Varför uppstår en stig? Varför kittlar den tanken? Och vad kan en stig egentligen berätta? Utemagasinet grottar ner sig i en företeelse lika gammal som det funnits kringströvare på jorden.
De flesta vet hur det känns. När stegen liksom går av sig själva, motståndslöst. När blotta synen av en riktigt fin stig lockar till att fortsätta framåt. En stig som bjuder på en bra krök att runda, är trygg och torr, kanske strösslad med tallbarr i en sommarvarm skog. Eller som en stig kan vara till fjälls, strösslad med glimmer, som gör att stigen just… glimrar.
– På ett plan verkar de vara triviala och självklara, men de väcker många tankar. Det har vi märkt när vi presenterat vårt projekt, alla kan relatera till stigar. Det är en universell erfarenhet, vi har alla undrat vart den tar vägen, var den kommer ifrån, vilka som har gått där före. Den berättar något om vår plats på jorden.
Det säger Katarina Saltzman, som är docent i etnologi och forskare i kulturvård. Hon har intresserat sig för landskap och relationen mellan natur och kultur och hur vårt vardagliga leverne och sätt påverkar landskap. Tillsammans med professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin och Daniel Svensson som är docent i idrottsvetenskap har hon gett ut en antologi om stigar.
– Sverker och Daniel hade börjat titta på stigar som kulturarv, eller rörelsearv, i fjällmiljö. Sedan ville de ta det ett steg vidare och titta på stigar och leder i låglandsterräng, till exempel vad stigar och leder spelar för roll i stadsnära miljö.
Titthål till historien
Antologin skrevs under pandemin och involverade forskare från länder som Indien, Norge, Grekland, Israel och Storbritannien. En brokig skara länder. Men det skulle visa sig att ämnet stigar hade mycket mer som förenade snarare än drog isär. Inte så förvånande, menar Katarina.
– Många bidrag vittnar om att stigar idag blir titthål in i historien. När de uppkom hade de kanske mer praktiska funktioner än vad de har idag. De kan ha det idag också, men stigen har idag oftare en rekreationsfunktion, säger Katarina.
Så länge det har funnits kringströvare har det funnits stigar. De kan trampas upp av människor, trafikeras av myror eller av klövar. Många som strosat planlöst i en skog, kanske på jakt efter bär eller svamp, har varit med om att fötterna, blicken, ja kanske hela kroppen plötsligt slagit in på något som liknar en stig. Vi följer den i ett tjugotal meter, bara för att upptäcka att den återigen upplösts bland mossor och tuvor. Men i de där 20-tal metrarna har vi delat idé, bild och erfarenheter med vem vet hur många andra tassar och klövar och kanske ytterligare någon Vibramsula. Bilder och erfarenheter om vad som är en trygg, torr och praktisk plats att placera fötterna på. Vi delar erfarenheten, vi som rör oss i terräng. Vi delar en universell kunskap.
Den rätta vägen
En sak som däremot sticker ut i berättelsen om stigar är den svenska allemansrätten och dess nordiska motsvarigheter.
– I Storbritannien har man ”The Rights of Way”, alltså rätten att kunna passera på vissa ställen. Men den innebär inte alls samma frihet att gå precis var man vill, bortom stigarna.
I många andra delar av världen är man mer hänvisad att följa utstakade stigar och leder. Att hålla sig på stigen kan vara förenat med trygghet, att lämna den kan innebära fara. I Sverige har vi svårt att tänka bort friheten att kunna lämna stigen, funderar Katarina. Hur skulle det vara om vi inte hade allemansrätten?
Även stadsmiljön är intressant, tycker Katarina. Som städers utkanter och mellanrum, övergivna områden, områden som är under omvandling eller som befinner sig mitt i en planprocess. Där dyker det upp nya stigar till följd av oplanerade aktiviteter, berättar hon. Där folk promenerar sin hund eller är på väg hem från bussen.
– I sådana områden kan det uppstå naturvärden under tiden planprocessen har sin gång. En liten slyskog kan få ett värde för stadsnära biologisk mångfald. För fyrbenta, vilda varelser. Eller bli lekplatser för barn, informella platser, insmugna i buskage, där barnen gör små stigar in.
Människan verkar alltså trivas med att bryta mark och bana väg i naturen. Verkar ha ett öga för var det borde gå en stig, var det är mest praktiskt att traska fram. Så vad gör stadens förutbestämda rutnät med oss? Det räcker med att ta sig till närmaste grönområde för att se att den anarkistiska vandraren i oss hellre väljer en genväg än förhåller sig till det som planerats för oss. Vissa grönområden och stadsparker har fler genvägar än planerade promenadstråk.
– Människor anpassar sig inte, utan sneddar över gräsmattan om det behövs.
Genvägar är ett logiskt val
På engelska använder man uttrycket ”desire paths”, som beskrivits som ”stigar som uppstår av sig själva”. Det närmaste vi kommer är just genvägar. En stig som liksom på egen hand vet lite bättre, än den planerade rutten.
Men att det uppstår genvägar handlar inte bara om anarki. En teori menar att vi – kollektivet – på grund av nedärvd kunskap kommer att välja den snabbaste, effektivaste och mest intuitiva vägen fram, även om det finns någon som planerat något annat.
