Val di Fiemme – Vi testar spåren inför OS

Säg Val di Fiemme och längdintresserade svenskar får guldglans i ögonen. Utemagasinet följer i VM-, Tour de Ski- och Marcialonga-hjältars spår, i dalen mellan dolomittopparna där OS-elden snart ska tändas.

Blå, svart, röd, gul och grön. OS-loggan kan skryta med en av universums mest kända färgkombinationer, näst efter regnbågen. De fem ringarna väl­komnar vid entrén till Hotel Garni Laurino i Cavalese med knappt ett år kvar till cirkusen ska dra igång. Milano och Cortina må vara huvudorter för Vinter-OS 2026, men det är här i Val di Fiemme det ska tävlas om medaljer i klassiskt och skejt, backhoppning och nordisk kombination.

Vindsrummet är robust inrett med grova takbjälkar, sovloft à la höskulle och takfönster som visar väderprognosen i realtid. Det ser inte bra ut. Regnet smattrar mot rutan och de stolta dolomit­topparna hukar under tunga moln. 

Utan att ha sett så mycket som en silhuett – men med en känsla av bergfast beskydd – plaskar vi ut på byn för att hitta ett ­tröstande glas pinot nero och en bit ost att sova på.

Svan, Mogren och gänget

För oss som haft Radiosportens och SVT:s vinter­sändningar som soundtrack genom livet har Val di Fiemme en ikonisk klang. Lite som Madonna di Campiglio (Stenmark), Holmenkollen (Svan, Wassberg) och Garmisch Partenkirchen (årlig bakfylla). Vem minns inte VM-femmilen 1991 till exempel, när Torgny Mogren gnetade till sig guldet och för första gången fick kliva överst på pallen i ett individuellt  mästerskapslopp.

Val di Fiemme har stått värd för VM i längd­skidor två gånger till sedan dess, 2003 och 2013. På dalens CV finns också regelbundna världscup- och Tour de Ski-arrangemang – men inget OS, förrän nu. Däremot har man fostrat en alldeles egen OS-hjälte här i dalen, som tog guld i Grenoble 1968. Han bor i grannbyn Castello di Fiemme med sin svenska fru, och i morgon eftermiddag­ är vi ­välkomna dit på en kopp te.

Men innan dess vill vi förstås åka skidor. Det är främst därför vi är här, för att utforska spår­systemet och få andas lite legendluft. 

Inget väder för italienare

Morgonens väder är copy paste på ankomst­kvällens, mer lämpligt för vattenskidor än de sorter vi hoppats­ på. Men Nadia Delvai, som lovat agera chaufför och skidsällskap under dagen, bedyrar att en hel del snö ligger kvar på högre höjd.  

– Skidstadion och spåren här nere prepareras bara till början av mars, men vi kör upp till Passo Lavazé! Med lite tur får vi uppehåll där.

Hon rattar sin lilla Polo i tajta svängar, genom tät skog och nyvakna fäbodvallar. Jag blåhåller i handtaget på passagerardörren. Efter en knapp halvtimme planar vägen ut och en vidsträckt hög­platå kan skönjas mellan barrträd och bergväggar. Det snöar lätt, men inte värre än att både klassiska spår och skejtbäddar ser farbara ut.

Jag och Foto-Sofie gör en high five, snö betyder att reportaget är säkrat. Men var är alla?

– Haha, italienare skulle aldrig ge sig ut i det här vädret utan en kniv mot strupen! Vi vill ha sol och blå himmel, säger Nadia.

Med så snäva preferenser skulle det inte bli mycket åka av ur svenskt perspektiv. Vi har fostrats i att ta vädret som det kommer. Om något är det glädjande att vintern kan gömma sig här uppe, bara en dryg mil från blötan.

Från november till april

Lavazéplatån ligger på lite drygt 1 800 meters höjd, kantad av en ovanligt brokig samling berg. Högst är dolomitmassivet Latemar i norr, 2 842 meter över havet, men här finns också mjuka och skogsklädda granitberg och en hel del annat däremellan. Den mest fotograferade vyn lär vara tvilling­topparna Corno Bianco och Corno Negro – en ljus i kalksten, en mörk i vulkanisk porfyr. Idag har dock båda dragit ner rullgardinen. 

Förutom det stora och välpreparerade spår­systemet kan vyerna, landskapet och den skidpositiva klimat­zonen förklara Lavazés dragningskraft på både amatörer och proffs. Totalt finns här 80 kilometer spår för alla preferenser, indelade i föredömligt skyltade slingor som färgkodats efter svårighetsgrad. Med lite tur finns här att göra från november till en bit in i april.

