Utefest i Höga kusten var ett säkert hösttecken – tills pandemin gjorde ett hack i skivan. Så snacka om efterlängtad nystart när vi återigen fick samlas i Friluftsbyn för en långhelg med workshops, vandring, paddling, klättring, stiglöpning och häng runt lägerelden. Boka årets Utefest du med, den 9-11 september. På utefest.se finns program och biljetter!
Text: Emma V Larsson, Foto: Linda Åkerberg
Jag vänder mig till Google för att få insikt. Vad är det jag just har fått uppleva? Efter att ha slagit ihop flera rimliga beskrivningar kommer jag fram till följande: ett community är en gemenskap mellan en grupp människor som känner tillhörighet och delar ett intresse.
Just så.
Friluftsfestivalen Utefest återuppstod i september efter ett evighetslångt pandemitöcken. Precis som förr i och kring Friluftsbyn, strax söder om Örnsköldsvik. Själv var jag på plats för första gången, för att skriva detta reportage och dessutom hålla i workshops på temat Hike & Write. I dessa rådde jag mina deltagare att undvika klichéer – en regel som jag tänkte börja med att bryta: Helgen var nämligen som en enda lång kram. En kram vi alla längtat så oerhört mycket efter.
INGET FRÄSANDE PÅ BERGET
Men låt oss börja från början. Förslagsvis på Skulebergets 250 meter höga bergvägg. Vi får ett fönster på två timmar. Då har bergets lodräta branter hunnit torka någorlunda och klättring är tillåtet. Men mer regn är att vänta, så vi ärmånga som skyndar iväg från Utefests högkvarter i Friluftsbyn på fredagsmorgonen. Att fira utelivet i Skulebergets skugga kan ju bara inte göras utan att känna på traktens omtalade via ferrata.
Jag har klättrat via ferrata flertalet gånger förut, känt stenens skrovliga yta under mina fingrar och följt den stela kabeln från bergets fot ända upp till toppen. Jag har känt pirret, vågat chansa och svajat på smala hyllor. Men Clara Dahlin har det inte.
Hon klättrar en meter ovanför mig. Halkar med de tunna gympaskorna, ropar till och trycker sig tätt intill berget. För ett ögonblick tror jag att hon ska kapitulera, fräsa att detta var den sämsta idén någonsin. Hon är ju ändå lite höjdrädd. Hennes uppspärrade ögon söker mina. Inget fräsande. Hon ler, visst?
– Jag kan inte fatta att jag gör detta! Det är så spännande!
Clara sätter av igen, rör sig smidigt och snabbt uppför väggen. Efter en stunds klättring vilar vi på en klipphylla. Dricker vatten, spanar på regnmolnen.
BESÖK FRÅN ÖSTERBOTTEN
Strax klättrar Pontus Backlund och Ulrika Stenmark upp till samma plats. De kommer från Pedersöre i Österbotten och besöker Utefest för första gången. Klättringen är klurigare än de trott.
– Och detta är den lätta leden! skrattar Ulrika.
De är kollegor och arbetar med en liknande friluftsfestival i Finland. På Utefest hoppas de hitta inspiration till sitt eget evenemang.
– Det är kul att få uppleva Utefest live och känna på stämningen, säger Pontus. Österbotten är så platt i jämförelse med Västerbotten och naturen ser helt annorlunda ut, så under helgen passar vi på att klättra, vandra och springa trail i den här fina miljön.
Vi suger in vyerna med lite extra vördnad efter hans ord. Ett täcke av skog och hav veckar sig ut mot horisonten. Ingenstans i världen har landhöjningen efter en tid av inlandsis varit så stor som här i Höga kusten. Därför blev området världsarvsklassat år 2000. Det gamla berget som vi just nu vilar på, stack upp som en liten ö när inlandsisen smälte för 10 500 år sedan.
ANALOGT OCH FÖRHÄXANDE
Tillbaka i byn blir det snabbt tydligt att en friluftsfestival kan vara en lika lerig som blöt upplevelse. Med regndroppar som letar sig in under kragen och svidande ögon i sur lägereldsrök. Men ingen klagar, ändå. Stekhällsbullarna sveper in Dalums tältkåta i en smörig kaneldoft. Har du tur får du smaka om
du går förbi. Och slår du dig ner kanske du får en pannkaka, det får jag. Den smeker sin väg ner i magen tillsammans med hemkokt blåbärssylt.
En bit bort lockar en annan doft. Eld. Den kommer från eldstålets gnistor och bushcraftinstruktören Jonas Landolsi visar och förklarar hur dessa ska tas om hand för att bli till värme, ljus och mat. Workshopdeltagarna ser koncentrerade ut med rynkade pannor, som slätas ut när första lågan slår upp. Så analogt och förhäxande är förfarandet, att allt som finns är händernas rörelser, om och om igen.
