Niclas Sjögren vill sluta skrolla, och ta sig ut. Det går sådär. Men det gick toppen i Nordkorea.
Ska det krävas en totalitär diktatur för att jag ska minska skärmtiden? Du kanske hoppar till inför frågan, men den är faktiskt fullt rimlig – även om jag inte ser mig som extraordinärt skrollbenägen. Problemet är väl att det vi idag ser som ”normalt skrollande” är in i helvete för mycket.
Jag skulle gissa att du som läser den här tidningen håller med mig om att en smaskig outdoorupplevelse slår intensivt umgänge med den egna telefonen. Vi älskar ju att cykla, åka skidor, klättra, paddla, skrinna. Ändå sitter vi där vid skärmen, i alla fall många av oss, och skrollar så snart vi kommer åt.
Men oj, vad vi samtidigt ojar oss över det. Och då tänker jag ofta på när jag och några kompisar var i Nordkorea på skidresa för några år sedan. När vi landade i Pyongyang förvandlades våra avancerade smarta telefoner till medelmåttiga kameror, i princip. Telefonerande var inte att tänka på. Surf ? Glöm det.
Det var konstigt i början. Ungefär som jag tänker mig fantomsmärta, fast en mental variant. Efter några dagar gick jag på toa utan att ha med telefonen. Fantastiskt. Jag till och med kunde äta frukost utan skroll. Och tänk hur mysigt och avslappnande det var att slippa uppdatera Instagram, Facebook och Tiktok. Och inte kollade vi mejlen heller. Halleluja.
Vi lovprisade unisont den förhöjda livskvalitet vi upplevde när surfen var död, skrollfingret fick välbehövlig vila och hjärnan utrymme för en och annan längre tanke. I hela tio dagar. Vi åkte skidor, diskuterade, åt långsamt, läste böcker, funderade, diskuterade igen.
När vi sedan flög hem var första stopp Peking. Innan planet ens taxat in till gaten satt vi åter och tokskrollade så fingrarna blödde. Vi som några timmar tidigare varit så nöjda över vår nyvunna frihet. Ja, ni fattar hyckleriet. Förnekelsestadiet i ett accelererande missbruk.
Jag är fortfarande av den uppfattningen att the real thing slår skrollande. Ändå finner jag mig själv, och rätt många med mig, tillbringa långt mycket mer tid än jag egentligen vill med att titta på folk som cyklar, åker skidor, klättrar, paddlar, skrinnar, hugger ved, gör upp eld, berättar vad man kan laga och äta ute i bushen och hur man ska spela ditt eller datt på en elektrifierad gitarr.
Vore det inte bättre om jag själv gjorde det jag vill göra, istället för att se andra göra det? Livet är ju faktiskt ingen åskådarsport.
Och medan du läser detta, så ägnar världens skarpaste hjärnor och mest avancerade AI-system på Metas huvudkontor all sin energi åt hur de ska få oss att skrolla ännu mer på deras plattformar. Mest lönsamt är nämligen om du sitter limmad vid skärmen ytterligare några timmar per dag, vecka, månad. Förmodligen gottar de sig också i att de lyckats sno allt innehåll vi kollar på utan att betala en enda krona för upphovsrätten – det är du, jag, vi som står för hela notan.
Så, vad vill jag egentligen säga med detta? Jag vill helt enkelt att jag och vi ska skärpa till mig och oss. Och inte fastna framför skärmen. Jag tror inte vi ska behöva åka till Nordkorea, det ska gå att leva IRL ändå.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare. Till vardags chefredaktör för vår systertidning Åka Skidor, därutöver frilansskribent och notorisk slöskrollare.