Vi bestämmer oss för rödingen Malga Costa, en knapp och omväxlande mil, men byter snart strategi och väljer den vackraste riktningen i varje vägskäl. Snön kommer och går, dimslöjor sveper kring Latemar. Man vill inte vara på väg åt fel håll om bergen plötsligt blottar sig.

Den som ligger först får kämpa med nysnön, lättare är att följa. Då och då blir vi omåkta av snyggt koordinerade skejtare i röda fartdräkter, troligen någon lokal skidklubb som hade större förhoppningar om den gångna säsongen och nu jävlar – adesso cazzo! – ska maxa nästa.

Där spåret vänder breder stora kalhyggen ut sig. Har tanken varit att öppna vyerna mot ­bergen? Nadia skakar­ på huvudet och berättar om ­orkanen, Tempesta Vaia.

– Det hände mitt i natten, i slutet på oktober 2018. Regnet vräkte ner, vägar förstördes, träd rasade överallt och elen slogs ut. Vinden var brutal och allt var bara kaos, säger hon.

Totalt lär 15 miljoner träd ha fällts i nord­östra Italien när orkanen härjade, och vi ser fler plocke­pinn-sluttningar under de kommande dagarna. Eviga sår som påminner om naturens krafter och människans pyttighet.

Kvitter och hammarslag

Tillbaka i dalen har regnet lättat och något som med lite god vilja kan kallas solglimt fladdrar till i det grå. Rosalila tuvor häckar i vägrenen, det är ett slags vårljung som trivs på hög höjd. Ännu ett tecken på att vintern rasar.

Vi beger oss till skidarenan vid Lago di Tesero, skådeplatsen för tidigare och kommande stora ­mästerskap. Det är här längdskidåkare och skid­skyttar ska lida, gå i mål och medaljeras i februari, framför en entusiastisk publik. Två veckor efter avslutningsceremonin intar Paralympics dalen med motsvarande program. 

– Då är vi inne i mars, konstaterar Nadia och rynkar pannan. Hoppas verkligen att de får bättre väder än vi har nu. Men jag oroar mig inte för ­spåren, det löser sig alltid.

Fågelkvitter mixas med borrljud och hammarslag. Det är mycket som ska hinnas med innan OS-facklan anländer. Nadia pekar ut skelettet till ett nytt hotell, nya presszoner, och hela läktarområdet är under ombyggnad.

Skidorna ligger på hyllan

En som upplevt OS-känslan på riktigt är Franco Nones, Val di Fiemme-sonen som överraskande knep guldet på tremilen i Grenoble 1968 – mitt framför nosen på dåtida giganter som Assar ­Rönnlund, Odd Martinsen och Eero Mäntyranta. Det var första gången en ickenordisk längdskid­åkare tog guld i OS.

Franco Nones fyller snart 85 år och efter en del hjärtproblem har han lagt skidorna på hyllan. Idag lever han ett lugnt liv i hembyn Castello di Fiemme – med familjebutiken Nones Sport på nedre botten – tillsammans med sin svenska fru Inger. Det är hon som vinkar från ett uppslaget fönster när vi kliver ur bilen.

– Välkommen, kom upp! Ni hittar trappan där till vänster.

Storstugans väggar täcks av glasmontrar fyllda med medaljer, pokaler och hedersbetygelser från ett helt liv i längdskidåkningens finrum. Franco är sparsam med intervjuer numera, men möjligheten att få prata svenska och återuppleva gamla tider vill han inte missa. 

– Jag har mycket att tacka Sverige för. Alla duktiga skidåkare och ledare jag lärde känna där på 60-talet. De låg långt före oss, jag inspirerades av deras träningsmetoder. Och så fick jag ju med mig Inger, säger han och ger henne ett finurligt leende över bordet.

Det sa klick i Vålådalen

Inger kom från Köping och hade nappat på ett jobb som ”lillvärdinna” på Vålådalens Fjällstation.­ Hon och Franco träffades när han var på träningsläger där med italienska landslaget. Efter två somrar som reseledarassistent i Italien kunde Inger ­språket, och en dag vågade hon sig på att fråga om hon fick låna Francos skidor. 

– Jag ville verkligen ut och åka, men det är klart att det var ett sätt att få lära känna honom också. Vi hade samma storlek på fötterna, visade det sig, så jag fick låna pjäxorna också. 

Klick sa det dagen efter i skidspåret, när Franco rundade av sitt träningspass med teamet och bogserade hem en utmattad Inger som tagit sig vatten över huvudet. 1970 gifte de sig, och sedan dess har de bott här i Val di Fiemme tillsammans.

