Krönika: ”Stackars Olas barn”

På väg mot Kebnekaise trillar jag över Ola Skinnarmos självbiografi Isbiten: mina expeditioner i polarvärlden (skriven av Johan Tell). Äventyrshjärtat har börjat picka, snart väntar slit och svett och nya dalar i hög fjälluft. Jag fastnar i boken. Äventyren är större än något jag varit i närheten av, men han berättar levande, och is är is. Den känner jag igen.

Mitt på Grönland trillar Ola Skinnarmo ner i en glaciärspricka. Pulkan ramlar först och kilar in sig under honom, ungefär sju meter ner i gapet. Isen är 100 meter tjock. Vad gör han när döden andas på honom från de djupa schakten? Tar fram mobilen och knäpper en selfie. Sen blir han räddad av sin Grönlandskompis, medan han spekulerar i vad som kunde ha hänt. Om man får fart ner i en glaciärspricka så kilar kroppen fast sig på ett sätt som gör den omöjlig att få loss. Han har hört att man stannar på kindknotorna, eftersom allt annat i kroppen kan komprimeras.

Två dagar senare knyter jag in mig i ett rep med fem andra för att traversera Björlings glaciär. Sprickorna är ibland synliga, ligger ibland okända och osynliga under snöbryggor. Jag blåser upp kinderna, försöker att inte tänka på just dem. Det går dåligt.

”Vad gör du om jag trillar i?” ropar jag till guiden Alex som befinner sig på några repknopars avstånd.
”Kastar mig på isyxan” svarar han.
”Men hur hinner du reagera?” gastar jag tillbaka.
”Jag visualiserar hela tiden hur någon ska falla ner, jag är ständigt beredd.”

Lämpligt nog har jag min samiska kompis i samma rep. Han tror på att visualisera helt andra grejer än kindknotor och isyxor. Han påminner mig om att det är glaciären som gör Láddjujávri, sjön som vi passerat på vägen hit, så vackert turkos. Hur isen bär på minnen från andra tider, hur det händer att den blottar flera tusen år gamla varelser och livsformer. Isen är full av hemligheter.

Då minns jag en gång i Peru när jag mötte en skinntorr gubbe som berättade hur han hittat en mumie av en ung flicka när han var ute och gick med sin bror i bergen. De hackade loss henne ur isen och bar hem henne, hon var så lätt och liten. De lade henne i en frysbox i brorsans restaurang och anmälde sitt fynd till lokala myndigheter, och enligt den gulliga gubben blev hon därefter världskänd som La Momia Juanita från Arequipa. Efteråt oroade han sig för att de tagit henne ur isen, hon hade haft det så ombonat och tryggt där.

Vi passerar en klimatinstallation där äventyraren Oskar Kihlborg lagt ut ullfiltar över 100 kvadratmeter is för att se om det kan påverka avsmältningen. Det gör det, under filten går snöytan två meter högre upp och isen har vuxit till sig i botten. Men det ser mest sorgligt ut, som en försvinnande liten kontrast till resten av det krympande vita täcket. Min samekompis blir filosofisk och pratar om isen som ett timglas för vår kultur, hur den sakta rinner bort och hur vi inte vet vad som väntar när isen – och tiden – är ute.
”Och vad ska Skinnarmos barn ramla ner i? Om vi inte har några glaciärer att utforska?” säger han.

Jag tar ett snett steg över en frilagd spricka. Blå is leder neråt, mot djupet, allt smalare ju längre ner man ser. Och botten är bortom min blicks räckvidd. Än finns is kvar i timglaset och jag känner starkt: Det är bättre att leva med risken att fastna med kindbenen i en glaciärspricka, än att tiden rinner ut.

/ Josefin Olevik

Josefin Olevik är fjällälskare, frilansjournalist, författare, och adrenalinjägare – i smyg. Är även kulla i stockholmsexil, med klippkort på fjällbussen Härjedalingen.