Friluftsbaba: ”Jag vill få fler att fundera”

Friluftslivet är en plats där relationer kan byggas – men idag är det inte öppet för alla. Det säger Vahid Demic, som för två år sedan blev @friluftsbaba på Instagram för att göra något år saken. Utemagasinet möter honom i ett regnigt Vättlefjäll.

Text: Emma V Larsson, Foto: Fredrik Schenholm

Kanoten som står vid sjökanten är kanske hans käraste ägodel. Den består av ett skelett i aluminium och en gummiduk, vilket gör att den får plats i en väska. Via Instagram har jag fått intrycket att han bär med sig den överallt, på buss som på spårvagn.

Han glider ner i kanoten och rörelsen är självklar, trygg. Blicken sveper över sjön, noterar kanske ytans krusning av regndropparna, granskogsspeglingen i vattnet. Om det inte vore för träden skulle sjön och himlen smälta samman i grått, hinner jag tänka. Men precis när Vahid Demic sätter paddeln i vattnet bryter en ensam solstråle fram. Som från ingenstans.

Snabbt paddlar han några meter och tycks vara lika mycket en del av alltihop som himlen, vattnet och regnet. Kanske mest solen ändå, för han ler för sig själv. Undrar om han tänker på något roligt, eller om han alltid gör så – ler när han är ute på vattnet.

EN BETYDELSEFULL PLATS
Vahid känner sig hemma i kanoten, säger han när han en stund senare kliver upp på land igen. Men så avbryter han sig, funderar ett slag och fortsätter:
– Fast jag kan känna mig hemma var som helst. Kanoten är … ett hem i hemmet.

Han har just demonstrerat hur han filmar och fotograferar sig själv medan han paddlar, för att inspirera sina följare på Instagram. Mobilen står monterad på ett stadigt stativ i kanoten. Vi sätter oss under hans tarp, lyssnar på regndropparna som trummar mot taket.

Vättlefjäll är alldeles tyst i dag, trots att det är ett sådant välbesökt friluftsområde nära centrala Göteborg. Att vi ses här är en självklarhet.
– Detta är en betydelsefull plats eftersom jag är här mycket med familjen. Mina barn har fått sin friluftsskolning här. Det där kan vara viktigt, var det börjar. Jag har inget tydligt startskott, men mina barn har Vättlefjäll.

Vahid Demic arbetar som socialsekreterare i barn- och ungdomsenheten i Göteborg, men han är kanske mer känd för dig under namnet @friluftsbaba. Vi som följer honom på Instagram har fått en inblick i hans friluftsliv och tankar i snart två år nu. Det var hans fru som kläckte idén att starta ett konto, trots att Vahid inte visste så mycket om sociala medier. Nu har @friluftsbaba över 16 000 följare och han har själv en förklaring till varför.
– Jag är ovanlig på Instagram i friluftssammanhang. Följare hittade @friluftsbaba för att jag var ny och någon de kunde identifiera sig med, särskilt människor med rötter i andra länder.

ANDRA SAMTAL I NATUREN
På Instagram får Vahid följarna att fundera: Vem är det egentligen som projektleder hemma? Vem packar barnens ryggsäckar? Han visar hur han paddlar, vandrar, lagar mat på uteköket – ofta med, ibland utan, familjen. Målet med kontot är att inspirera andra, främst pappor, att tillbringa mer tid med sina barn.
– Jag bestämde mig tidigt för att friluftslivet skulle bli min och barnens arena. Min fru gillar också att vara ute, men det är ändå lite mer min och barnens plats. Generellt är det vanligt att pappor spenderar mindre tid med sina barn, så jag vill visa hur vi gör, så ett frö hos andra. Naturen är en bra plats att bygga en relation på. Där finns det plats för andra samtalsämnen än hemma.