Förutom glasmontrarnas bling-bling finns här ­foto­album och gamla pressklipp i travar. Franco plockar fram bilder på Sixten Järnberg, Assar Rönnlund, Toini Gustafsson, tränaren Bengt-Herman Nilsson, samt dåvarande kronprins Carl-Gustaf och Silvia. Med goda vänners hjälp har paret just färdigställt en bok om Francos liv, längdkarriären och företagandet som följde.

– Vi har faktiskt skickat den till tryckeriet idag, säger han. Planen är att den ska komma ut lagom till olympiaden. 

Os-guld öppnar dörrar

Officiellt avslutade Franco Nones sin aktiva karriär­ efter OS i Sapporo 1972. Då hade han och Inger redan smygstartat Nones Sport, där Franco skötte försäljning och marknadsföring medan hon höll ordning på papper, avtal och logistik. Snart hade de agenturen för nordiska tungviktare som Karhu, Swix och Exel. Med åren köpte de också hotellen Olimpionico och Bellavista här i dalen, vilka idag – precis som sportbutiken – drivs av nästa generation­ Nones.  

Ett OS-guld öppnar många dörrar. Inger minns att Franco ibland fick övertala kunder att inte köpa hela butiken, och det var aldrig några problem att få återförsäljarna att nappa på nya varumärken. Franco har velat ge tillbaka till sporten och området genom att engagera sig på olika sätt, bland annat i samband med VM-arrangemangen. 

Att Val di Fiemme nu ska stå värd för OS ser han som ett kvitto på dalens status i längdvärlden.

– Egentligen är VM lika betydelsefullt, det är samma klass på tävlingarna. Och det har vi haft tre gånger. Men olympiaden smäller högre, nu som förr. Alla vet att jag vann OS-guld, ingen minns vem som vann VM.

Chark, ost och druvdryck

Klockan, herregud. Det är lätt att fastna hos paret Nones, men vi har – ja, lite otippat – en jazzkonsert att hinna till. Vårt besök råkar sammanfalla med den årliga festivalen Dolomiti Ski Jazz och affisch­erna på byn var svåra att motstå. Inte för att vi är några jazzkännare, snarare nyfikna på det lokala kulturlivet. Var annars kan man hitta en festival som kombinerar skidor och jazz?

Men innan ridån går upp behöver vi springa genom duschen och stoppa något i magen. På Nadias rekommendation mellanlandar vi på ­Enobistrot Welponer i Cavalese, ett charmigt ställe där halva inredningen visar sig bestå av vin. Råbiff, ostar, salami, oliver och söta efterrätter sköljs ner med lokala druvdrycker.

Jazzmusikerna var skickliga, jag vill börja med att säga det. En sextett som hyllade saxofonisten Maurizio Caldura Nunez genom att spela hans aktningsvärda katalog. Men skidåkning, motvind och höghöjdsliv suger liksom musten ur en. Och fåtöljerna i salongen var som djupa plyschfamnar. Det kan hända att jag nickade till.

En svängig symfoni av saxofon, trombon, kontrabas, trumpet, piano och slagverk blir kvar i huvudet tills det landar på kudden. Och nästa morgon är sextetten där igen, den ackompanjerar både frukosten och hela taxifärden upp till Passo San Pellegrino. 

Nysnön är kvar i spåren

Om Lavazé – under normala förhållanden – är den stora högplatån för spårkräsna soldyrkare, så är San Pellegrino skuggsidan som samlar mängder av kall snö hela vintern. Detta enligt vår skidguide för dagen, Pierluigi Orler Dellasega.

Rent geografiskt har vi förflyttat oss 3–4 mil från Val di Fiemme, till granndalen Val di Fassa och vidare upp på drygt 1 900 meters höjd. Här finns ett alpint skidsystem med fina förutsättningar både i och utanför pisterna, och vad viktigare är: 20 kilometer noggrant dragna längdspår i utpräglad dolomitterräng.

– Så här års skulle jag välja San Pellegrino framför Lavazé alla dar i veckan, säger Pier. Det är lite kallare här, känner ni? 

Vi har precis sammanstrålat vid det lilla längdcentret Alochet, strax nedanför passet, där vi ska hyra skidor och kolla spårkartor. Och visst ­känner vi. För första gången sedan vi anlände Italien är luften torr, snön bländande vit och himlen blå,  åtminstone fläckvis. Jag står en stund utanför ­dörren och bara andas.

