Chefredaktör Marie Kjellnäs skriver om att hitta nya stigar – och om varför det kan vara bra att vandra favoritslingan med förbundna ögon någon gång då och då.
Ut genom grinden, tvärs över kohagen, förbi den där varningsskylten som säger att den gubbe som fortsätter rakt fram trillar huvudstupa i sjön. Tar höger och följer landsvägen någon kilometer, småpratar med blåelden i dikeskanten.
Sedan öppnar det sig, naturreservatet Horns kungsgård. Jag strosar i skuggan under stora lövkronor, förbi knastertorra ängar med kortväxta enbuskar, vidare ut över alvarsmarken. Här är doften stark och kryddig. Sista biten på favoritrundan följer jag klinten, spanar efter algblomning – inte än, skönt – och nickar hej till Blå Jungfrun långt därute i Kalmarsund. Allt är precis som det ska vara.
Den här sommaren har jag nog inte tagit ett enda steg på okänd mark. Jag har vandrat i mina egna fotspår, på stigar så välbekanta att jag förmodligen skulle ha tagit mig slingan runt med förbundna ögon.
Någon sa att få saker är så avkopplande som att röra sig i invanda mönster. Rent vetenskapligt, alltså. När världen vobblar söker vi oss till trygga stigar för att dämpa kakafonin i skallen. Det låter ganska logiskt.
På tal om vetenskap har jag också hört att nya mönster, outforskade stigar alltså, är det som får oss att växa och utvecklas. Och det är inte bara en känsla – rent fysiskt kan man se hur hjärnans blodkärl växer till hos den som lär sig något nytt, som utmanar kropp och tanke. Det här sker ju varje dag och hela tiden de första 20–30 åren i livet, men därefter får man nog passa sig för att snöa in på favoritrundan.
Så, vi som är medelålders och äldre kan därmed glädjas lite extra åt det faktum att en rad nya vandringsleder har stakats runtom i landet. Mest omtalad är kanske Lapplandsleden mellan Hemavan och Borgafjäll, som förlänger Kungsleden söderut med 19 mil. Utemagasinets Cenneth Sparby och Sam Hedman vandrade några etapper i september förra året, strax innan leden invigdes officiellt. Om de växte och utvecklades? Se sidan 46 i nya Utemagasinet nr 9.
En annan nylanserad rutt är Klintkustleden på norra Gotland. Med sina tre mil är den betydligt kortare än Lapplandsleden, men det lär nog räcka för att åtminstone några nya blodkärl ska poppa upp under kepsen. På sidan 30 i nya numret berättar Utemagasinets Karin Wallén och Johan Marklund om sin vindpinade klintkustdebut.
Faktiskt är det inte bara våra enskilda hjärnor som mår bra av nya stigar, utan också friluftslivet i stort. Ju fler sträckor och områden som paketeras i tillgänglig och lockande form, desto kortare köer (och mindre slitage) längs Jämtlandstriangeln och andra hajpade stråk. Det är därför vi gärna lyfter nystakade leder i Utemagasinet, och för den delen gamla men outforskade eller bortglömda.
Innan du bläddrar vidare i nya numret – och bland annat hittar ett gäng artiklar och krönikor på temat hållbart friluftsliv – vill jag lägga in en liten brasklapp: Låt dig inte pressas att överge favoritrundan nu, bara för att någon uteredaktör leker hobbypsykolog på sin ledarsida. Men det kan vara värt att gå den med förbundna ögon då och då.
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet