Två veckor. Ungefär så lång tid tar det från det att vi lämnar ett nytt nummer av Utemagasinet till tryck, tills numret ifråga dimper ner i prenumeranternas brevlådor och buntas upp i butikernas tidningsställ. Två veckor, det är inte så himla mycket. Innehållet är ju anpassat för att vara aktuellt precis när tidningen kommer ut, med uteinspiration för just den här årstiden.
Den 12 mars skickade vi årets tredje, extra fullmatade, nummer till tryck. Totalt 132 sidor, med vårens stora prylguide och extra allt. Efter redaktionens traditionsenliga skicklunch med bubbel på Klang Market i Mall of Scandinavia satte jag mig på tåget till Jämtland, för att under tre dygn skida och tälta med representanter för några av friluftsbranschens mest anrika varumärken.
Min mobiltelefon tvärdog i kylan, men en och annan lägesrapport nådde oss långt därute på fjället. Viruset löpte amok fick vi höra, dödstalen steg, dörrar stängdes runtom i världen. Det var en surrealistisk känsla att återvända till ett öde Stockholm några dagar senare, som om filmen om jordens undergång just utspelats och eftertexterna rullade.
Nu har de där två veckorna gått. Nya numret är ute – och jag slås av hur mycket som hänt sedan den 12 mars. Världen ömsar skinn under våra fötter. Och det handlar inte längre enbart om hälsa, om att styra bort ett förrädiskt virus från gamla och redan sjuka, utan i minst lika hög grad om samhällsekonomi.
Besöksnäringen får ta första stöten när våra livsrum krymper, det ser vi inte minst i friluftsnära verksamheter. Restaurangerna, hotellen, transportföretagen, eventarrangörerna och alla små nischade entreprenörer som med blod, svett och tårar byggt upp något att leva på och vara stolt över. Inom loppet av ett par veckor har fulltecknade agendor och orderblock raderats, en avbokning i taget, inför skärrade ögon. Vilka företag finns kvar, post corona? Den som lever får se.
Först stör jag mig på att det inte står något alls om virusutbrottet och dess följder i vårt nya nummer. Som om de 132 sidorna redan vore historia. Men är det inte lite befriande, ändå? Naturen är ju sig lik, och äventyret väntar – för den som lyckas lyfta blicken och fokusera på vad som faktiskt kan göras under rådande omständigheter, snarare än på det som är omöjligt.
Och allt är inte mörker. Redan nu ser vi att fler söker sig ut, för att röra på sig eller bara fylla lungorna. Allt fler upptäcker att naturen inte bara är en vacker och rolig lekplats utan också en lugn och läkande miljö att hämta kraft i. Och en mötesplats, inte minst, i ett läge där det mesta som tilldrar sig inomhus känns lite kvalmigt.
Friluftslivet och friluftsbranschen vinner i långa loppet, det är jag helt övertygad om. Det är ju nu vi verkligen behöver naturen.
Marie Kjellnäs, Chefredaktör på Utemagasinet
