Han har kartlagt Sveriges bästa stigcykling, från Skåne till Lappland. Nu ska kartografen och guide-boksförfattaren Aron Gooch äntligen få pusta ut efter fyra års trampande. Då ska han … cykla.
Text: Cenneth Sparby, Foto: Johan Marklund
Försommarmorgon vid Järndammen, strax norr om Sala. Ett naturskönt område med flera vandringsleder, cykelstråk och fina fiskevatten. Stigcyklisten och kartografen Aron Gooch har just vaknat efter en myggrik natt i hängmattan, samtidigt som ett par ståtliga tranor sveper förbi tätt ovan det spegelblanka vattendraget.
Nu väntar morgondopp och frukost – innan det är dags att åka vidare till Sala silvergruva för en cykeltur med en lokal ledutvecklare.
– Det är så här stora delar av min vardag har sett ut de senaste fyra åren. Slutfasen nu under våren har varit helt galen, berättar Aron, när vi hittat varsin sittsten nere vid sjökanten.
Han älskar verkligen stigcykling och ser det som ett privilegium att få uppleva och utforska nya miljöer från sadeln. En känsla han vill sprida vidare genom sina guideböcker.
– För 20 år sedan var stigcykling en subkultur, i dag är det en ren folksport. Det går hand i handske med det moderna friluftslivet där folk vill ha lite äventyr och spänning, och möjlighet att ”tekniknörda” lite.
I går kväll kom ett sms om att jag gärna kunde bjuda på frukost i samband med intervjun, så nu njuter vi en stund av solen och stillheten, med bryggkaffe, ostmackor och kanelbullar.
– Rena rama lyxen, menar Aron. Käket har låg prioritet när jag är ute på mina turer. Dessutom saknar jag, till skillnad från Skalman, en mat- och sovklocka. Några få timmars sömn i kombo med pulverkaffe, powerbars och energidryck räcker gott för mig som bränsle under dagen.
Väljer oftast hängmattan
Han har spenderat över 90 dagar ute i fält och cyklat närmare 300 mil för att finna de bästa cykelstigarna i landet. Resultatet finns nu i två omfattande guideböcker om totalt 700 sidor. En för södra Sverige, som utkom år 2020, och en för den norra som när vi ses i juni snart ska gå i tryck. Runt 80 turer hamnade till slut i böckerna – från skånska sanddyner, via värmländska klippbranter och gruvområden i Dalarna till Abiskos fjälltoppar.
Äventyret började egentligen för flera år sedan, med en första bok där fokus och titel var Mountainbike kring Stockholm. Då rörde sig Aron på hemmaplan. Det senaste projektet har handlat om en jakt på stigar i för honom outforskade områden, med övernattning på plats och med lokala cykelentusiaster som guider.
– Jag har verkligen jagat stigar med ”wow-faktor” – de måste vara roliga och utmanande att cykla och ha en vacker omgivning. Dessutom måste det finnas mycket stig i området, så att det är värt att resa dit. De jag kontaktat har helhjärtat ställt upp och generöst delat med sig av sin lokalkännedom.
Ute på uppdrag sover han allra helst, precis som den senaste natten, i hängmattan med tarp. En lätt och smidig bostad att ha med sig.
– Visst har jag blivit inbjuden att övernatta hos dem jag träffar ute på fältet, men för det mesta är jag så pass trött efter de intensiva dagarna att jag behöver egen tid för reflektion och eftertanke. Och då är hängmattan allra bäst.
Stigar som tål passager
Att stigcykling har gått från subkultur till folksport har fört med sig mycket gott för många, men på vissa håll har cyklister och vandrare som bekant hamnat på kollisionskurs. Aron Gooch är väl medveten om diskussionen, som ofta kretsar kring allemansrätt och markslitage, och betonar att hans urvalskriterium varit stigar som tål passager.