REGGAE MED LITEN YXA
Men vad är det där? Jag ser något i ögonvrån. Under ett tälttak en bit bort står en grupp människor och vajar åt olika håll, med böjda ben och svängande höfter. Yxor svingas i ostadig takt. Träklabbarna kvider under stålets kraft. Det är gunget i höfterna som gör rörelsen mjuk, svängig. Som om de lyssnar till musik ingen annan hör.
– Du ska ha lite reggae i benen. På så vis blir yxan en förlängning av dig själv, säger Julia Kalthoff som står i mitten av gruppen.
Hennes yxsving utförs med precision. Under ett par timmar ska alla i gruppen få mejsla fram en slev ur vedklabben, berättar Julia. Hon är en av Sveriges främsta yxmakare och har tagit fram en egen täljyxa som uppfyller alla hennes krav. En täljyxa har ett kortare skaft och eggen är längre och ofta lite rundad. Dess egg är slipad som ett V, vilket underlättar när man täljer.
Senare ser jag nöjda deltagare stega ut i det gröna och stolt visa upp sina skapelser: slevar, en och annan stekspade. Någon har gett sig på att yxa fram en schweizisk ko, med de rödvita souvenirerna i granntältet som modell.
EN HEL DEL NÄTVERKANDE
Christian Johansson från Umeå tycker att Julias workshop var den bästa under hela helgen.
– Jag fick chans att finslipa tekniken med yxan. Det var otroligt lärorikt och Julia är ju så sjukt ball, summerar han.
Han befinner sig på Utefest med ett gäng vänner som brukar frilufsa ihop. Christian själv ägnar sig åt det mesta i friluftsväg. Han har varit scout sedan barnsben, aktiv i försvaret, och arbetar idag som produktionsansvarig på svenska Sarek Gear.
– Det som överraskar mig mest med helgen är att många som är här arbetar inom outdoorbranschen. Därför blir det en hel del nätverkande och bra snack.
Mycket är på topp, tycker Christian, men det finns alltid saker att förbättra.
– Jag skulle önska en gradering på alla olika workshops. Man vet inte riktigt om aktiviteterna vänder sig till nybörjare eller vana. Det vore bra att förtydliga till nästa år.
Och på tal om nästa år. Kommer han då?
– Självklart. Framför allt för den sköna stämningen och för att träffa folk. Vandra och paddla kan jag göra när som helst på min fritid. På Utefest vill jag hänga med på lärorika workshops och mingla i tälten.
Jag kryssar vidare mellan eldar och tälttak, möter ivrig action och total sinnesro. Anne Weiber från Lund tar en paus i Utemagasinets tält där lägerelden aldrig slocknar. Hennes schema har varit fullt; hon har lagat mat över öppen eld, gått på workshops, vandrat, minglat och lyssnat på föreläsningar.
– Jag kan inte välja en sak som är bäst med denna helg, säger hon. Varje ögonblick räknas och är bäst. Det är kärlek, alltihop.
VARJE ÖGONBLICK RÄKNAS
Och kärlek är hon inte ensam om att känna. På varsin sten under Skuleskogens täta grenverk sitter Harald Born och Emma Rova. De skriver, precis som övriga deltagare på min workshop Hike & Write. I en övning ska de i text berätta att det regnar, utan att faktiskt skriva ”det regnar”. Svårt men roligt, sammanfattar Emma efteråt.
– Jag tyckte det var så fint att stanna upp i stunden, tänka, känna och uttrycka sig därefter. Jag och Harald planerar många äventyr framöver och då hoppas jag kunna hitta samma skrivglädje, för att bevara våra minnen i skriven form.
Redan på måndag börjar ett nytt äventyr. Då går Haralds flyttlass från Örnsköldsvik hem till Emma på västkusten.
– Utefest är avstampen inför samboskapet, konstaterar han med ett leende.
Kanske blir Utefest avstamp också för något annat. Efter en tuff tid med hälsokomplikationer har Harald förändrat sitt liv och gått från stora, mer extrema äventyr till enklare naturupplevelser. Han gör nu plats i livet för lägereldshäng, tältnätter och vandring.
– Det blir lite back to basic. Det har varit en svår resa och friluftscommunityt har varit oerhört viktigt för min möjlighet att hitta tillbaka. Nu känner jag mig hemma i friluftslivet igen, och det är mycket tack vare alla fina människor. Det är en speciell gemenskap och den är tydlig här på Utefest, säger han.
