I nya Utemagasinet skriver chefredaktör Marie Kjellnäs om att man inte ska skoja bort en tur på Sveriges högsta berg: ”Men att bestiga Kebnekaise är inte bara lyckorus och v-tecken, som det kan se ut på Instagram. Särskilt inte om toppglaciären är täckt av slask och din sistfödda struttar runt i gummistövlar.”
Det är inte ofta jag är rädd i friluftslivet. Kanske är jag för dum för det. Men en gång kände jag faktiskt panikattacken fladdra rejält i magen och försökte försäkra mig om att Gud – som jag dittills inte haft någon vidare kontakt med – skulle rycka in om det värsta hände.
Det värsta innebar i det här fallet att hela min familj, inklusive två barn på sju och tio, skulle rutscha utför antingen Rabots eller Björlings glaciär och dö stendöden några kilometer ner i endera dalen.
Jag vet, det låter hårt. Men att bestiga Kebnekaise (porträtterad på sidan 22 i nya numret) är inte bara lyckorus och v-tecken, som det kan se ut på Instagram.
Särskilt inte om toppglaciären är täckt av slask och din sistfödda struttar runt i gummistövlar.
Nu gick allt bra. Som det ju oftast gör. Vi har ett fint toppfoto där tre personer strålar ikapp med solen och en fjärde tar sig för pannan (taget av en omständlig tysk i cowboyhatt). Trots de där outhärdliga minuterna på slasktoppen klassar jag den här turen som en av mina absolut bästa friluftsupplevelser. Fem dygn av makalösa fjällvyer, laganda, drömväder, gnäll, garv, prövningar, legomonologer, eufori, tristess och lärdomar. Det där som gör en fjällstrapats med familjen till något helt annat än gemene strandvecka.
Allt blev inte perfekt, förstås. Och det var ju därför vi lärde oss så vansinnigt mycket. Grundläggande grejer som att gummistövlar må fungera på flackare fjäll och i skogen, men för vertikala turer och toppglaciärer krävs bättre på fötterna. (For the record så fanns det inte i planen att lillebror skulle bestiga toppen – han och jag bildade Team Vägen medan pappa och storasyster var Team Målet).
En annan lärdom var nog så viktig: Skoja inte bort den första etappen på Kebnekaiseturen, den från Nikkaluokta till fjällstationen. Tidigare har jag sett den som en skön overtyr, en chans att skaka av sig vardagsstressen innan det verkliga äventyret börjar. Och dessutom en påminnelse om att du faktiskt inte kan ta bilen till Sveriges högsta berg, som fallet är i en del andra länder – du måste visa dig värdig (ja, om du inte tar helikoptern då).
Enligt barnen var dock overtyren så obeskrivligt tråkig att varken Lap Dånalds hamburgare eller båtfärd med simmande älg kunde spä ut känslan av evighetsgöra. Tårar fälldes. Stövlar sparkades i stenar. Poängen med att gå på fjälltur ifrågasattes.
Här borde vi vuxna levererat pedagogiska svar och pepp – men det pallade vi inte. Topplocken flög och det enda som fick oss att fortsätta var att det var längre tillbaka till Nikkaluokta. När det ett par dagar senare var dags att vandra upp i Kitteldalen, där vi slog upp tältet för att korta ner toppförsöket några timmar, rådde märkligt nog familjeharmoni.
Team Målet satte av i springtempo tidigt nästa morgon, Team Vägen åt ölkorv. Över Vierranvárri (korv), ner i Kaffedalen (korv), upp på Kebnekaise (korv) – och samma väg tillbaka.
13 timmar spenderade jag och gummistövelmannen längs västra leden, och han var nog den som var mest nöjd med dagen: ”Det var så skönt att äntligen få prata till punkt”.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör