Äventyraren Johanna Davidsson i Mästarnas Mästare

I dagarna blev det klart att äventyraren Johanna Davidsson är aktuell i nya säsongen av Mästarnas Mästare. 2016 skidade Johanna solo till Sydpolen på rekordtid, både som snabbaste svensk och snabbaste kvinnan i världen. Här kan du läsa vårt porträtt på Johanna, som publicerades i Utemagasinet 2018.

Text: Karin Wallén, Foto: Linda Åkerberg

Det var den finaste juldekoration hon någonsin hade sett. En spegelblank kula, stor och glänsande, som markerade att hon kommit fram till Sydpolen – dessutom på självaste julafton. Ensam på skidor, med en pulka som fortfarande vägde tungt av utrustning och mat som skulle räcka i sammanlagt 50 dagar, klockade Johanna Davidsson in på 38 dagar, 23 timmar och 5 minuter. 

Rekordet var ett faktum: sjuksköterskan från Normlösa i Östergötland hade blivit den snabbaste kvinnan någonsin att ta sig ensam och utan support på skidor till Sydpolen. Inte för att rekordet var målsättningen från början, egentligen. Johanna har aldrig varit den som tar till stora ord om högt satta mål, utan snarare den som strävsamt tar steg för steg för att se hur långt det räcker. 

Drömmen om Sydpolen
Man kan undra om inte de tyglade målsättningarna handlar om att hon vill skydda sig själv från sin egen drivkraft?
– Jo, det är ju lite så. När jag har bestämt mig för något, då finns det ingen återvändo. Då är jag enormt målinriktad. Det kanske är därför jag inte vill säga något om mina planer förrän jag verkligen vet att de är genomförbara, säger hon med ett eftertänksamt leende, när vi ses en gråmulen vårdag ute på Djurgården i Stockholm.

Det har redan gått närmare ett och ett halvt år sedan den där dagen då hon skidade in till den geografiska Sydpolen och togs emot med värme, jubel och god mat. Färden dit hade haft det mesta: isande vindar och förfrysningsskador. Dagar då de negativa tankarna snurrade i huvudet och kroppen var lika tung som snön var trög. Kvällar då hon efter tolv timmars kamp med pulka och skidor gärna hade gråtit en skvätt efter den avklarade etappen – om hon bara hade haft någon energi över till det. När det var jobbigt, eller när hon var glad, unnade Johanna sig ibland att lyssna på en hälsning hemifrån. Små berättelser, pepp och fina ord i ljudfiler som nära och kära hade spelat in.

Och så fanns de där dagarna då allt flöt på, och glädjen över att vara ute överskuggade allt annat. När solen sken, kroppen var stark och tankarna och känslorna var av det sköna slaget. Då flöt idéer, insikter, minnen, nya planer och tacksamhet över stunden genom huvudet. 

Sin 33:e födelsedag firade hon ensam, mitt ute på Antarktis vita vidder – med en ljusprydd brownietårta, ett chokladhjärta från pojkvännen och varm choklad med whisky. Johanna var precis där hon ville vara. På väg mot Sydpolen för egen motor – och med endast sig själv att luta sig mot. En expeditionsdröm som grott i henne, kanske ända sedan det där första riktiga äventyret på egen hand. 

Pluggade till fjälledare
Under Johanna Davidssons uppväxt fanns naturen runt knuten. På gården i Normlösa fanns alltid något att göra, och framför allt ägnade sig hon och de äldre systrarna Caroline och Charlotta åt sina hästar. När de inte tränade eller tävlade i dressyr red de i skogen och hittade på saker ihop. 

Med föräldrarna hade friluftslivet mest handlat om någon veckas skidåkning i Sälen varje vinter, men med systrarna började Johanna upptäcka fler aspekter av att röra sig i naturen: i kajak, på cykel, till fots, och inte minst – på skidor. Dessutom lockade det att resa, gärna långt bort. 

Efter en långresa till Nya Zeeland och Australien och fyra säsongers jobb och skidåkning i franska Alperna hade Johannas intresse för friluftsliv hunnit växa sig allt starkare. 
– Tanken fanns ju där, att jag väl borde ”bli något” någon gång. Jag hade funderat på veterinär eller läkare tidigare, men efter mina resor kände jag bara att jag ville ha ännu mer äventyr. Jag ville utveckla den biten på något sätt, säger hon. 

Det fick bli en tvåårig utbildning till fjälledare i Storuman. På schemat stod allt från forsränning och glaciärkurs till jägarexamen och matlagning. I ett och ett halvt år jobbade sedan Johanna som guide – innan hon bestämde sig för att utbilda sig till sjuksköterska. Hon ville inte enbart ägna sig åt guidejobb, och sjuksköterskeyrket skulle innebära både att hon kunde jobba på många platser i världen – och att hon skulle få värdefulla kunskaper om kroppen. Något som inte direkt är någon nackdel under långa expeditioner i naturen. 

Hittade hem i Tromsø
Den första riktigt långa turen hade Johanna gjort 2008, då hon genomförde en kajakpaddling längs Sveriges och Finlands kust. Istället för att paddla det ”Blå bandet”, som är hela Sveriges kust, bestämde hon och hennes finska väninna Maija att de skulle paddla från varsin ände av de båda länderna, mötas någonstans på mitten och göra en high five – för att sedan passera varandra och fortsätta.
– Då var jag ute i tre månader och var mestadels ensam. Jag tror det väckte något i mig. Jag fick en längtan efter att uppleva något liknande igen, säger Johanna.

Och med tanke på hennes fäbless för snö låg det inte allt för långt bort att drömma sig bort till arktiska områden. 

