Vad är det med toppar?

På 1700-talet kunde den som behövde korsa Alperna få en sjal för ögonen ”för att slippa se spektaklet”. Idag dras vi i stim till höga toppar, euforiska när målet är nått. Varför? Det undrar Utemagasinets Josefin Olevik, medan hon går i replag mot toppen av Kebnekaise.

Text: Josefin Olevik, Foto: Carl-Johan Utsi

Vi ligger i dalens djup på det rosiga sensommarriset och ser upp mot himlen. Bergssidorna flammar av färger, en bäck drillar förbi och det är lä. Mjukt under ryggen, mjuka kurvor i marken. Högre upp är klippan svart och brant, topparna blåvita och spetsiga mot skyn. 

I morgon ska vi bestiga Kebnekaise, en tur på omkring elva timmar. Det gör de allra flesta som kommer hit till den mäktiga dalen Láddjuvággi. De försöker ta sig till Sveriges högsta topp. 

Men varför? Det är ju lika vackert här nere, och tryggare. Lättare att söka skydd när vädret slår om. Vad är det med toppar? Varför ska vi envisas med att närma oss himlen? Är det inte bara övermod? Riskerar vi inte att bränna oss på solen? 

Något tändes i Pyrenéerna
Det är sådant jag funderar på när jag ligger här i ljungen. Varför jag har jagat toppar i stora delar av mitt liv. Något tändes när jag tvingades ut på en vandring i Pyrenéerna när jag var 15, och sedan dess har det aldrig slocknat. En längtan till – ett behov av! – bergen, och de nakna topparna. 

Fotograf Carl-Johan Utsi har hittat en bra grop en bit bort. 
– Det där är för västerländska imperialister, säger han. En vilja att besegra och betvinga naturen.­ Den finns inte i den samiska kulturen, vi har mer en andlig syn på fjällen. Förr var det väl ingen som visste vilken topp som var högst. 

Carl-Johan Utsi är renägande same och bor i Jokkmokk, med sameviste vid Áhkkajávrre, strax intill Áhkká. Ett mytiskt fjäll många vandrare drömmer om. Men varför skulle han ha bestigit det? 
– Jag har väl varit halvvägs upp på skoter och letat efter en ren någon gång … 

Han letar renar och jagar älgar, drar fram genom vide och rasslar utför stenskravel och tar sig ofta långa och oländiga sträckor över marken. Men det har alltid en mening, en direkt nytta. 
– Ingen av mina kompisar har bestigit Kebnekaise, ingen jag känner. De tycker jag är helt galen som har sagt ja till det här, säger han. 

Jordens sjukliga utväxter 
Jaha, där krockade två världar. Eller åtminstone två kulturer. Och när man går till källorna är det nästan plågsamt tydligt hur romantiseringen av berg och toppar är en västerländsk, ursprungligen brittisk, företeelse. 

Så här var det: fram till början av 1800-talet tyckte den västerländska civilisationen att berg var fula och ointressanta. En fransk dam som passerade det dramatiska Lofoten i båt vid den här tiden skrev att ”om jorden var Guds skapelse, var nog Lofoten tillverkad av den andre…”. På 1700-talet kunde den som var tvungen att färdas över Alperna be att få en sjal knuten om ögonen för att slippa se spektaklet. 

Robert Macfarlane är en av dem som skrivit om bergens dragningskraft i boken ”Mountains of the mind”. Där citerar han bland annat filosofen ­Bishop Berkerley som red över Mont Cenis 1714 och vittnade om att han ”blev på mycket dåligt humör av de förfärliga stupen”. I en schweizisk turistbroschyr från samma epok står det om bergen:­ ”Dessa jordens sjukliga utväxter är varken till nytta eller vackra att se på.”

Sen vände det. Sen blev bergen vad de fortsatt vara för den västerländska kulturen; ett andrum från civilisationen, en symbol för det orörda, vilda. Vad som rent krasst är ett veck i jordskorpan, en geologisk form, har tillskrivits så mycket mer. En aspekt av det är tiden. Sten, klippor och glaciärer har funnits så mycket längre än människan. En annan aspekt är brutaliteten i både former och väder, förhållanden som ligger utanför vår makt att rå på. Inga pengar eller maktförhållanden kan ändra på det. Vi verkar gilla det. 

