Snön var som vispad grädde och himlen blå med några vita, puffiga moln. Runt omkring mig gnistrade det av orörda snökristaller. Det frasade lätt under stighudarna. Och jag var helt ensam med hela härligheten.
Ja, tills lusten att dela med mig och sprida lite blandade känslor i sociala medier tog över. Jag la ut bilden på Instagram. Sedan Facebook. Med hälsning från Karintänen.
Jag förstod att det här började närma sig gränsen för vad som kunde anses som moraliskt försvarbart. Fick man lägga upp frestande fjällbilder, nu när folk uppmanades att stanna hemma? Men jag hade ju mitt hemmasnickrade alibi: Jag hade trots allt varit i fjällstugan i Jämtland i närmare tre veckor den här svängen, och ännu fler veckor dessförinnan. Några korta mellanlandningar var allt huvudstaden hade sett av mig under vårvintern – och jag var helt symtomfri.
Däremot var jag inte helt fri från skuldkänslor. Jag började skämta med kompisar (på avstånd alltså, herregud vad trodde du?) om att börja jobba på dialekten i god tid innan det blev dags för sjukvårdspersonalen att göra sina prioriteringar vid respiratorerna på Östersunds sjukhus.
Det gick att skratta åt det. Samtidigt inte.
Och när en känd svensk artist instagrammade en strålande lycklig bild från en halvtom pist i Åre, hade det börjat skava rejält. Skitstormen som följde fick henne att snabbt plocka ner bilden. Fjällskammen hade blivit den nya flygskammen.
Plötsligt fanns det en nyinrättad, självutnämnd fjällpolis – och den patrullerade internet med sökljus och polerad hetsbatong. Med växande ilska och (törs jag säga det?) kanske en gnutta avundsjuka som bränsle, läxades förövarna upp i allt grövre ordalag.
En som inte riktigt hängt med i utvecklingen var Bosse, som ”efter tio timmars bilfärd” just kommit fram till ett strålande vackert Grövelsjön. Pricken över i skulle bli att dela med sig av detta till likasinnade, i en Facebookgrupp för friluftssinglar. Det skulle han inte ha gjort. Du kan räkna ut resten.
Jag säger inte att Bosse gjorde rätt. Jag säger inte att man ska skita i myndigheters skarpa rekommendationer, och jag förstår ekvationen av turistanstormning och potentiell överbelastning av vården i extrema tider.
Men mitt i allt vill jag ändå försvara inte bara mig – utan även fjällen. Det är som att fjällen plötsligt blivit en symbol för det onda. En moralens skiljelinje. En dealbreaker som fått mänskliga relationer att gå i kras. Inte undra på att folk började smyga ut i extremt arla morgonstund, för att i skydd av mörkret lassa in skidor i bilen och smuggla familjen ur stan för att begå fjällsemester. Så smutsigt gjort. Så oinstagrambart.
Skam är en stark drivkraft. Visst kan den få människor att följa regler. Men den kan också få oss att smyga med våra drifter.
En vecka innan påsk återvände jag till Människo-byn, och började genast tvaga samvetet rent med instagrambilder av vårblommorna runt knuten. Jag trängdes om fikautrymmet på några klippor i Hagaparken – och råkade sätta ett kex i halsen.
Den hostattacken uppskattades inte. Men fjäll-polisen var i alla fall nöjd
