En höstpaddling på Göta Kanal

Kan landets kanske mest kända byggnadsverk också leverera en mäktig naturupplevelse? Vi paddlar österut från Motala när slussarna stängt och sommargästerna åkt hem.

Text: Marie Kjellnäs, Foto: Sofie Lantto

Svante Grundbergs slokörade rollfigur har lärt av sina misstag. När de rejsande motorbåtarna närmar sig för andra gången förekommer han svallvågorna och drar kvickt upp kanoten ur kanalen – för att sekunden senare få den överkörd av en bil. 

Och så har vi den där gamla svensktoppsdängan, med några av tidernas bästa nödrim: ”Göta kanal, mitt ideal, där simmar sällan någon haj eller val. Göta kanal, lummig och sval, å vad jag längtar till mitt Göta kanal”. 

Jag förstår att det har flutit en del vatten under broarna sedan dess, men i mitt huvud är Göta kanal insorterad i en blek barndomsbox i lag med kornblå mascara, tryckare, vandrande pinnar och telefoner med krullig sladd. Egentligen har jag nog aldrig upplevt den i verkligheten, om vi bortser från ett par ögonkast på den lilla bit som syns från glassrestaurangen i Söderköping. 

Det är ju för dåligt.

Snabbt ändrade planer

När de ringer från Norge och berättar att leden vi packat för att gå har spolats bort av ihållande höstregn är det bara att tänka om. Fyra dagar är vikta för lågsäsongsäventyr, med start kommande morgon, och alternativet att bli kvar på skrivbordsstolen lockar inte. 

Vi vecklar ut en Sverigekarta och börjar peka, konsulterar väderappar och räknar på resvägar. Regn och stormvindar, i stort sett överallt. Och norr om Dalälven har det börjat snöa på många håll. Men vad sägs om en paddling i riktigt skyddad­ miljö, med en stor dos klassisk kulturhistoria, längs kanalen som väl varje svensk borde uppleva åtminstone en gång i livet?

En halvtimme senare har vi onlinebokat två kajaker som ska hämtas upp i Kayakomaten i Mallbodarna, Motala, och lämnas två dygn senare vid Bergs Slussar utanför Linköping. Därmed är rutten spikad. Hur vi ska ta oss tillbaka till bilen efter turen får vi klura på, risken är att de allmänna färdmedlen är lika avsomnade så här års som de flesta idylliska små pensionat och serveringar som kantar Göta kanal. 

Den renande ödsligheten

Men det får lösa sig. Ville vi ha service, kulglass och orkestrar hade vi förstås gjort som de allra flesta – sökt oss till den klassiska farleden under sommarmånaderna. Nu ser vi istället fram emot att möta höstfärgerna, elementen, och den själarenande ödslighet som bara kan infinna sig när turistsäsongen ebbat ut.

Vid Mallbodarna stöter vi på Marcus Wernström som är lokalt ansvarig för Kayakomaten. Medan vi knappar in bokningskoder och lyfter ut kajakerna berättar han att de flesta av kunderna nöjer sig med någon timmes paddling, kanske ner till centrala Motala ett par kilometer bort.

– Det är inte så många som drar iväg på fler­dagarsturer, men det händer. 

Att paddla österut, som vi ska göra, är förenat med vissa hinder. Av kanalens 58 slussar ligger 11 stycken utmed vår färdväg och kajakerna måste tas upp och bäras förbi var och en av dessa. ­Turligt nog kommer slussarna ofta i knippen så det ska räcka med tre lyft.

Livets första slusslyft

På Svante Grundbergs tid var det tillåtet att slussa kanoter och annat smått i Göta kanal (och köra bil utan bälte, och röka inomhus, och ha polisonger, och …) men han hade det ju kämpigt på andra sätt. Och vi har en klar fördel i att slussarna nu har stängt för säsongen, så risken att bli dränkt av en motorbåt eller få nosen klämd mellan gnisslande slussportar är lika med noll.