Och så har vi faran. Det är en inte oviktig aspekt. Livet är aldrig så levande som när döden är nära. Den insikten kom till äventyrare och filosofer i slutet av 1700-talet och vips var adrenalin-­junkien född. Risken i sig började betraktas som ett egenvärde. Att övervinna rädsla var utvecklande och danande, den som vågade var av gott virke. 

För stark dragningskraft
Vi samlas utanför Kebnekaise fjällstation klockan sju på morgonen. Schemat måste hållas för att turen till toppen och tillbaka ska vara säker, gå 55 minuter och vila fem. Två pauser på 20 minuter för matintag. 

I gruppen ingår ett par från Säffle som bestämt med sina vuxna barn att de ska åka Vasaloppet ihop nästa år. 
– Förlåt att jag flåsar, säger Joakim Näs på bred värmländska i första branten, jag har nedsatt lungkapacitet efter en sjukdom. 

Jag hör inget flås, men imponeras. 

Carl-Johan Utsi har full lungkapacitet men ­ligger ändå på rygg och svär en stund när det blir rast. 

I vår grupp klarar alla att hålla tempot, annars är det vanligt att någon vänder de första timmarna. 

Det är också en av grejerna med Sveriges högsta topp – den har lite för stark dragningskraft. Hit kommer gäster som i bästa fall gått promenader till jobbet, sprungit tre kilometer, kanske aldrig ens provat vandringskängor. En av våra guider, Alex Jemt, säger: 
– Ibland tänker man att det vore bra om de ­började med att bestiga en topp på 700 meter eller så, för att testa hur det känns. Innan de bestiger Keb. Men folk är så kåta på att stå på Sveriges tak. 

Den andra guiden, Henrik Dahlstedt, är mildare.­ Han berättar att många har tagit sig igenom sjukdomar och svårigheter och haft den här topp­bestigningen som slutmål. 
– Det händer att folk börjar gråta där uppe, då blir man ju rörd förstås. Det har också hänt att vandrare öppnat brev på toppen som an­höriga skickat med dem. På vägen får jag ofta höra deras historia. 

Efter den första stigningen kommer ett ­klapperstensfält och Alex Jemt tipsar oss om att sätta stavarna i ryggsäcken och ”surfa fram” över stenarna. Inte fundera för mycket över var vi sätter fötterna utan vara i ständig rörelse. Vi sätter igång. 
– Tror ni tävlingen 200 meter moränrygg finns? Den skulle kunna vara ganska skadedrabbad, hör jag Olof Dedering från Ekerö muttra i farten. 

Men alla är glada, känner sig starka. Solen skiner och sikten är utan grummel. Många höjdmeter är tagna när vi når fram till Björlings glaciär, sätter på solglasögon och packar upp lunchen. Utsikten tar redan upp allt syre. Vem behöver prata när det finns så mycket att se? 

Som en kniv i huvudet
Utsikt är också ett modernt fenomen. Innan adrenalin­kicken blev på modet handlade det mer om att överleva än att njuta för den som befann sig på hög höjd. 

Jag läser om de en smula fåniga britterna som satte igång hela den romantiska bergskarusellen och känner mig oerhört träffad. Det ligger i sakens natur att en av bergets dragningskrafter är ensamhet. Helst ska ingen ha gått samma stig tidigare, pionjärkänslan är viktig. Ändå gör vi alla samma sak. Drar oss längre och längre bort från civili­sationen, utsätter kroppen för allt svårare prövningar och finner tillfredsställelse i övervunnen fara, svett och till och med blod. Ett sår är inget negativt om det inte stoppar turen. Det ska kännas. 

