Peter Bergström: ”Jag är väl förberedd”

En frisk kropp, starka ben, gott om tid och förmåga att fatta rätt beslut. Peter Bergström får det att låta enkelt, men en 500-milavandring från Montana i norr till New Mexico i söder är ingen promenad i parken. Vi säger grattis till Peter som nu kan titulera sig ”triple crowner”!

Porträttet publicerades i Utemagasinet nr 7, 2023.

Text: Mats Wigardt, Foto: Roger Borgelid

Längst ut på en långsmal udde på en ö i Bolmen, Smålands näst största sjö efter Vättern och vattentäkt för städer som Malmö och Helsingborg, har Peter Bergström sitt sommarviste. Vägen dit blir allt smalare för att slutligen bestå av enbart två ­dammiga hjulspår. Solstrålarna silas genom de gamla ekarnas kronor, stenmurar står stadigt förankrade i svalkan under det gröna lövverket. 

När vägen hotar att helt uppslukas av grönskan ser vi en slank äldre man i shorts och tredagarsstubb sitta tillbakalutad i en stol framför en stuga.
– Ni måste ha kommit fel, hojtar han när vi sakta kör in mellan träden.

Men det har vi inte. Efter att ha klarat ut att vi är på rätt plats på rätt dag, kan vi andas ut. Peter Bergström har annat att tänka på än två besökande journalister. 

Om bara några veckor inleder han sin ­hittills största utmaning: att vandra den omkring 500 mil långa Continental Divide Trail, CDT. En vandringsled tvärs över hela USA, från gränsen­ till Kanada till den mexikanska gränsstaden ­Chihuahua, genom fem delstater, över flera höga bergspass och genom delvis glest befolkad eller obebodd vildmark.
– Absolut en utmaning som man måste förhålla sig till med stor ödmjukhet, konstaterar Peter när vi bänkat oss i skuggan på verandan, med utsikt över skog och sjö.

Här i stugan laddar han batterierna, håller kroppen i trim och finslipar de sista detaljerna i packningen. Stugan ligger ensligt till, har ingen el, knappt någon nättäckning, utedass och sommar­vatten. Mygg och tystnad ingår. Här finns också gäststuga och bastu. Enkelt, men heller inte något som saknas.

Prestation och upplevelser
Peter Bergström föddes i Uppsala men när han var tre år dog hans mamma. Han adopterades då bort, fick en brokig uppväxt och valsade runt ­mellan olika familjer.
– Allting påverkar hur man formas, konstaterar han torrt. Men jag hade ändå något slags trygghet i mig som gjorde att jag kunde göra rätt val under uppväxtåren.

Han kallar sig själv för en social ensamvarg som trivs i det lilla men som också uppskattar sällskap. Äventyr, prestation och upplevelser har präglat hans liv. Som 12-åring tävlade han i cykel och led sig igenom långa lopp i högt tempo. Lumpen gjorde han som jägare och trivdes som bäst när det var natt och 27 grader kallt och knäppte i träden av kylan.

Vandring kom tidigt att locka honom, oklart varför. Till en början nöjde han sig med kortare fjällvandringar, någon långvandring tog det många år innan han gavs tillfälle att prova. Livet, jobbet och familjen satte länge käppar i hjulen. Däremot tog han vid ett tillfälle med sig sin då 12-åriga son på en veckolång tur, vilket kom att sätta sina ­tydliga spår. Tio år senare skulle sonen vandra Pacific Crest Trail, mellan Kanada och Mexiko utefter bergskedjan längs USA:s västkust.
– Efter det bestämde han sig för att bli läkare, säger Peter med stolthet i rösten.

Pensionen blev startskottet
Själv blev Peter Bergström riktigt taggad på att ge sig ut på långvandring när han läste om en kille som hade vandrat Gröna bandet i Sverige, 130 mil mellan Grövelsjön och Treriksröset.
– Det väckte tävlingsdjävulen i mig, medger han och ser nästan lite generad ut.

Efter det har det blivit mycket läst och många diskussioner med mer erfarna vandrare. Onödigt att behöva lära sig den hårda vägen, tycks han mena. 

Första gången han själv genomförde Gröna bandet var 2017. Året därpå vandrade han samma sträcka igen. Facit då var 32 dagar med i snitt fyra mil om dagen, motsvarande 12–14 timmars vandring.
– Det enda som jag tyckte var slitsamt var att tvingas upp på mornarna av andra vandrare när jag bodde i någon stuga, minns han. 

