger, instansat i grått, vindbitet trä, pekar oss åt höger. Mot vårt hem för två nätter. 

Så sveper blåsten in, med snörök över de öppna vidderna. 

Lyckliga små stugor
Två små stugor bland fjällbjörkarna strax ovanför Lilla Offsjön, och en runt hörnet, precis vid sjökanten. Det är Lyckans läger. Men vem kan egentligen bygga hus så här, mitt på fjället? Svaret är: De som ärvt marken. Ursprungligen är det här fjälljordbruksmark som tillhörde två gårdar i Edsåsdalen. 
– Det var hit de tog djuren på sommaren, för att spara på betet i byn, säger Olof Vackermo, som tillsammans med sin fru håller i uthyrningen. 

Olofs familj är en av dem som ärvt en bit av fjällmarken, och äger den tillsammans med de andra i Gräpplingens samfällighetsförening. För ungefär 30 år sedan bestämde sig medlemmarna för att bygga två stugor, Björkstugan och Sten­stugan, på en liten höjd ovanför sjön.
– Tanken var att göra det lite lättare för de som ville fiska på fjället. Men idag är det inte så många som kommer just för fisket. Man kommer för att få vara på fjället och leva enkelt. Det är något med att lämna vardagen och elda för värmen. Det skapar en rofylld känsla, säger han. 

Här finns varken el eller indraget vatten, men däremot en gasolspis att laga mat på, en vedbod fylld med ved – och en sjö fylld med vatten, även om den nu är täckt av is och snö. Vatten får man hämta genom att göra en vak i isen, eller helt enkelt smälta snö. 

Fjällvädret får bestämma
Björkstugan är iskall. Det har bara gått något dygn sedan de förra gästerna checkade ut, men vintern är obarmhärtig mot små stugor vid en sjö på fjället. Det är trots allt bara en vecka in i februari, och då ska det vara kallt. 

Däremot har snön hunnit sjunka undan en del, efter ett ambivalent januariväder som pendlat mellan kyla och töväder, snöfall och kanske till och med någon skvätt regn, kryddat med klimat­ångest. Vi hade nog tänkt oss lite mer snötyngda granar, lite fluffigare snö. Men väder och vind rår man inte över, och än vet vi inte vad som väntar.

Att det kommer att blåsa vet vi, det har den senaste prognosen varit tydlig med. Men fjällväder är alltid fjällväder. Vi tar det som det kommer och anpassar våra aktiviteter efter väderförhållandena. 

Huvudaktiviteten på den här turen är dock inte skidåkningen – det är lägerlivet. I en stuga utan el och vatten finns alltid något att göra. Veden ska in från boden för att bli varm och torr. Kaminen ska värma upp vårt bo, och vatten behöver man ju för sin överlevnad. Så jag och fotografen Emma går ner till sjön med varsin spann medan vår kompis Leila sitter i full skidmundering framför kaminen och splintar ved som om det gällde livet. 

Nere vid sjön ligger en annan efterlängtad bekantskap. Den vedeldade bastun. Här finns också isvaken där vi ska hämta vatten. Den har förstås hunnit frysa igen med ett tunt lager is, toppat av drivsnö. Men efter lite skottning och iskross hinkar vi upp iskallt vatten att bära tillbaka till stugan. 

Leila har kämpat väl och lyckats få upp eld trots att den småfuktiga veden trilskats. Än så länge är det ändå dunjacka och dubbla långkalsonger som får göra jobbet. Inte förrän Emmas fisksoppa puttrar på gasolspisen händer något med inomhusklimatet, och kläderna börjar falla. Kaminen sprider äntligen en behaglig värme och magarna mättas av god mat. För är det något vi inte snålat med så är det maten. 