Pier verkar mindre nöjd. Han har just insett att nattens nysnö ligger kvar i spåren, och även om pistmaskinen är på ingång så kommer inte vår tilltänkta slinga att prioriteras.

– Jag ville visa er den här, säger han med fingret på en handritad spårkarta som täcker halva väggen. Pista Campo d’Orso. 

Enligt kartan är den tio kilometer lång, svart och ser ganska teknisk ut där den kryssar längs trädgränsen mot Col Margherita (2 514 meter över havet), Cima Juribrutto (2 697), och Cima Bocche (2 745).

– Ja, men den är inte överdrivet utmanande. Mer som en röd. Rolig!

Saxofonen är tillbaka

I väntan på pistmaskinen kliver vi rakt ut i snön och banar vår egen väg. Korsar vita fält, rundar gran och lärk, hör en porlande bäck under täcket. Vi pratar om nordisk turskidåkning, att det går till ungefär så här. Pier vill komma till Sverige och testa. 

När spåren väl preparerats sträcker vi ut och nyttjar skidornas inbyggda fäst­zoner. Vi ­gnetar oss upp mot passet med de tre topparna i fonden, gör en u-sväng och låter fartvinden rycka i ­kinderna. Pista Alochet är en kort, flack och överskådlig slinga, Masaré mer trolsk och omväxlande. Ett äldre par i öppna dunjackor ler och nickar ciao, i övrigt ekar området tomt.

Då är saxofonen tillbaka, och drar ett solo innanför min mössa. Sen trumpeten, trombonen, pianot och alla tillsammans. Jag visste det inte, men man blir en lite bättre skidåkare av jazz.

Hur långt åker vi? Hur fort? Ingen aning. Vi kör samma taktik som dagen innan och väljer vackert. Det enda som är säkert, säger Pier, är att ovädret ska rulla in vid 12-tiden – och det här kan vara årets sista skiddag. Vi hoppar över fikarasten och kör ända in i kaklet.

Träsnitt och akvareller

När vi en stund senare skidar transportsträckan fram till Rifugio Fuciade, i förhoppningen att de fortfarande serverar lunch, har himmel och före frätt ihop till ett vitt töcken. Skidspetsarna är borta, stavhänderna leder vägen. 

Efter någon halvtimme stiger en gammal fäbod fram ur vitan. Den brukades för sommarbete av bönderna i dalen under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Snart syns också konturerna av branta bergssidor och öppna marker – och mitt i grytan rifugion, känd för sitt lokala kök.

Rifugio Fuciade uppfördes på 1980-talet och drivs än idag av samma familj, där någon av inredningen att döma är mycket intresserad av konst. Väggarna bågnar av oljemålningar, träsnitt, kolteckningar, akvareller – och skulpturer, överallt skulpturer. Charmade av atmosfären kliver vi ur vår mammamia-italienska komfortzon av chark, ostar och oliver, för att blunda, peka och smaka på polenta, kaninragu och vinkällarens outsiders. Pier tar det lilla lugna.

– Jag måste hålla igen, doktorn säger att jag har högt kolesterol. Kan ni tänka er något värre? 

Det kan vi, men känner med honom.

Utanför dörren återser vi det vita töcknet. Inga berg, ingen himmel, inga fäbodar. Ett långsamt snöfall med stora, tysta flingor förvandlar oss till snögubbar och transportsträckan till ett äventyr. Halvvägs blir vi passerade av en stor häst med raggig vinterpäls som släpar på en grupp grappaglada rifugiobesökare.   

En spin-off på vasaloppet

På vägen tillbaka till Val di Fiemme slår vi följe med två hittills onämnda lokala storheter: floden Avisio och Marcialonga-spåret. Det senare är en vit orm som slingrar sig genom två grönbruna dalgångar, svårt plågad av de senaste dagarnas regn och blidväder. 

Marcialonga startades 1971, som ett slags spin-off på Vasaloppet. Några lokala längdåkare hade varit i Sverige och tävlat, fastnat för konceptet och bestämt sig för att skapa något liknande här i Dolomiterna. Sedan dess är sista söndagen i januari inofficiell nationaldag här i trakten, på samma sätt som vi svenskar hedrar första söndagen i mars.    

Efter starten i Moena i Val di Fassa, byn strax nedanför San Pellegrino-passet, följer Marcialonga-spåret floden Avisio uppströms genom dalen. Längs vägen passerar åkarna byar som Soraga, Vigo, Pozza och Canazei, där banan vänder. Därefter går spåret tillbaka genom Val di Fiemme mot målet i Cavalese, som sedan ett par år tillbaka ligger strax bakom vårt hotell. 