Evolutionspsykologin resonerar kring beteendet som att vi historiskt, i tider där energi varit en hårdvara och farorna fler, har utvecklat en kollektiv förmåga att hitta den snabbaste vägen mellan punkt A och B. Kanske är det därför det kryper i kroppen under besöket på ett Ikea-varuhus, där det i stort sett är omöjligt att hitta en bra genväg?
Till det kommer vår vana att härma andras rörelsemönster. När vi ser någon annan snedda över gräsmattan till busshållplatsen har de flesta oerhört svårt att hålla sig till den grusade gången som innebär en tydlig omväg.
Att vi agerar på det här viset har också lett till att man ibland till och med väntar med att anlägga gångvägar i parker, tills man fått syn på hur människor rör sig i området. Landskapsarkitekten gör bäst i att låta kollektivets fötter visa vägen först, innan man beslutar var gångstråken ska gå, helt enkelt. I alla fall om man vill undvika ett spindelnät av upptrampade, informella stigar i gräsmattan.

Ett arv av rörelse
Att flytta till ett nytt område är att upptäcka traktens kulturarv och rörelsearv. Inte sällan växer ett område från att till en början verka lite platt och tillrättalagt, när närmiljöns alla stigar och genvägar börjar framträda. Det vet alla hundägare. Det kvällspromenaderna avslöjar om området är det som Katarina Saltzman och hennes kolleger kallar för den diskreta infrastrukturen.
– Det är svårt att säga generellt vilken betydelse den har för en trakt, men att den har betydelse, det tror jag. Vi tittade i vår forskning på Finnskogleden som löper fram och tillbaka över den svensk-norska gränsen. Det var länge väglöst land, mycket av kommunikationen har skett till fots. Och där är stigarna en bärande beståndsdel för att förstå kulturarvet, för att hantera livets alla utmaningar. Men säg i ett villaområde, där folk också har sina stråk, kan jag tänka mig att det skulle vara en lika stor förlust om stigen skulle försvinna där.
Stigen som poesi
Men utöver att stigen har fyllt en praktisk funktion, numera handlar mer om rekreation och berättar om vår historia, så har de också ett emotionellt och ett symboliskt värde. Konst, musik, poesi och böcker är fyllda av stigar och strapatser. Som i Gustaf Frödings ”Strövtåg i hembygden”:
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen, kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Men stigen är också en symbol för livets resa. Vi pratar om att välja riktning, att välja vilken väg vi ska ta. Stigen och den tillhörande vandringen, är ett omtalat bra sätt att ta till om man behöver tänka över stora saker. Ett sätt att tillämpa för att nå djupare i lagren, för självutveckling. Fråga vem som helst som gått tillräckligt länge längs en pilgrimsled, där leden fungerar som en kompass för en inre själslig resa.
Men det vilar också en religiös laddning över stigen. Den återkommer inte sällan som en sista hälsningsfras i begravningsannonser, när någon ”vandrat vidare” som uttrycket lyder, och har en stark symbolisk laddning i flera kulturer och religioner.
Katarina berättar om när antologin skulle ta form.
– Redaktören föreslog möjliga omslagsbilder till boken, men några av oss reagerade på vissa bilder och kände att de kanske kunde uppfattas som religiösa. Det var något med ljusskimret över bilderna, den symboliska laddningen kring vägen som skulle leda till det heliga.
Stigens status idag
Stigar uppstår och försvinner, trampas och glöms bort. Hur länge en stig existerar beror till viss del på vilken miljö den löper igenom. Naturen är olika hungrig och föränderlig. I skogen äts stigen upp snabbare av grönskan än på fjället. Men hur mår stigen då, idag, när funktion bytts mot rekreation? Går det att säga något om stigens status i modern tid, med bland annat ett skogsbruk som kan gå hårt fram?
– Skogsbruket har dock skyldighet att ta hänsyn till stigar och leder, men det bygger ju på att de ska känna till att de existerar. Jag vet inte om jag vågar säga något om stigens status, för när försvinner egentligen en stig? Så länge minnet av en stig finns, finns den i någon mening, och kan vara möjlig att återuppta. Och stigar kommer ju att finnas så länge det finns levande varelser…

Stigar i bokform
1.Maria Turtschaninoff, Arvejord
En förtrollande roman om människoöden i en liten österbottnisk by. Under fyra århundraden prövas invånarna av krig, farsoter, svält och sorger och deras relation till platsen där de bor skiftar och lever. Skogen är en vildmark att tämja, en visthusbod, en tillflyktsort, landets gröna guld och ett rum för själen.
2. Kerstin Ekman, Herrarna i skogen
Kerstin Ekman vandrar ännu djupare in bland träden, och berättar i en essäsamling om historiens och diktens, sagans och mytens, botanikens och industrins skog.
3. Dan Andersson, Svarta ballader
Diktsamling av Dan Andersson, utgiven 1917. I Svarta balladers 28 dikter möter läsaren de utstötta, avvikarna, de som har svårt med livet och gemenskapen: Karis-Janken, Tiggar-Stina, den återvändande fången. Även för de anpassade kan livet bli tungt, som för styrmännen och matrosen på krogen i Hull. Många av dikterna är tonsatta. Det går också att vandra i Dan Anderssons spår i finnmarken, där många av hans karaktärer och miljöer är hämtade från: dananderssonland.se.