Vinande vind runt knuten
Vintertid betyder goda förutsättningar för att kunna förvara kylvaror på ett säkert sätt, och eftersom vi har stugan som basläger har vi packat fjällpulkan full av saker vi gillar: fisk, potatis, smör, mjölk, smördeg, äpplen, nötter, kryddor. Två stora limpor och en rejäl ost. Planen har varit att kunna tillaga lite goda snacks på vedköket som vi har med oss. Hur det ska bli med det står dock skrivet i vädergudarnas lilla specialbok för överraskningar. 
– Hör ni? säger Leila. 

Och jodå, vi hör. Vinden som viner kring stugknutarna startade som en viskning, men har nu stegrat till ett ylande. Ett fantasieggande monster eller mysig bakgrundsmusik, beroende på vem du frågar. Det här är melodin som kommer att vagga oss till sömns i natt, medan dagens snöblöta vantar och sockor torkar ovanför kaminen. 

Så sveper blåsten in, med snörök över de öppna vidderna. 

Lugnet före stormen
Tidigt nästa morgon ligger jag en stund och lyssnar på det osannolika ljudet av tystnad, efter en natt med fortsatt hård vind. När jag hör att mina stugkompisar börjar röra på sig påtalar jag det otroliga i tystnaden som omger oss.
– Det är lugnet före stormen, säger de unisont, och förmodligen har de helt rätt. 

Igår kväll studerade vi kartan i stearinljusets sken och gjorde upp plan A, B och C. Vi var sugna på att ta en tur upp på fjället nordväster om oss, till Helenakåtan, där utsikten lär vara vidsträckt och generös. Men väderprognoserna pekar fortfarande på vindstyrkor som lär bli jobbiga att hantera på kalfjället. Så vi bestämmer oss för att hålla oss nere i dalen, och se hur långt vi kommer.  

Vi förbereder det vi ska ha med, inklusive vedkök och kokkaffekanna, i hopp om lä bakom någon höjd. Men innan avfärd väntar morgonbestyr med ny eld i kaminen, snabbt fixad på Leilas eminenta splintved och torra fnöske. Vi dricker både te och kaffe, äter upp oss ordentligt – och lägger sedan orimligt mycket energi på att leta efter saker i vår lilla enrummare. Ibland är det hunden Noora som har lagt beslag på något som verkar kul att tugga på, ibland ligger sakerna där de ska men är svåra att se i halvmörkret. Med pannlamporna på sned irrar vi omkring i långkalsonger och försöker få någon ordning. Sedan råkar Emma borsta tänderna med fotkräm och springer ut med en äcklad grimas.   

När kaminen äntligen värmt upp stugan, efter slit och släp med ved och vatten – då blir det mys med en bra bok. 

Soldränkta fjäll i blick
När vi kommer ut i morgonens blekrosa skimmer ligger fortfarande lugnet före stormen som ett förförande filter över vårt lilla stugläger. Drevsnön har sopat bort våra spår från igår och allt är som nytt. Månen hänger kvar ovanför en fjälltopp när vi glider genom orörd snö, ner på sjön. 

Vi njuter av den vindstilla färden söderut och tar sikte på Hållfjället, med avsikten att snart svänga av österut mot Grofjället. Men – där skiner ju inte solen, som nu hasat sig en liten bit upp på himlen. Istället är det fjällen i nordväst som blänker inbjudande. Så då styr vi ditåt. 

Vi håller oss en bit söder om sjön och kryssar fram mellan fjällbjörkarna med de soldränkta topparna i blickfånget. 
– Det här, alltså … säger Leila andäktigt, och det räcker för att beskriva känslan. 

Det är gnistrande iskristaller och blå himmel. Det är långa, gängliga skuggor över orörd snö. Att inte följa någon led är skönt, fritt, och visst är snön ganska hård och vindpinad men den bär oss väl. Och det är inte så dumt här nere i dalen ändå, när man är omgiven av vita fjäll. 