– Det är viktigt att komma ihåg att de studier som finns i ämnet visar att cykling och vandring sliter ungefär lika mycket. Om vi accepterar vandring längs en stig borde vi också kunna acceptera att det cyklas på den. Stigen finns ju där.
Frågan är komplex och kräver egentligen en egen artikel, konstaterar Aron med en suck.
– Vad menar kritikerna med slitage? Många verkar fastna i det estetiska, med någon slags nationalromantisk bild av hur en stig ser ut i huvudet.
Det är lätt att gripas av hans entusiasm och engagemang, där orden flödar friskt och i högt tempo. Något han på senare tid även lärt sig att överföra i skrift.
– Ja, min skrivhastighet var en klar begränsning till en början. Därför satt jag inför arbetet med böckerna någon timme varje kväll i ett par månader och tränade upp den. Så i dag grejar jag lätt 70 ord med substans per minut.
Att ge sig på ett nytt yrke är ingen nyhet för Aron, det har han testat förr – senast i rollen som marknadschef på ett bemanningsföretag i Stockholm. ”Nu kan jag det här och nu gör jag något nytt” är lite av en devis. Han berättar att det med tiden kändes allt trängre att enbart ägna sig åt administration och personalfrågor, så efter några år var han färdig med det inrutade kontorslivet. Idag jobbar han deltid som kartograf på Calazo förlag och frilansar som guideboksförfattare.
Säljakt och glaciärturer
Äventyrsådran och den goda rastlösheten som följt Aron genom livet har sina rötter. Hans morfar var tandläkare från Danmark och han gjorde två längre kontraktsperioder på Grönland.
– Min mamma och hennes bröder hälsade på under somrarna, och kom hem med vilda berättelser om alla äventyr de fått uppleva. Allt från möten med isbjörn och säljakt med kajak till glaciärvandring och whiskeysmuggling. En fascinerande del av min familjehistoria, säger Aron och skrattar.
Efternamnet, då – Gooch? Det är brittiskt, för Arons pappa kommer från norra England, nära skotska gränsen. Ett släktnamn med anor från 800-talet. Föräldrarna delade intresset för resor och äventyr, och flängde världen över med barnen i släptåg. När Aron var knappt tre år fyllda fick han vara med om sin första riktiga fjälltur.
– Vi vandrade i Arjeplogsfjällen, en tvådagarstur från Silvervägen till Mavasjaure, för att hälsa på en samefamilj som min pappa lärt känna under en vintertur året innan. Min lillasyster var ett år yngre och lärde sig att gå under den veckan. Det har präglat mig en hel del i min syn på naturen och uteliv – allt är möjligt.
Det är definitivt ingen prylfantast vi möter. Han har två cyklar, kort och gott – en landsvägshoj och en heldämpad stigcykel. Miljötänk och minskat konsumtionsbehov är nyckelorden.
– Jag är ute efter upplevelser och cyklarna är ett utmärkt verktyg för att uppnå det. Och det går ju bara att sitta på en sadel åt gången. Dessutom är cyklar dyra och kostar både i värdeminskning och uppbundet kapital.
Gör plats för leklusten
Aron pratar inlevelsefullt om att ”stresstesta” sina idéer och beslut, genom att värdera dem som om han satt på ett äldreboende och såg tillbaka på sitt liv.
– Jag tror ingen ångrar att man inte såg mer på TV eller städade oftare. Däremot skulle nog jag ångra att jag inte cyklade genom nästa dalgång, när jag ändå var där, för att göra en avstickare upp på en ny bergstopp. Just för upptäckarlustens skull.
För Aron handlar det också om en hel del oförlöst energi som ligger och gror.
– Titta bara på hur barn leker och studsar runt, ivriga i att upptäcka livet. Men som vuxna tappar vi lätt kontakten med den energin och fastnar i en massa måsten och inbillade begränsningar.
Leklusten kräver samtidigt en hel del planering och logistik.
– Parallellt med cyklingen har jag ju förberett nästa utfärd och möte. Och under längre turer, där jag varit borta i närmare två veckor, har det verkligen krävts framförhållning.