Det börjar bra. Rejält påpälsade trotsar vi kylan och den snåla vinden, som inledningsvis rör sig i rätt riktning. Vi paddlar förbi gamla verkstadsindustrier som rustats till moderna festlokaler, ser höstklädda östgötar kratta löv och klippa ner buskar i välputsade villaträdgårdar. Och efter bara någon halvtimme dyker den upp framför våra röda plastnosar: livets första sluss.

Läs mer: Hyra kajak i Kayakomat – vi testar

På sitt värsta humör

En informationsskylt berättar att Borenshults slussar, ursprungligen Minnets fem slussar, är Göta kanals näst största slusstrappa. Vi drar upp kajakerna på land och utforskar detta 200-åriga byggnadsverk som låter kanalen falla 15 meter och övergå i sjön Boren. Vid sidan av slussportarna finns grusade promenadvägar och grässlänter, parkbänkar för flanörer med möra fötter och en gammal slussvaktarbostad i sten.

När vi efter 40 utdragna minuter åter sjunkit ner i sittbrunnarna, i nämnda sjö, är det läge för turens första debriefing. 

Vad väger de här kajakerna egentligen? Hur har vi tänkt med packningen? Skulle vi inte ha kajak­vagn? Det är blåsor i händerna och tennis­armbåge och ont i knät och svettiga underställ.

Och sex slussar framför oss. 

Men en sak i taget nu.

Boren ser snäll ut på kartan men idag är hon på sitt värsta humör. Närmsta vägen över sjön är inget alternativ, vi följer den flikiga sydsidan så gott det går i den starka sidvinden. Här hade lite mer avancerade kajaker, med tajtare passform och roder, förbättrat våra odds.

Om mindfulness innebär att vara närvarande i nuet så är det exakt det vi sysslar med. Varenda muskel från stortån till huvudsvålen, och varenda liten hjärncell, gör vad som står i dess makt för att pricka kanalens nästa inlopp som enligt kartan­ finns i fjärran. Vågorna bryter och kastar oss handlöst än hit och än dit, som tappade tvålar på duschgolvet. Vid ett tillfälle ser jag nästan hela botten på Sofies kajak innan de båda försvinner i en vågdal, för att sekunder­ senare korka upp i skummet några dalar bort. 

Farligt på riktigt kändes det aldrig, summerar vi småpösigt tre timmar senare. Men det är ett par hårt centrifugerade paddlare som nu spottats ut i lugnare vatten. Vi ägnar några minuter åt att bända loss ett stelfruset finger i taget från paddeln och fumla fram något sött att tugga på. 

Hångel med H:son Larsson

Vid Borensberg återuppstår kanalen under en rosa himmel. Två svanar simmar i åttor och speglar sig i vattenytan – formar de inte halsarna till ett hjärta också? Det är i alla fall så det känns, som när Robin Hood får sin Marion till slut.  

Och så Borensbergs sluss, en trevlig liten historia i gjutjärn och trä. Vi lämnar kajaker och paddlar vid kanalkanten och går för att kika in i fönstren på anrika Göta Hotell, som lockat kungligheter och undersåtar sedan 1908. Mest känt kanske ändå för festen som de båda besättningarna våldgästar i ­filmen från 1981 – den som avrundas med att Janne  säljer motståndarnas båt till en grek.  

Centrifugen tog på krafterna, vi känner oss lätt vimmelkantiga och knäna är inte att lita på. Jag vill promenera till Netto och köpa en godare middag än den frystorkade vi packat med oss, men får inget gehör – Sofie vill paddla vidare för att undvika likstelhet och säkra åtminstone några episka kanalbilder innan mörkret faller.

Fotografen får bestämma. Jag småsurar i smyg, men blir på bättre humör när jag känner igen lusthuset där Lena hånglade upp Björn H:son Larsson så han missade båtbedrägeriet.

