Strax innan Ann Johansson fyllde 30 år bestämde hon sig för att lämna sitt inrutade liv bakom sig. På en nyinköpt cykel, med allt hon ägde nedpackat i några väskor, gav hon sig ensam iväg med målet att cykla från sitt hem i Sverige till Nya Zeeland. Det blev en resa som i över två års tid tog henne 3 600 mil över tre kontinenter och genom 28 länder. Nu är hon aktuell med en bok om äventyret: ”Om-vägen: Tvärs över jorden på cykel”.
1, Varför har du skrivit den här boken?
För att jag har berättelser värda att delas. Och för att världen är en så mycket bättre plats än vad dagens nyhetsflöde målar upp. Jag tror att många förknippar en världscykling – speciellt om man som jag ger sig iväg ensam, som kvinna – som något livsfarligt och jag vill visa att så inte var fallet. Visst stötte jag på motgångar, något annat vore orealistiskt. Men i slutändan var det ändå människors godhet som genomsyrade allt.
Jag hoppas även att min bok kan inspirera andra till att ta cykeln istället för bilen, eller till och med flyget, nästa gång man planerar sin semester. Att uppleva världen från cykelsadeln är fantastiskt på så många olika sätt.
2. Hur kom det sig att du bestämde dig för att cykla över tre kontinenter?
Allting började med en längtan efter frihet. Jag var fast i det berömda ekorrhjulet och bestämde mig som 27-åring att lämna allt och ta första bästa flyg till Nya Zeeland. Det var där som jag för första gången testade på långfärdscykling och det var där som jag fick idén om att försöka cykla från mitt hem i Sverige tillbaka till just Nya Zeeland. Ett beslut jag aldrig ångrat, då variationen som en cykeltur genom Europa, Asien och Oceanien innebar – i allt från geografi och klimat till olika kulturer – var helt otrolig.
3. Vad var det bästa – och det svåraste – med resan?
Trots alla otaliga naturupplevelser jag knappt kan beskriva i ord, trots all den självkännedom som den fysiska utmaningen medförde, så är det de personliga mötena med lokalbefolkningen som har gjort allra störst intryck på mig. All den glädje, gästvänlighet och medmänsklighet jag mött längs med vägarna har totalt omvärderat min syn på världen, och det till det bättre.
Det svåraste måste ha varit hela visumprocessen, vilket inte bara handlade om att få de visum jag behövde godkända utan även om att få tillräckligt många dagar för att hinna korsa länderna cyklande.