Och 2019 blev så Peter uppsagd på jobbet. Han hade i många år arbetat som teamleader på Sony Mobile i Malmö och trivdes alldeles utmärkt, med många fina arbetskamrater och intellektuellt utmanande arbetsuppgifter. ”Inga sura måndagar” som han förklarar.

Han fick valet att flytta med till Japan eller att få med sig två årslöner och gå i pension. Han valde det senare och blev pensionär vid 62 års ålder.
– En lyckad lösning, säger han själv. Jag var frisk, stark och singel, barnen var utflugna, jag hade inga kroppsliga krämpor och fick nu tid och ekonomisk trygghet att på allvar ta itu med vandringsleder jag länge hade drömt om.

Först på hans turlista stod tidigare nämnda ­Pacific Crest Trail. Omkring 425 mil vandring genom Kalifornien, Oregon och Washington, i höglänt terräng och med inslag av både giftorm och brunbjörn.

Men så slog pandemin till och satte stopp för alla vidare vandringsplaner utanför Sveriges gränser. 

Absolut inte bråttom
Istället blev det ännu en tur på Gröna bandet för Peter. Och året därpå ytterligare en gång, men nu vände han – efter att ha rundat den fula betongklumpen­ som markerar mötet mellan ­Sverige, Norge och Finland – tillbaka söderut igen.

– Det var inget jag hade bestämt i förväg, men jag var förutseende nog att göra det möjligt genom att se till att det fanns proviant, nya skor och ­varmare kläder i min depå i Abisko, avslöjar han.

Totalt fem långturer längs fjällkedjan mot Norge placerar Peter Bergström i topp vad ­gäller antal genomförda gröna band. Och han har valt att mestadels vandra ensam, dels för att han trivs med sig själv men också för möjligheten att själv kunna fatta beslut om vägval, morgonrutiner, fikapauser och dagsetappens längd. Hans hittills längsta dagsetapp är 72 kilometer.
– Men trots att jag är lite av en soloartist uppskattar jag verkligen alla möten med vandrare och stugvärdar och andra jag kommer i kontakt med, försäkrar han. Jag tar mig gärna tid att hänga med dem. Jag har absolut inte bråttom.

Det var också under den senaste vandringen längs Gröna bandet, på väg söderut från Treriksröset, som Peter stötte ihop med Fredrik Nordborg och sonen Kalle som vandrade åt motsatt håll. Kalle var då 11 år och den dittills yngsta som klarat av 130-milaturen.

Nu är far och son på väg att påbörja en cykeltur från Smygehuk till Treriksröset. Som uppvärmning har de cyklat från Älmhult hit till Peters stuga vid Bolmen för att grilla hamburgare, jämföra packning och prata minnen.
– Det knyts många och starka band mellan vandrare som möts på leden, konstaterar Peter när vi slagit oss ner runt middagsbordet. Det är ju bara andra vandrare som riktigt kan relatera till vad jag har att berätta.

11-åriga Kalle fick innan vandringen lära sig att lägga förband, ta ut koordinater och hantera en nödsändare om något skulle hända. Det blev också skarpt läge en dag då Fredrik snubblade och Kalle fick rycka in då hans pappa behövde plåstras om.
– Det var kul att vandra, summerar Kalle. Det hände nya saker varje dag, något som gick ­sönder, möten med andra vandrare, regn, snö eller sol. Värst var myggen, men de cyklar vi nog ifrån under den här turen.

Räknar med snö i passen 
I fjol kunde så Peter Bergström äntligen komma iväg till USA för att vandra Appalachian Trail på östkusten,­ genom 14 delstater. Fem månader tog det, och gav smak på mer. Vilket innebär att han snart ­sätter sig på ett flyg till Seattle för vidare transport till Montana där Continental Divide Trail börjar. 

Peter räknar med att vandra 3,5 mil per dag och att det är snö i bergspassen under vandringens ­första veckor. Den här gången inleder han i sällskap med en annan vandrare, en man från Stockholm som firar att han precis gått i pension.
– Alla har sina motiv, konstaterar Peter krasst.

För hans egen del är det framför allt människorna han mött som har etsat sig fast. Visst är det överallt vacker natur, men för Peter är det viktigare­ med den gemenskap och omtanke som han erfarit­ och som utgör en stor del av hans drivkraft att snöra på sig vandringskängorna igen och igen. 