I tystnad och blindo

Resten av eftermiddagen och kvällen paddlar vi kanalen fram i maklig takt. Lummig och sval skär den genom landskapet, omsorgsfullt vaktad av sin stolta allé. En ensam cyklist i varsel­väst stretar på den smala landtunga som gränsar mot Motala ström.

Tick tack, tick tack. Trädkronorna blir allt suddigare i konturerna, den nyss så sprakande färgpaletten flyter­ ihop till en grå gröt. I ett stort hus med varma fönster ska de få kåldolmar till middag, eller kanske kål­pudding. Det vore något.

Var ska vi slå upp tältet? Vi hade tittat ut en lämplig plätt på kartan, vid Ruda bro, men dit är det en bit – slusslyften och äventyret på Boren har slukat mer tid än planerat. Och nu kantas kanalen återigen av prydliga trädgårdar, parkpartier och stängslade fårhagar där de förmodligen vill slippa objudna nattgäster.

Tick tack, tick tack. Sofie babblar på om hur häftigt det är att paddla i mörker, om natthimlens skiftningar och silhuetter av luddiga får. Min mage skriker och käkarna har nu låst sig i svinsurt läge. Man kanske bara skulle ta en taxi till Lin­köping och checka in på hotell? 

Inte förrän regnet börjar smattra mot ihåliga kajakskrov håller hon mun. Sista biten fram till Ruda bro paddlar vi i tystnad och blindo, genom kyla och väta. 

När tältet är uppslaget i en ljusförorenad glänta och lappskojsen sväller i sina påsar är allt förlåtet. Vad har väl vi att klaga på, med hela Göta kanal för oss själva i två dygn? Vi krishanterar det faktum att Sofies fingrar nyss var så stelfrusna att hon inte fick av locken på packluckorna och, än värre, inte förmådde vrida runt korkskruven. Det är ändå bra att vara två.

Till protokollet tas också vikten av en slimmad packning när turen involverar slussar och lyft. En korkskruv hade nog räckt, till exempel.

Kärvt att gräva kanal

Om det krävs en smula greppstyrka, envishet och vattentålighet för att höstpaddla längs Göta kanal på 2020-talet, så är det ingenting jämfört med de insatser som krävdes för att gräva kanalen för 200 år sedan. På gotakanal.se kan man läsa att mer än 58 000 svenska soldater, tillsammans med civila arbetare och ett gäng ryska desertörer, klockade totalt 84 miljoner arbetstimmar under de 22 år som ­bygget pågick. Trots att den plåtskodda spaden fanns att tillgå kan man ana att deras kanaldagar var tuffare än våra.

Tankar om att skapa en vattenväg mellan Katte­gatt och Östersjön lär ha varit i svang sedan 1400-talet, då danskarna lanserade tullar i Öresund som försvårade för svenska handels- och krigsfartyg. Olika kanalskisser florerade, men det var inte förrän­ politikern och industrimannen Baltzar von Platen högg tag i projektet i början av 1800-talet som man gick från snack till verkstad.

Den längsta upplevelsen

Under vår kanaltur har vi Motala ström som ständig­ följeslagare. Ibland bara på kartan,­ dold bakom lövkronor och bebyggelse, men emellan­åt så nära att vi med sträckta halsar kan se dess ­vatten rusa och samla sig i harmoni med land­skapet. 

Strömmen lär ha funnits här i 9 200 år, som en naturlig förbindelselänk mellan Vättern­ och Öster­sjön. Att detta lämpligt placerade vattendrag inte användes när man skapade Göta kanal, har att göra med nivåskillnaden på drygt 90 meter mellan sträckans högsta och lägsta punkt. Man behövde ett lugnt och kontrollerbart flöde, med många slussar, för den tyngre båttrafiken.

Under kanalens första halvsekel var det full rulle, Kung Karl XIV Johan tycktes ha fått valuta för sina investerade nio miljoner riksdaler (dryga 15 miljarder i dagens penningvärde). Men mot slutet av 1800-talet snodde järnvägen allt fler transporter och en bit in på 1900-talet kom bussar och lastbilar. En del gods fraktades alltjämt med kanalbåt, och även passagerare, men glansen från rekordåren mattades av. 