Att hitta en fika i lä
Med undantag för någon tur i de preparerade längdspåren som utgår från Edsåsdalen, bara en halvmil härifrån, har ingen av oss varit i det här området tidigare. I denna fjällvärld som inte direkt kryllar av besökare, trots närheten till Åre. Ett par mil söderut ligger välkända Vålådalen, men Edsåsdalen med omnejd är något av en oupptäckt pärla för många. 

Från Lyckans läger går det att fortsätta längs spåret till Hållfjället, med boende och restaurang, och vidare förbi Ottsjö, till Trillevallen. Det finns möjligheter till både en triangel och en fyrkant, för den som vill skida några dagar med boende. Ändå ser vi inte enda annan människa denna dag, och det har nog inte enbart med de annalkande vindstyrkorna att göra. 

När man är beredd på vind blir ögonblicken i lä en alldeles otrolig gåva. Turens första timme flirtar och förför med stunder av perfekta förhållanden. Men just när det är dags för en fika börjar vinden tillta. Vi har grävt den perfekta solgropen och kämpat en stund med vedköket, när det plötsligt står klart att SMHI siat helt rätt. Plötsligt driver snöröken fram som en vit furie och Noora kurar kisande ihop sig som en översnöad fjällräv. Vi drar åt huvorna hårt kring våra huvuden.

Men på hemvägen över sjön kan vi fortfarande njuta av det vackra vädret, med strålande sol, även om vi emellanåt åker på pisk av vindbyarna. Och när vi kommit fram till Björkstugan hittar vi den för dagen ultimata fikaplatsen – på bänken utanför den blå dörren, i solen, med ryggen mot väggen. 
– Här blir perfekt, säger Leila, och lyckas inte bara få igång det trilskande vedköket med några gnistdrag på tändstålet, utan trollar även fram några hembakta småkakor att förgylla stunden med. 

Lägerlivet har onekligen sina ljusa stunder. 

Ett efterlängtat fluff
Efter en stund är det dags att jobba igen. Få upp eld i vedbastun, skotta fram vattenhålet, leta försvunna grejer, förbereda mat. Vi blir ett effektivt team som går i skift mellan posterna som eldvakt, potatisskalare, vattenhämtare och vedbärare. Och vi märker att vi trivs. 

Att vara på tur behöver inte alltid vara att gå från A till B till C. Det kan också vara att ta sig ut till ett basläger och vara där, leva enkelt, göra dagsturer som kanske inte blir så långa som man tänkt sig, men bra ändå. Och det är väldigt tillfredsställande att bara vara. Att göra det som behövs eller känns som en god idé för stunden. 

När vinden mojnar knäpper jag på skidorna igen och glider ner på sjön för att umgås med min långsträckta skugga, medan eftermiddagsljuset mjuknar över fjällen. 

Vedbastun har äntligen blivit varm – och då är den rejält varm! Det biter skönt i skinnet efter skidturen, och jag blaskar av mig med kallvatten. Isvaken vågar vi oss inte på. Den driver ständigt igen och blir mindre och mindre. Dessutom har badstegen på bryggan isat igen. 

När kvällen sänker sig över vårt lyckliga läger börjar vinden vina igen, som ett soundtrack till vår middag runt tända stearinljus. Det knäpper i kaminen och virvlar utanför fönstret. Och:
– Det snöar!

Emma upptäcker att det inte bara är gammal snö som yr runt, utan också ny som ansluter uppifrån. 

När vi vaknar nästa morgon har våra önskningar slagit in. Världen är alldeles vit och fluffig. Ett ­luftigt snötäcke har lagt sig över trädgrenarna, och inte ett spår syns av våra upptrampade stigar till vedboden, bastun och dasset. 

Det blir en jungfrufärd ut på sjön, bara för att få göra egna spår i en kritvit värld. Och när vi till slut packat ihop våra grejer och städat ur stugan är det dags att skida tillbaka till civilisationen. Den ligger inte långt bort, men känns ändå som en annan värld.