Jag minns tillfällen när jag valt väg vid toppturer på skidor där ett fall vore livshotande. Jag har gett mig ut på vandring i Anderna med en karta ritad på en servett och en sovsäck i ryggsäcken. Jag har hängt med på lokal pilgrimstur till toppen av Misti, 5 800 meter över havet, bland molnen i Peru. Det är kanske den tur som sitter djupast rotad i minnet eftersom höjden drabbade mig som en smocka. Det kändes som om någon stack en kniv i huvudet, jag kunde inte svälja, började efter hand kräkas och kunde de sista meterna knappt gå. Jag kröp och hasade till toppröset. 

Känslan efteråt var … eufori. 

Bergets ryska roulette 
I sekelskiftet mellan 1700- och 1800-tal var unga manliga poeter överrepresenterade bland de bergtagna. Percy Shelley och lord Byron stod i huvudsak vid sidan av och iakttog, även om de försökte påskina att de var äventyrliga och våghalsiga. Men den något mer sentida Samuel Taylor Coleridge satsade allt. Han skapade ett slags utmaning med tydliga regler: välj en topp (företrädesvis i brittiska Peak District), och bestig den. Fortsätt sedan rakt framåt. Sök inte bästa stigen eller lättaste nedfarten utan gå dit näsan pekar. 

Det här är en lek som finns beskriven i ”­Mountains of the mind” och den innebär ett slags bergets ryska roulette. Coleridge var intresserad av allt som kunde vidga hans tankar och existentiella kapacitet, droger fungerade lika bra som branter.

När han 30 år gammal var ute på bergs­roulette hamnade han i låst läge. Efter att hängande i armarna ha hoppat från den ena klippan till den andra, fastnade han. Det gick inte att klättra upp och det var för långt till nästa klipputsprång under honom för att han skulle klara det. Han förberedde sig för slutet, och beskrev efteråt hur han skrattade åt sin egen galenskap och hur lugn och lycklig han kände sig. 

Han låter lite som en självhjälpsfilosof från vår egen tid. Utan rädsla är han mentalt redo att möta vad som helst. Inget kan hota honom. Dåligt väder är på ingång, men han fokuserar på topparna och himlen över sig och finner frid. Han är en aning provocerande som carpe diem-predikant. 

Men Coleridge klarar sig så klart. Han hittar en spricka i bergssidan och tar sig lyckligt ner, även om hans tankar är en aning omtöcknade på kvällen. 

En magnet drar oss upp
Vi knyter ihop oss med rep för att korsa glaciären och har Kebnekaises topp snart i sikte. Faller en vandrare ner i en spricka är tanken att vi andra står emot. Skulle vi verkligen klara det? 

Därefter är det dags för via ferrata, ett vajersystem som sitter fast på den branta klippan och där vi klickar in oss och kan klättra säkrade hela vägen. Den tar närmare en timme. Vajersystemet byggdes upp efter att en av STF:s guider föll ner och dog här 2002. Det sitter en minnesplakett över Marcus Severed på berget. 

Frågan smyger sig på igen: varför? 

Varför står vi här på istäckta, porösa klipp­utsprång? Jo, just det. Vi gillar faran. Som Coleridge fast med säkring. Vi gillar det vilda och vackra. Carl-Johan Utsi har rätt kul han också. 

När vi knäpper loss selarna har vi inte mycket kvar, några hundra meter stenig backe och sedan en brant toppglaciär. 
– Varför ska vi dit? säger Carl-Johan Utsi ­oppositionellt. Vi kan väl lika gärna sitta här nedanför och fira. 

– Nej, nu känner jag hur det drar som en magnet­ där uppifrån, säger Gunvor Näs från Säffle. 

Hon har blicken låst vid sockertoppen som är knivskarp mot djupblå skyar. 

Toppskål i 12-årig whisky
Och så är vi där. Henrik Dahlstedt har lagt ett rep som vi kan fästa selen i. Selfiepositioner är inte alltid kompatibla med isiga branter. 

Jag har tagit med min finkåsa som är täljd ur ljus björk och min favoritwhisky. Några centiliter 12-årig Laphroigh. Jag ser ut över Tarfaladalen och  snurrar runt mot Sarek. Sätter mig ner och ­försöker ta in var vi befinner oss. Snön väter i rumpan och solen hettar i ansiktet. Högst upp. 