Aron beskriver ett ambitiöst och seriöst arbete, där han spelat in alla turer med en Gopro-kamera på bröstet för att kunna ge rättvisande beskrivningar och inte missa något stigkors.
– Lägg till GPS-spår, egna foton, dokumentation av bygdeföreningar, tidningsklipp, stigdatabaser och kartor av alla de slag – så får du en bild av hur jag skapar stigbeskrivningarna. Det gäller att förmedla en stark närvarokänsla för att bli trovärdig.
Han ser sig själv som en metodisk genomförare, med förmågan att analysera och strukturera alla intryck och upplevelser.
– Dock har jag svårt för att stoppa vid ”good enough”, utan kör gärna ett varv till för att få ut det bästa. Vad kan jag uppnå om jag inte begränsar mig? Det gör att jag lätt blir alltför uppslukad och besatt av det jag gör.
Aron berättar att hans fru Lina tursamt nog har accepterat hans egenheter, och att han väl hemma är en dedikerad familjefar som hämtar tidigt på skolan och sedan jobbar några timmar efter nattning. I övrigt är det inget flängande, utan fullt fokus på familjen.
– Våra helgutflykter går gärna till nya skogar och naturreservat, där barnen för det mesta hänger på med gott humör.
Dansar fram på stigen
Bilen har blivit något av ett andra hem för Aron de senaste åren. Det är ju en hel del att kånka på, konstaterar han – vilket blir mer än tydligt när vi efter frukosten ska köra vidare till Sala silvergruva. Här samsas vattendunkar, plastbackar med kläder (uppdelat i skitigt och rent), reservdelar och mat, tillsammans med kamerautrustning, tält, sovsäck och hängmatta. Och så cykeln på taket, redo att lossas snabbt och smidigt.
Väl på plats vid ett av gruvschakten väntar Tobbe Öman, som ska bjuda på en guidad tur längs den sju kilometer långa Knektleden. Han är ledutvecklare i Sala kommun och en hängiven stigcyklist, som mer än gärna visar oss vad som finns i området. Tobbe har även varit projektledare för ”Trails of Västmanland” och berättar livfullt om satsningen på både cykel och vandring i regionen.
Knektleden är en högst charmig cykelstig som tar oss rätt in i det historiska landskapet, där vissa delar är naturreservat. Den går i en vid cirkel runt hela gruvområdet och bjuder på många snirkliga avsnitt och kulturhistoriska stopp.
Jag lägger mig bakom Aron på stigen och försöker falla in i hans följsamma åkstil.
– Stigcykling är mer som en dans för mig – inte att cykla så snabbt som möjligt, säger han under en paus, där vi passar på att kolla de djupa gruvhålen några meter från leden.
För enligt Aron Gooch har varje stig sin egen ”rytm”. Målet är att försöka finna den rytmen och arbeta i harmoni med stigen, inte emot den.
– Det är ruggigt svårt och jag kommer aldrig att bli fullärd. Men när den väl sitter är känslan ljuvlig. En kombo av ”flow” och ”runners high”, där jag flyter fram, mjukt och behagfullt in i oändligheten …
Nu väntar en betydligt lugnare period för Aron, med familjehäng och Sverigeutflykter, samt en hel del tid i hängmattan för att fundera på kommande projekt. För det finns många fler stigar att utforska – som inte fick plats i de två böckerna. Kanske kommer det en tredje del vad det lider.
Och så blir det en tur tillbaka till barndomen. Senare i höst byter Aron nämligen cykelsadel mot vandringskängor. Han ska göra en solovandring från Silvervägen till Mavasjaure, så här drygt 45 år efter den förra. En tur med garanterad wow-faktor.
UTEFAKTA
Aron Gooch
Ålder: 48 år
Bor: Stockholm
Familj: Hustrun Lina samt barnen Juli och Ellis, 7 och 9 år gamla.
Gör: Kartograf och guideboksförfattare.