Att bli hembjuden, vänligt bemött, eller få en uppskattande kommentar av någon man inte ­känner, det är en godhet utan baktanke som berör hans innersta och ger honom hopp om mänskligheten. 

Peter berättar om den före detta vandrare som har ständig koll på vilka som är ute på leden där han bor och när de beräknas komma förbi hans stuga. Han gör då i ordning en korg med god­saker som han ställer ut med en personlig hälsning.
– Eller paret i San Diego som tar emot 30 vandrare­ om dagen och ger dem gratis kost och logi i upp till tre dygn. Trail Angels kallas personer­ som dessa. Folk vill verkligen hjälpa till, vara vandrarens barmhärtiga samarit.

Sju kilo packning är bra
En vanlig fråga när Peter föreläser om sina ­vandringar handlar om packningen. Han brukar då svara att det går att jaga gram och exklusiva lättviktsprylar ända in i kaklet. Men kan man komma ner till sju kilo packning, exklusive mat, har man gjort det bra. Förr kunde det handla om ryggsäckar som vägde 25–30 kilo.

Han betonar också att man inte alltid måste ha det bästa och senaste i utrustningsväg. Så länge det duger räcker det bra, är hans motto. Andra ­brinner för sin utrustning och ser packningen som en tävling som till varje pris måste vinnas. Nyaste, lättaste – och ofta helt onödiga – prylen ger pluspoäng.

Peter minns den gången då man la en sten i ryggsäcken till en sällsynt nördig viktjägare. Han märkte ingenting. Själv har Peter en sked i titan som ersätter kniv och gaffel. Och kastrull och mugg, också de i titan.
– Det flesta som gör extrema långvandringar är män under 35 och över 55, säger Peter. Det förklarar det extremt nördiga förhållningssätt som präglar branschen. På engelska säger man ”Gear is not important, it is what’s between your ears that counts”.

Man är heller aldrig ensam på leden, konstaterar han, om man inte väljer just det. Det är samma sak på alla längre leder, oavsett om det är pilgrims­leden i hemtrakterna eller en äventyrlig långled i USA:s utmarker. Alltid möter man någon udda individ att inleda ett samtal med. Nästan alla har något att berätta. Man delar med sig av sina erfarenheter, förmedlar utdrag ur livet, tipsar om bra övernattning, berättar om fina passager längs leden, varnar för mindre bra eller farliga sträckor. Känns det rätt gör man sällskap några timmar eller dagar för att sedan skiljas åt. 
– Det är en liten värld, en trygg ankdamm, dit många återvänder. 

Bars och jordnötssmör
Nu är han alltså själv på väg till ett nytt besök i ankdammen. Peter Bergström har fått klartecken av sin läkare efter att ha tillfrisknat från en prostata­cancer, knäna håller och han kliver med kraftfulla steg in mellan träden där fotografen ska ta sina bilder. På bägge vaderna ser vi tatueringar med motiv från stigar han vandrat.

Han vet ungefär hur dagarna kommer att se ut under de närmsta månaderna. Tidig morgon, stretcha igång kroppen, släppa ut luften ur madrassen,­ sedan kaffe och packning och några timmars vandring­ innan second breakfast. 
– Det jobbigaste är att höra hur andra kommer­ iväg före mig, säger Peter halvt på allvar, halvt på skämt.

Sedan går dagen. Lunchen utgörs av några proteinbars och lite jordnötssmör. Till middag blir det frystorkat. I ryggsäcken finns mat för 6–7 dagar åt gången. Det finns alltid ställen att proviantera på, ibland kan man lifta till någon mindre stad längs leden. På kvällen blir det fotvård och dagbok på Instagram.

Ett meditativt tillstånd 
Tillhör man så de omkring 25 procent som inte väljer att avbryta vandringen är man efter cirka fem månader framme vid slutmålet.

Och Peter är förväntansfull inför vad han har framför sig. Under en vecka i fjällen är man kvar i det livspussel man måste lägga i vardagen. På långvandringen lever man helt i nuet.
– Det blir ett slags meditativt tillstånd, utan ångest. Man befinner sig i en bubbla med allt man behöver och är fullständigt befriad från ­vardagens alla måsten, förklarar Peter med ­övertygelse i rösten.

Så blir han tyst. Ser ut över sjön. En fiskgjuse tar en lov över hans stugplats. En storlom hojtar dystert.
– Jag är tveklöst en lyckligt lottad pensionär, avgör han. Och om två år planerar jag att vandra på Nya Zeeland.