Det sägs att man ser en åttondel av Sverige härifrån och jag vet inte om det stämmer men allt är mäktigt. Det som i dalen verkar mjukt och överlappande blir härifrån tydliga mönster och skarpa fält. Vattendragen skär med jämna kurvor genom dalar, glaciärer hänger som täcken över toppar. Det ryms så mycket inom horisonten. 

Men där borta ser jag Áhkká, det är en svårare topp. Och så ser jag Sarektjåhkkå och Bálgat­tjåhkkå, som utmanar på ett helt annat sätt eftersom de ligger långt in i vildmarken. Topphungern mättas aldrig.  

När berg slog igenom som landskapsform var industrialismen på uppgång. Och ju skitigare,­ slitigare,­ ju mer kriminell och amoralisk vår ­civilisation blev, desto renare framstod bergen. Berg är en ädel form av natur, det kan ju vem som helst se. Det finns en önskan om att den ska väcka det ädla också i oss som låter oss bergtas. Som kämpar på dess branter. 

Eller är det den gamla vanliga kolonialismen? Vill vi bemästra och kartlägga, sudda ut de områden­ och utmaningar som ligger okända för vår vetenskaps krafsande fingrar? 

Tågrälsen visade vägen
Den svenska tillgången till fjällvandring hängde tätt ihop med järnvägens utbyggnad. När Gällivare, Kiruna, Östersund och Enafors fick tåglinje kunde en bredare allmänhet få känna sig som pionjärer. 

Fast det land de upptäckte var redan samernas.­ De höll koll på sina renar även då. Fångade in dem, följde deras rörelser mellan olika betes­områden, kände till alla stigar, prång och användbara bergspass – medan Coleridge lekte rysk roulett. 

När Oscar II höll tal vid Riksgränsbanans invigning i Kiruna, liknade han järnvägen vid Moses uttåg ur Egypten. Men inte för att den släppte in folket i den norrländska högalpina världen. Nej, han refererade till hur den ledde fjällets folk ut ur den förindustriella fångenskapen. 

Liksom många gånger förr och senare bet den västerländska civilisationen sig själv i svansen. Vi vill åt det orörda och äkta, men vi smutsar ner det så fort vi kommer för nära. Och de som lyckas ordna sitt liv enligt en mer naturlig ordning vill vi rädda, eller bara flytta på. De befinner ju sig i det vi vill ha som vildmark! 

Inget berg står för evigt
Ändå tror jag att fjällen gör oss alla en smula ödmjuka. Inte ens Coleridge kan ha känt sig så stursk på sin lilla klipphylla den där gången, även om han gärna vill minnas det så. Och även om tusentals ­gäster sliter på Kebnekaises lavar, mossor och ­glaciärer, stör renar och plockar på sig stenar, tror jag de flesta lämnar området med en brådskande känsla av hot, av vikten att bevara den mäktiga natur vi aldrig kan ta för given. 

Med minnen av rosa gryning, tystnad och smaken­ av ett kråkbärs svalka eller ett hjortrons sötma blir vi lite rikare. Och lite klokare. Inte ens ett berg står för evigt. En glaciär gör det definitivt inte. Hur kan vi vara del av den här världen utan att förgöra den? 

Vägen ner är lika lång och vattnet är slut. Dagen är varm och timmarna går fort. Carl-Johan Utsi drack upp sitt vatten först av alla. 
– Vi måste hela vägen ner till jokken innan vi kan fylla på, säger Alex Jemt. 

– Förresten heter det inte ”jokk”, muttrar Utsi. Det är ett av alla språkliga missförstånd. Det heter ”johkka”. 

Han får en kopp te ur min termos och blir på bättre humör och sen gör vi allt baklänges. Via ferrata, glaciärvandring, parkour över moränrygg, nedstigning mot vatten. 

Intill bäcken, eller johkka, vilar vi en stund. 
– Vem skulle gå upp igen för en miljon? frågar Carl-Johan Utsi rakt ut i luften och flinar. 

– Jag! säger omedelbart de tre närmaste