Han säger att pappor ofta behöver – och bör – kämpa lite mer för att bygga en relation med sina barn. Till syvende och sist handlar det om hur man prioriterar sin tid. Det behöver inte vara särskilt komplicerat, heller. Vahid tycker att det ofta är de vuxna som gör det svårare än det behöver vara.
– Allt jag gör själv, gör vi också tillsammans. Det första steget är det svåraste och i grunden handlar det om ens egen osäkerhet. Det viktiga är att bara börja och hålla det enkelt. Packa en väska med fika och bege er till närmaste naturreservat. Det är friluftsliv!

Han skrattar till och säger att han ju aldrig gjort extrema saker. Inte klättrat Mount Everest eller paddlat Yukonfloden (även om just det är en dröm). Ända från början har Vahids barn varit med honom i friluftslivet och deras vanligaste teckningar i förskolan förställer en kanot och tält. Vahid och hans fru har tre barn, alla tjejer. Han gör en obestämd gest ut mot vattnet. Där ute har varje dotter en egen ö. Den största ön kallar de för Familjeön.

Även om han beskriver sig själv som långt ifrån extrem, är det ändå känslan av äventyr som lockar honom ut. Vahid läste mycket som liten och en av de största läsupplevelserna var klassikern om Robinson Crusoe.
– Den boken väckte en lust att upptäcka, att vara ute och att fiska. De små äventyren gör intryck på mig. Det mesta blir ju bättre ute. Det är roligare att äta ute än inne, det är roligare att vakna upp i ett tält än i en säng inomhus.

MAGPIRRET KÄNNS IGEN
Att paddla är hans absoluta favorit bland friluftsaktiviteter. Han tycker om ljudet av vattnet som rinner av paddeln när han lyfter den, han tycker om att alltid vara nära vattenytan. Även om Vahids eget friluftsliv inte har något tydligt startskott så minns han en barndom med bärplockning, luncher och fika i skogen. Uteminnen i barndomen är viktiga, tror han. De sätter spår och blir en viktig del av en.

Han minns särskilt en tidig morgon, som nästan fortfarande var natt, sommarljus och ljummen. Klockan fyra lämnade de hemmet, pappa och son, med pirr i magen och fiskeutrustningen packad. Det låg en förväntan i luften. Vahid var tio år och kände äventyret i varje andetag den där morgonen och de efterföljande timmarna. Hela dagen var de ute och fiskade lax. De åkte hem först när kvällen kom och skuggorna växte igen. Kanske är det just känslan av äventyr som etsat sig fast. För det har gått 22 år sedan den där fisketuren, men Vahid minns den i detalj.
– Det är något speciellt att göra sådant som barn, med en vuxen som man är trygg med. Att vara i naturen, laga mat ute, se naturen förändras med gryning och skymning. Bara vara där. Den förväntan jag kände hade både med fisket, naturen och med umgänget att göra. Jag njöt av alla de där timmarna med pappa.

Vahid kan känna igen magpirret, den förväntan på äventyret som är i antågande, hos sina egna barn.
– Poängen är att en fisketur kan vara ett enormt äventyr. Många tycker att mitt friluftsliv är inspirerande, men jag känner inte att jag gör något som står ut, egentligen. Om jag stannat i Bosnien och levt där så hade jag ändå vandrat och paddlat. Det finns ett rikt friluftsliv på Balkan och det jag gör i dag hade jag gjort där. Jag har inte gjort något som ses som udda utifrån min kultur.

BARA HJÄLPSAMMA SJÄLAR
Vi som har friluftslivet med oss sedan barnsben tar det lätt för givet, men långt ifrån alla känner sig välkomna i naturen. Önskan att ta sig ut finns förstås på många håll i världen, men om rätt förutsättningar saknas – i form av till exempel lagar, information och inspiration – kan naturen tvärtom upplevas som farlig.
– Om man kommer till Sverige med den tanken är tröskeln högre. Men det har också med fördomar att göra, förklarar han.

