Finns det en outdoor-adel i vår tid? Vår krönikör Niclas Sjögren tycker sig ana en sådan: ”Jag tycker mig se det, men det är kanske inte så självklart som jag trodde från början. Vid en första slarvig tanke tänkte jag att de mest priviligierade är de som jobbar med outdoor”.
Text: Niclas Sjögren
Den yttersta lyxen. Det riktigt priviligierade livet. Hur ser det ut, egentligen?
De flesta har nog insett att det inte är stålarna det kommer an på, och en vild gissning är att Utemagasinets läsare tycker att utövandet av friluftsliv i alla fall är en väg till lycka. Det tycker jag med.
Begreppet adel kanske inte har en självklar koppling till svenskt uteliv anno 2022. Men det är själva privilegiet jag funderat på. Att vissa människor helt enkelt har bättre möjligheter än andra.
Finns det en outdoor-adel i vår tid? Jag tycker mig se det, men det är kanske inte så självklart som jag trodde från början. Vid en första slarvig tanke tänkte jag att de mest priviligierade är de som jobbar med outdoor. Vem har inte drömt om att vara fjälledare, kajakguide, äventyrare, eller egentligen vilket yrke som helst som får betalt för att idka friluftsliv?
Men låter jag tanken snurra ett varv till inser jag att jag absolut inte skulle vilja dra runt på och ha ansvar för en massa vilsna fjällvandrare som jag själv som ramlar, får skavsår och har glömt regnkläderna. Jag skulle knappast heller ha tålamodet att le riktigt vänligt när otåliga deltagare i kajakutflykten för sjunde gången frågar ”hur långt är det kvar?”. Och att leva med en yrkesäventyrares press på att hela tiden göra större och värre expeditioner för att få mediernas uppmärksamhet och sponsorernas pengar skulle i mitt fall bara resultera i fullkomlig apati och magsår.
Så, åter till frågeställningen. Finns det en outdoor-adel? Jag säger ändå ja. Och då tänker jag mer på dem som flyger under radarn så pass mycket att knappt någon märker om de är ute och fångar den där dagen, det där ögonblicket. Alla som faktiskt äger flexibiliteten att en vanlig vårmorgon – kanske en tisdag – stänga ner datorn eller ställa undan spaden och CARPA.
Den priviligierade gruppen som inte har fastare arbetstider än att de kan improvisera en vandring, en cykeltur eller rentav en topptur. Visst, det är möjligt om du är ekonomiskt oberoende, men det är ändå inte enbart pengar det handlar om. De verkligt priviligierade är enligt min erfarenhet de som har fria jobb, flexibla arbetstider och förstående chefer eller kunder.
Eller de som jobbar med redaktörer som i grunden förstår att frilansande skribenter kanske inte alltid, jämt och hela tiden måste lämna texter, rentav krönikor, exakt på pricken när man avtalat. Ingen big deal egentligen, för skribenten kanske ser sig som en fri och härlig outdoor-adelsman och då är det allra självklaraste privilegiet att slippa sitta fjättrad vid skärmen timme ut och timme in. Att vara så stark att man bryter bojorna och ger sig hän, även om det innebär något pyttelitet tänjande på deadline.
Som du kanske förstår är denna text lika mycket ett rop på hjälp, och medlidande, som en handfast krönika. Från en skribent som vill ut och uppleva, till en redaktion som ägnar allt sitt innehåll åt att uppmuntra just det beteendet. Det är väldigt dubbla budskap från ledningens sida, så jag ber om en smula empati om jag skulle vara någon dag eller, möjligtvis men helst inte, en vecka sen med en text.
Det borde ju vara outdoor-adelns allra självklaraste privilegium.
/ Niclas Sjögren
Niclas Sjögren är en av Utemagasinets mest seglivade medarbetare. Redaktionens erfarenhet är dock att han väldigt ofta hamnar i radioskugga och datorkrascher när det närmar sig deadline.