Men så hände något, från mitten av 1900-talet och några decennier framåt. Svenssons lagstadgade semester utökades från två till fem veckor och det blev inne att äga biltält och fritidsbåt. ”Sveriges  genom tiderna största byggnadsprojekt” stukades om till ”Sveriges längsta upplevelse” – och det var nog ingen slump att det var hit film­bolaget sökte sig för att fånga landets mest typiska sommar­idyll i början av 1980-talet.

365 dagar om året

Det är morgon i tältet men någon sol syns inte till. Vi har sovit som stockar genom piskande regn och först om ett par timmar ska det avta enligt väder­appen. Men här har ingen bråttom. 

Faktum är att vi har väldigt gott om tid efter gårdagens mastodontetapp. Vi skulle till och med kunna paddla tillbaka en bit, undersöka vad det var som gömde sig i mörkret – och titta in på Brunne­by Musteri, med restaurang och gårds­butik, som enligt hemsidan har öppet 365 dagar om året. ”Lokala råvaror och äkta mathantverk” läser jag högt och någon diskussion behövs inte.

Lagom till isätt slår väderprognosen in och vi paddlar med långa tag under en uppsprickande himmel. Samma kanal, men nog är känslan lite bakvänd? Vi försöker spika lövträden som står i färgsprakande givakt: lönn, asp, ek, al och hassel. När en utter kommer simmande med en alkvist i munnen, bara någon meter framför oss, är idyllen i det närmaste total. 

Bussar med pensionärer

Det känns nästan lite hädiskt att sitta på en stol och äta lunchbuffé med riktiga bestick. Men vi klagar inte. 

Efter kaffe i porslinskopp och liten kaka tar vi trappan ner i butiken – gud, stela ben! – och plockar en korg full med lokala korvar, ägg, tomater,­ chips, äpplemust (så klart), nybakt levain, och ett hemgjort smör från Löt som kostar en mindre förmögenhet. Tur att vi burit med oss stekhällen ändå, för ikväll ska det bli finmiddag.

I jakten på en vattenkran för att fylla våra flaskor stöter vi på Lisa Allard som jobbar med marknad och design på musteriet. Eller det som var ett musteri­ när hennes morfar grundade företaget 1941 – idag har en hel liten upplevelseindustri vuxit fram på området. Under den dryga timme vi är där kommer två busslaster med pensionärer från småorter i närheten, som ska få se hur musten blir till och botanisera i butiken.

Lisas morbror Gunnar Kjellin är delägare och bor i släktens herrgård ett äppelkast bort. Han beskriver sig som en naturmänniska och tycker att trakten har mycket att erbjuda.

– Det är en spännande och omväxlande natur med fina skogar och mycket vatten. Och en unik kultur – tänk dig att det har bott människor här i 6 000 år. Då använde de vattenvägarna för att nå varandra, byta varor och tjänster. Fast då fanns ju inte kanalen, bara strömmen.

Om vi stannar till vid hans brygga ska vi få med oss en kasse ved, lovar Gunnar. Man kan ju inte räkna med att det finns vid eldsträderna eller om den i så fall är torr.

Den vackraste sträckan

Så paddlar vi österut igen, tredje gången gillt på den här sträckan. Gunnars björkved är fastsurrad på skroven och stoppet har fyllt både magar och mindset med ny energi. Samma kanalböjar som sist, samma vyer. Våra ullklädda vänner flockas runt samma träd, en lång stund ropar vi ”bää” i kanon med väna lamm och hesa tackor.

När vi närmar oss Ruda bro dyker även vår gamle vän regnet upp igen. Men det får kvitta. Enligt Gunnar Kjellin har vi nu kanalens vackraste sträcka framför oss, den öster om Ruda, där skogen tätnar­ och bilvägen går utom hörhåll. Det är något med ljuset också – vattnet verkar grönare, löven mer mättade.