Vahid själv känner sig hemma i naturen och alltid välkomnad. Han kom till Sverige när han var barn och har aldrig känt att naturen inte skulle vara öppen för honom.
– Men jag får ett stort antal DM på Instagram om att det inte är så för alla. Särskilt från människor med rötter i andra länder. Jag tror inte att många egentligen har dåliga upplevelser från möten i naturen, men däremot har många en oro för det, och det blir en mental barriär. Det är ju inte så konstigt. Om man stöter på fördomar i samhället så är det klart att man är rädd att det ska ske i skogen, där man kanske känner sig mer utsatt. Jag vill verkligen jobba för att ändra på detta, för att få folk att våga sig ut.

Han beskriver möten i naturen som fina och ärliga, och att han upplever det svenska friluftscommunityt som hjälpsamt.
– När jag paddlade på Vättern och det blåste upp till storm fick jag skjuts när det krisade, jag blev inbjuden på mat hos främlingar och mötte bara hjälpsamma själar.

Men, påpekar Vahid, han hade ju också de yttre attributen som signalerade att han inte är en nykomling i naturen: skalkläderna, kanoten, vandringskängorna.
– Jag ser ut som någon som är van att vistas i naturen, som vet vad jag gör och som därmed kanske betraktas som ofarlig?

PADDLAR FÖR VÄLGÖRENHET
Men tillgången till friluftslivet handlar inte bara om kultur. Vahid beskriver det också som en högaktuell klassfråga.
– Fjällvandring är något som mest svensk medelklass i städerna ägnar sig åt. Det är få nyanlända eller svensk arbetarklass som fjällvandrar. Medelklassen har fri tillgång till naturen, det finns inte ens en tanke hos dem att de inte skulle ha det. Detta är en fråga om hela samhället – hur det ska bli mer öppet för alla människor. Hur alla ska få tillgång till alla platser. En svensk grisbonde ska kunna vara i orten och en ung invandrarkille ska kunna känna sig hemma i skogen.

Att driva viktiga frågor är en del av Vahids Instagramkonto. Det är lite av en plikt som kommer med att man når ut till många, tycker han. Därför gör han en paddling för välgörenhet varje år, för att lyfta en fråga som i hans tycke bör få uppmärksamhet. I våras bar det av 105 kilometer på Dalälven medan han samlade in pengar till förmån för uigurer, ett muslimskt turkfolk som har bott i Kina i århundranden.
– Rent konkret samlade jag in pengar till uiguriska kvinnor som lyckats fly Kinas förtryck, men som blivit utsatta för sexuellt våld och/eller tvångssterilisering. Dessa kvinnor är i behov av operationer för att reversera steriliseringen och de flesta lider av smärta.

Under ett par dygn samlade Vahid in 170 000 kronor. Det betyder att minst 17 kvinnor kan få hjälp. Att paddlingen ägde rum under fastemånaden Ramadan gör mig lite extra frågvis kring energinivåerna under äventyret, men Vahid skrattar mjukt åt mina funderingar.
– Den där frågan får jag hela tiden. Jag är van att paddla långt och vet hur min kropp fungerar. Det var ingenting jag var orolig för – och det gick ju bra. Men det fanns choklad och vatten i packningen ifall det skulle bli ett måste.

SKOGEN VÄCKS TILL LIV
På tal om måsten. Även om det känns som om vi befinner oss långt från städer och tider som ska passas är det dags att lämna Vättlefjälls tysta sjöar. Precis när vi packar ihop kommer en skolklass och väcker liv i skogen.
– Sitt ner i kanoten! ryter en lärare när ett barn ställer sig på händer i skrovet.

Det trolska lugnet är som bortblåst när rop och skratt från ett tiotal kanoter ekar över vattnet.
– Kanske är det någons friluftsliv som börjar just här i dag, kommenterar Vahid, innan han återigen sätter sig i kanoten och paddlar i väg. Lite snabbare nu, för att hämta barnen på förskolan.