Johanna hade redan börjat söka sig till nordligare breddgrader och jobbat på fjällhotell på norska Hardangervidda, där hon träffat likasinnade som också smidde expeditionsplaner. Ungefär då hade den första konkreta tanken på Sydpolen börjat gro – men när flytten sedan gick till Umeå för sjuksköterskestudier lade hon drömmen åt sidan ett tag. I Umeå hade hon visserligen nordliga vidder och snö på behändigt avstånd om vintern, men staden handlade ändå mer om studentliv än friluftsliv. 
– Jag kände att det inte var där jag ville bo. Men jag hade träffat några som bodde i Tromsø i Nordnorge, och det verkade som att den livsstilen skulle passa mig. Så jag bestämde mig för att flytta dit – innan jag ens hade varit där på besök. 

I Tromsø blev kontakten med andra äventyrslystna ännu ett vedträ på den där elden som börjat brinna. Här tog förberedelserna fart inför nästa satsning: Att korsa Grönland på skidor och med kitesegel.

Med sig på expeditionen fick Johanna sin syster Caroline, som också suktade efter äventyr. Under försommaren 2014 tog de sig från Narsaq i söder till Qaanaaq i norr. De gjorde det på 36 dagar, och blev de första svenskarna som korsat Grönland på längden. Något som ledde till att de båda fick dela på utmärkelsen Årets kvinnliga äventyrare.
– När vi fick det priset var det som att något föll på plats. Det var ett bevis på att vi lyckats med något som inte alla kan genomföra. Jag tror att det gjorde att jag började känna mig redo att satsa, mot Sydpolen.

Det första steget hon tog bestod i att kontakta norrmannen Lars Ebbesen, erfaren guide och framstående expert på polarexpeditioner. Till honom sa hon det äntligen rakt ut – hon ville skida till Sydpolen. Trodde han att hon skulle klara det?

I förordet till Johanna Davidssons nyutkomna bok ”Solo Sister – vägen till Sydpolen” skriver han om det där ögonblicket. Om hennes ödmjukhet inför uppgiften och det medvetna sättet att ta sig an förberedelserna. Han tvekade inte ett ögonblick. Hon var av det rätta virket för att kunna klara det – och hon hade dessutom chansen att slå rekord. 

En mental utmaning
Men Johanna slog ifrån sig alla förväntningar på att vara snabbast. Något hastighetsrekord var hon inte ute efter. Istället gick hon helt upp i att förbereda sig. Fysisk träning var inga problem när målet hägrade i form av en livsdröm. Hon sprang, klättrade, styrketränade, drog däck – och åkte till Svalbard för en längre tur på skidor. 

Det största och svåraste i förberedelserna handlade om något helt annat: Att skaffa fram pengarna. 
– Det som kostar väldigt mycket pengar är flygresorna ut till startpunkten och att bli upphämtad efteråt. Och så är det alla tillstånd man ska ha, försäkringar, det är stora summor pengar. Den första summan jag hörde var en miljon kronor … 

Efter lite research hittade Johanna en plan B, den något billigare planen, vilket innebar att börja vid Hercules Inlet. Det skulle kosta 800 000 kronor. 

Expeditionen behövde genomföras mellan november och januari. Hon hade ett och ett halvt år på sig att förbereda sig, både fysiskt och mentalt. Och att skaffa fram pengarna som behövdes.
– Till Grönland hade vi inte försökt få någon sponsring förutom kläder och utrustning, så jag var ny på det där. Och det var inte lätt. Jag lade mycket tid på att söka finansiering, säger Johanna.

Förutom utrustning lyckades hon få delfinansiering som täckte en tredjedel av kostnaden. Två tredjedelar av kostnaden betalade hon genom att ta ett banklån. 

En annan del av förberedelserna, kanske mer angenäm, var att gå upp i vikt.
– Jag stoppade i mig en hel del wienerbröd och gjorde gärna feta såser till maten, och lyckades gå upp sex-sju kilo. När jag var tillbaka efter Sydpolen hade jag gått ner tio kilo. Det tar mycket på kroppen, både den fysiska ansträngningen och kylan. Men även om man måste träna hårt så handlar det nästan mer om det mentala. Att vara förberedd på de tunga bitarna. Det sitter i huvudet. 

Firade med champagne
Till slut var hon på väg. Och när Johanna Davidsson efter några dagars väntan på rätt väder fick flyga ut till Antarktis, och vidare till startplatsen, hade hon redan hunnit umgås lite med de andra som skulle skida till Sydpolen samtidigt som hon (dock utan att göra sällskap, förstås). Förutom en grupp på sex brittiska män fanns där ytterligare två soloexpeditioner: Risto Hallikainen från Finland och Emma Kelty från Storbritannien.  
– Emma sa redan från början att hon var ute efter att slå rekordet och bli den solokvinna som skidat snabbast till Sydpolen. Det var inte min målsättning när jag började – jag ville bara vara där ute, genomföra det och njuta av färden. Men vid någon tidpunkt började jag ju förstå att jag kanske hade en chans på rekord, och det taggade mig lite extra.

Det var en sliten men lycklig Johanna Davidsson som nådde den där glänsande kulan på Sydpolen, den 24 december. 
– Det första som hände var att kocken kom ut och frågade vad jag ville äta. Jag valde lax med grönsaker och potatis. Och champagne – den smakade ljuvligt. 

Efter fem dagar med god mat, vila och tillgång till ett uppvärmt kökstält var det dags att vända åter. Pulkan än en gång packad med mat och förnödenheter. Emma Kelty hade ännu inte ankommit Sydpolen, och hade redan förlorat sin status som soloexpedition efter att ha blivit tvungen att ta hjälp.

Johanna Davidsson knäppte på sig skidorna, tog fram sin kite och fäste den i bältet i midjan. 113 mil hade hon tillryggalagt på vägen in till Sydpolen – och nu skulle hon tillbaka också.