Visst kan hunden få springa lös när den är så snäll och lydig? Niclas Sjögren synar sina bästa ursäkter – och inser att även en söt dvärgpudel har en husse som behöver skärpa sig.
Några av er kanske minns en krönika jag skrev som publicerades i november 2023 i Utemagasinet (finns även här). Rubriken var ”Där sprack utedrömmen”. Texten inleds med ”Jag älskar verkligen min hund. Men. Jag älskar verkligen inte det där med att ha hund.” Och sen ondgör jag mig över att hundinnehavet stjäl tid från allt det andra jätteviktiga jag fyller dagarna med.
Det är alltså tre år sedan och hunden är numera åtta år och jag har passerat 60 (det kan man kanske inte tro om man bara tittar på den antika och lätt retuscherade byline-bilden här intill). Dvärgpudeln heter Asta och börjar efter år av träning lyssna riktigt bra till mina kommandon. Dessutom är jycken lite harig när vi är ute i skogen så hon släpper aldrig i väg mig mer än ett några meter.
Hon går fot, i stan, i villaområden och i parker. Hon lyder både verbala kommandon och handtecken. Under alla år har hon stuckit på rådjur tre gånger (aldrig under perioden mars till augusti, då jag alltid håller henne kopplad i fysiskt koppel) och samtliga gånger har jag lyckats kalla in henne omedelbart. Men det fysiska kopplet har ofta fått stanna i ryggsäcken under den del av året då det inte råder generellt koppeltvång. Men är det egentligen okej att ha henne lös? Jag vet ju faktiskt att det provocerar och rent av skrämmer de som är hundrädda även för söta pudlar. Att se en lös pudel fara över vidderna kan få det att koka i blodet på medvandrare. Och jag kan ju inte gärna ropa: ”Men min hund är speciell, hon jagar inte.” Det är ju exakt samma sak som när en XL American Bully kommer dundrande utan koppel, dräglandes med blottade huggtänder, och ägaren i fjärran vrålar: ”INGEN FARA, HAN ÄR JÄTTESNÄLL”.
Om vi skalar bort mina rosa drömmar om den perfekta hundlydnaden och i stället tittar på fakta, så blir svaret tyvärr ett ganska ljudligt: Nej, det är i princip inte okej att ha hunden lös.
Enligt den så kallade ”tillsynslagen” ska hundar hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt under perioden 1 mars till 20 augusti. Naturvårdsverket är stenhårda i sin tolkning: hunden ska i princip gå i fysiskt koppel jämt för att skydda viltet. Hur ”snäll” hunden än är så kan den skrämma vilda djur, vilket leder till onödig stress och i värsta fall övergivna ungar.
Ännu hårdare är det i nationalparker och naturreservat. Där trumfar också de lokala föreskrifterna allt annat. I princip i alla Sveriges nationalparker råder det strikt, fysiskt koppeltvång året runt, oavsett hur lydig hunden är. Att bryta mot detta kan leda till dryga böter. I naturreservat är det Länsstyrelsens skyltar som dikterar reglerna – och där står det nästan alltid ”koppel på”. Hunden är i grunden ett rovdjur och jaktinstinkten finns där. Även i en extremt söt dvärgpudel på fem kilo. Är olyckan framme schabblar jag till det och hunden drar iväg på vilt. Lägg därtill att vi hundägare har ett strikt skadeståndsansvar för allt hunden orsakar.
Ett imaginärt koppel är en fin tanke i teorin. Och bekvämt, exempelvis när jag plockar svamp eller går på topptur. Men när jag tänker lite bortom mitt ego så blir slutsatsen: koppla hunden och sluta upp med de där dumheterna.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets fasta krönikörer. Till vardags jobbar han även som chefredaktör för Åka Skidor, som för övrigt firade 50-årsjubileum 2025.