Senare den kvällen lagar Harald och Emma tvårätters i tältabsiden. Svampen de plockat i Skuleskogen blir till en risotto och en flaska bubbel öppnas. Just i dag firar de ett halvår tillsammans.
På lördagsmorgonen ligger dimman i sköra penselstråk över Norrfjärden, där ett nytt kajakcenter finns sedan ett par år. Malin Stuguland och Isabelle Wright tar sina första paddeltag. Lite turbulens uppstår när Malin försöker ta på sig strumpor sittandes i sittbrunnen. Kajaken gungar oroligt. Men när hon väl glider ut är det så tyst och lätt att knappt en krusning syns.
DIMMAN SLUKAR PRICKARNA
De andra sju som anmält sig till morgonpasset har avstått, kanske på grund av regnet och dimman. De går miste om något, konstaterar vännerna.
– Men det är lite lyxigt att få instruktörerna för oss själva, inflikar Isabelle.
Jag och fotografen Linda följer dem med blicken tills kajakerna blir till små prickar som slukas av dimman. Som om de aldrig ens varit där.
Vi återvänder till Friluftsbyn. Om den tidiga kajakpaddlingen tappade lite deltagare så är det desto fler som myser i de olika tälten som erbjuder workshops och häng. Ett gäng löpare har just insett att Skulebergets toppstuga håller öppet, och ger sig småpratande iväg längs stigen med nygräddade våfflor och stora utsikter som mål.
Anna Ganea varvar mellan att njuta av sådant hon redan kan och sådant hon ännu inte bemästrar.
– Helgen rymmer det mesta. Jag fick en riktig aha-upplevelse under kajakteknik-kursen igår! Men jag har också tagit mig tid till att bara sitta och tomglo i brasan.
Hon hittade till Utefest via sociala medier och allt var ett ganska så spontant infall.
– Egentligen skulle jag ensamvandra i fjällen nu, men så hamnade jag här istället. Det var ett luststyrt val. Det är en skön miljö och skönt häng. Jag har träffat flera nya vänner som jag säkert håller kontakten med.
När jag ser Anna senare på kvällen är det inne i Vardagsrummet – den nybyggda restaurangen där det under Utefest bjuds på föreläsningar, äventyrsfilm, fest och liveband. Hon sitter vid ett bord fyllt till bredden av nya ansikten – män och kvinnor, yngre och äldre. Ensamvandring finns det tid till, en annan gång.
GT MED SMAK AV GRAN
Den aktivitet på Utefest som fullbokades allra först var Bella Porciles workshop om hur man blandar drinkar med vildplockade ingredienser. Först på schemat står att skanna av omgivningen efter ätbara växter. Sedan får gruppen slå sig ner i ett tält och Bella skapar sin magi vid lägerelden. Hon börjar med att blanda till en bärdryck: tranbär, fläderbär, tallbarr och honung får koka ihop och avnjuts sedan i kåsor. En deltagare håvar fram en fickplunta och minst en kåsa får smak av Jäger.
– Jag vill visa att det kan vara väldigt enkelt att göra goda drinkar med det som finns i naturen. Vill man ha alkohol i så tillsätter man bara det, men det funkar lika bra utan, säger Bella.
Nästa drink blir en gt med tydlig smak av gran, tack vare grantonic och gransirap. Den serveras i Bullens korvburkar. Sist men inte minst hjälps deltagarna åt med att göra en irish coffee. Starkt, gott kaffe kokar upp över elden. Någon vispar grädde, en annan gör sockerlag. Det är både mysigt och lärorikt, men långt ifrån ett klassrum. Ungefär som helgen i stort.
Efter Utefest får jag kontakt med Emma Rova igen, som landat hemma i Göteborg och vardagslivet. Hon är fortfarande uppfylld av helgen.
– Utefest satte spår. Mest uppskattade jag gemenskapen – vart man än vände sig kändes det som att det var inbjudande samtal, att man inkluderades i
alla moment.
NU LADDAR VI FÖR 2022
Alla fick plats kring lägerelden, upplevde Emma – vem du än var, hur gammal eller hur erfaren.
– Jag har alltid varit en lagmänniska och det är väl det närmsta jag kan komma på för att beskriva hur energin kändes: som ett stort lag. Alla med olika kunskaper och egenskaper. Ju fler desto roligare. Till nästa år tänker vi locka med oss vänner och familj så att de också får uppleva detta!
Med Emmas ord i öronen tar jag upp mobilen. Denna gång konsulterar jag inte Google utan Utemagasinets chefredaktör Marie Kjellnäs. Messar snabbt:
”Vilka datum arrangeras Utefest 2022?!!”
Svaret som en blixt:
”9–11 sept. Du kommer väl?”