En skillnad mot Vasaloppet är att Marcialonga delvis går mitt i civilisationen. Och medan ­terrängen mellan Sälen och Mora är förhållandevis flack bjuder spin-offen på rejäl kupering, men är i gengäld ett par mil kortare.

Klättring och kollaps

I Val di Fiemme har molnen skingrats kring slalom­berget Alpe ­Cermis. För längdnördar mer känt som målet för den sista etappen av Tour de Ski, som med sina 425 höjdmeter på runt nio kilometer är förknippad med en hel del prestige. Det var här en 20-årig Charlotte Kalla spurtade om Virpi Kuitunen­ under klättringen 2008, vann hela touren och blev folkkär både på hemmaplan och här i dalen. 

Det ser löjligt brant ut. Vilken motor som måste krävas för att inte bara ta sig uppför med skidor på, utan göra det med någon sorts rytm och glid. Den mjölksyratåligheten. Det pannbenet. 

Ett annat Alpe Cermis-minne som ligger lite närmare i tiden är ju Frida Karlssons kollaps i januari 2023, där det tog en bra stund innan vi i TV-­sofforna vågade glädjas över att hon tog hem hela touren i sammanräkningen.

Vi får komma tillbaka

Som svensk känns det speciellt att röra sig i Val di Fiemme. Hemtamt på något vis. Visst kan det vara kul att prata ABBA, Björn Borg och Ingemar Stenmark på skidresan, men det är något annat när din servitris har koll på Emma Ribom och skid­uthyraren vill prata om Marcus Hellners känsla för snö. Vi ser skandinaviska jackor i spåren och Mora är vänort till Cavalese.

Skidåkningen blev kanske inte så magisk som vi hoppats, och det där rosa dolomitljuset hade varit kul att både se och fånga på bild. Men vi har ­pratat så mycket längdskidor de här dagarna, och fått uppleva så mycket annat, att det vore förmätet av oss att deppa. Vi får komma tillbaka, kanske åka det där långloppet alla pratar om. 

Ett annat skidrekord

Hemma hos Franco Nones står dalahästar i glasmontrarna mellan pokaler och statyetter. Den feta medaljen från OS 1968 har förstås en hedersplats. Han som inte bara själv har tävlat utan också jobbat ett helt liv med sportutrustning ser stora skillnader mellan då och nu.

– Jag hade två par skidor, som jag både tränade och tävlade med. Kan du tänka dig? Ibland lånade Inger mina skidor – sen hade jag bara ett par. Hon hade rekord i att ha sönder skidor.

De skrattar åt minnet. Tack och lov finns idag moderna och beständiga material, och konstsnö som kan fylla upp när vädret inte levererar. Med den som säkerhet känns det tryggt att bjuda in till OS i Val di Fiemme.  

De kommer att följa tävlingarna, förstås. Något hopp om italienska medaljer har inte Franco, men det finns ju andra att heja på.

– De svenska flickorna är bra. Jenny Sundling tar medalj, och Ebba Andersson. Bara hon inte ramlar. 

FAKTA: På rätt spår i Val di Fiemme

Nyfiken på Dolomiternas längdmecka? Här är fyra stopp du inte får missa.

1.Lago di Tesero

Skidarenan är dalens hjärta, scen för tre VM och snart ett OS. Här avgörs världs-cuptävlingar och Tour de Ski, men spåren är öppna för alla. Totalt finns här 18 kilometer spår med korta, branta backar som kräver teknik och fysik.

2. Marcialonga

Åkt Vasaloppet? Marcialonga är Italiens motsvarighet – 70 kilometer myt, svett och folksjäl. Loppet går sista söndagen i januari i klassisk stil, och efter att alla gått i mål pistas sträckan för både skejt och klassiskt fram till början av mars.

3. Passo Lavazé

När VM 1991 satte Val di Fiemme på -kartan byggdes Lavazé-platån ut till ett höghöjdsmecka för längdåkare med 80 kilometer preparerade spår. Här på 1 800–2 050 meters höjd ligger snön kvar länge och läget ger bra solchanser. Wow-vyer över massiven Latemar och Lagorai med helt olika bergarter.

4. Passo San Pellegrino

Ligger tekniskt sett inte i Val di Fiemme, utan ovanför granndalen Val di Fassa 3–4 mil bort – men klart värt resan, särskilt när det börjat töa i dalen. I det här snösäkra passet finns ett litet system med knappt 20 kilometer fint dragna längdspår på drygt 2 000 meters höjd, både snälla och brutala.