Strax skymtar inte bara Motala ström mellan träden utan också skog och bebyggelse bortom den. Det är en skön känsla att få släppa blicken fri och låta den spela längs horisonten. 

Klart värt sitt pris

Att hitta en lagom undanskymd tältplats är inte det lättaste. Men när det nu tickar mot kväll, ­regnet öser ner, det blåser halv storm, och inte en levande själ har siktats sedan lunchtid kanske man inte behöver vara så petig? 

Skarpåsens rastplats är betydligt mer Skansen än Sarek. Golfmattegräs, börjande cykelväg, ett falurött dass (tyvärr låst) och en eldstad flankerad av träbänkar. En perfekt plats för att brassa lokala delikatesser på stekhällen och smutta på ett glas rött i solnedgången. Bara inte just ikväll.

Det får bli frystorkad sovsäcksmiddag igen, förstärkt med brutet levainbröd och tjocka skivor­ av det hemgjorda smöret, nu värt sitt pris. Resten­ av godiset blir brunch innan vi drar vidare i morgon, resonerar vi – om väder­gudarna tillåter.

Det gör de inte. Himlen är överraskande blå men vinden så stark att paddlarna rullar över gräsmattan. Med bara en halv dagsetapp kvar till Bergs Slussar vägrar  vi dock ta ett nej – här ska eldas och brassas brunch. 

Ett vindskydd av staplade stenar och sju ­tamponger krävs för att få fyr på veden och hålla lågorna vid liv tills maten står på bordet, men segerns sötma bär oss sedan ända in i mål.

Där var visst ravinen

Ursprungsplanen var att ta en avstickare till Motala Ströms Ravin innan turens sista, långa slusslyft. Det är ett ganska nyinrättat naturreservat i form av en torrlagd strömfåra som ligger smidigt till för paddlare och andra kanalresenärer. En kuperad naturstig med uppemot 15 meter höga och branta sidor lät som en skön kontrast till platt paddling i handgrävd ränna.

Men nu sitter vi så skönt här i sittbrunnarna med turens mest stöttande medvind i ryggen. Löven yr som konfetti över kanalen och vi hissar våra paddlar som segel. Där var visst ravinen, och där hade vi seglat förbi. Så det kan gå.

Om morgonbestyren drog ut på tiden har vi nu paddlat ifatt oss själva. Turen avslutas som den började med fem slussar – vid Berg fördelade på en slusstrappa och två dubbla – som tillsammans ger ett fall på 19 meter ner till nästa sjö, Roxen. Det är där nere Kayakomaten finns, så det är bara att spotta i nävarna.

Vi bär båda kajakerna tillsammans, en nos i varje hand. Sedan en i taget, fram och tillbaka. Vi släpar­ dem efter oss utför regnhala gräs­slänter, förbi höststängda fik och glasskiosker. Har de sugit åt sig vatten under paddlingen? En strävhårig tax på promenad höjer ett ögonbryn.

Välkommen tillbaka

När kajakerna är på plats ringer vi en taxi med den sista procenten mobilbatteri. Den kommer på en kvart från Linköping, och en dryg halvtimme senare är vi tillbaka vid Mallbodarna. 

Doften av nygräddade våfflor når oss med vinden,­ här finns ett vandrarhem med mysigt kafé som har öppet om helgerna under hösten. Men när vi kliver in ska de precis stänga tyvärr, vi är välkomna tillbaka en annan helg.

Den som paddlar Göta kanal i oktober går miste om en hel massa klassiska spots, att påstå något annat vore lögn. Å andra sidan kan det nog vara svårt att hitta naturupplevelsen i det stora byggprojektet när kanalen med omnejd kryllar av båtfolk, cyklister, campare och flanörer. Och det är ju den man vill åt, kosta vad det kosta vill. Resten kan man ju alltid se på film.