Vad är grejen med våtmarkerna?

”Återställ våtmarker” är kanske de mest kända slagorden i miljödebatten just nu. Vi har alla sett de gula plakaten – men vad vet du om det faktiska problemet? Utemagasinets Mats Wigardt dikar ut våtmarkernas historia och ger visst hopp om framtiden. 

Detta reportage publicerades i Utemagasinet nr 9, 2023.

Text: Mats Wigardt, Illustration: Pia Koskela

Vi människor dras till vatten. Har alltid­ gjort. Vi bygger våra hus strandnära, slår oss ner på en sten invid en sjö, tänder en eld, lyssnar på bäckens ­porlande och havets brus, ser solen gå ner. 

Samtidigt har vi i flera hundra år, sannolikt redan under 1000- och 1100-talen, grävt diken i avsikt att avleda det vatten som samlas på marken.

Under 1700-talets missväxt och sjukdomar blev dikesgrävningen allt viktigare. Befolkningen i Sverige ökade kraftigt. Fler barn överlevde, färre människor dog i sjukdomar, den lättodlade potatis­en innebar mat på borden. 

Jorden räckte emellertid inte till för den allt större befolkningen. Man riktade­ då blicken mot våtmarken – torvmossar,­ myrar, sumpskogar och kärr där grundvattnet ofta steg över markytan. Genom att gräva diken och rensa vattendrag för att få bort vätan kunde man skapa ny betes- och åkermark. 

Hornborgasjön återuppstod
1800-talet blev den storskaliga dikningens sekel. Duktiga och idoga bönder som grävde långa och raka diken belönades med medaljer. Alla slags våtmarker utnyttjades, även strandängar och små sjöar, arbetsinsatsen var enorm och gav onekligen resultat. Med en miljon kilometer grävda diken kunde den produktiva jordbruksarealen i Sverige öka från 800 000 till 3,5 miljoner hektar. 

Senare under 1800-talet kom även regleringen av sjöar att bli ett vanligt sätt att skapa ny mark, en dramatisk metod som kom att utövas i 100 år. Närmare 2500 sjöar sänktes, varav 623 blev helt torrlagda – något som redan på den tiden av många betraktades som ett stort och allvarligt ingrepp i miljön.

Hornborgasjön är ett exempel. Med stöd av ingenjörer och godsägare, och mot de mindre markägarnas vilja, tömdes hela sjön på vatten för att man ville kontrollera naturen och öka avkastningen med nya åkrar. Allt slutade med att biologin förändrades i grunden och att marken lämnades obrukbar. Många mindre markägare blev skuldsatta och fick lämna sina gårdar. I tidningen Nya Dagliga Allehanda kallades hela projektet för ett lönnmord på en sjö ”som stinker av mänsklig dumhet”. Idag har Hornborgasjön med lyckat resultat återskapats som världsunik fågelsjö.

När konstgödsel och ny teknik för att bruka marken fört med sig att jordbruksarealen ansågs tillräcklig för att producera mat för en växande befolkning, stod skogen på tur att bli måltavla för den storskaliga dikesgrävningen. Även här var ambitionen att öka avkastningen av den produktiva skogsmarken, något som livligt uppmuntrades av såväl staten som kapitalet. 

Dessutom utgjorde skogsdikningen, inte minst under 1900-talets första decennier, ett viktigt instrument för att skapa nödhjälpsarbete åt alla dem som inte kunde hitta egen försörjning. Det krävande arbetet utfördes under de första åren för hand, och resulterade i tusentals mil nya diken. 

Två miljoner fotbollsplaner 
Mellan 1950 och 1990 dikades 10 000 till 20 000 hektar skogsmark årligen, vilket motsvarar två ­miljoner fotbollsplaner och omkring 61 000 mil nya skogsdiken. Det är dubbelt så mycket diken som det finns naturliga vattendrag i den svenska skogen.

Bara fem procent av alla vattendrag i Sverige kan idag betraktas som urvatten och helt opåverkade av människan. Mindre än hälften av vatten­dragen rinner i sina ursprungliga fåror, där de sakta slingrar sig fram med gott om tid att ta hand om överskott på näringsämnen och att skapa till­fälliga vattensamlingar som gynnar många växt- och djurarter. Allt annat vatten rinner i grävda diken och rusar otåligt fram till havet – och tar med sig höga halter av fosfor och kväve från gödslade marker, vilket bidrar till den giftiga algblomningen. 

Några belägg för att storskaliga dikesprojekt i skogen skulle generera någon långsiktig ekonomisk vinst finns heller inte. Många dikningar har tvärtom blivit dyra läxor, vilket även inkluderar flera av de storskaliga skogsdikningar som genomförts under det upplysta 1990-talets andra hälft. 

Idag är kunskapen väl utbredd om de allt större koldioxidutsläppens betydelse för biologisk mångfald och skogens allmänna välmående. Storskalig dikning av skogsmark är också förbjuden i södra och mellersta Sverige, och förekommer numera bara undantagsvis i Norrland.

Att det dröjt så länge innan varningsklockorna började ringa mer allmänt kan kanske till viss del förklaras med att begreppet myrmark inte väcker några varmare känslor eller skyddsinstinkter. Till exempel beskriver Sara Lidman 1955 i sin bok Hjortronlandet myrmarken som ”ful, illaluktande, jämmerlig”.
– Det kan vara svårt att älska ett landskap som beskrivs på det sättet, konstaterar miljö­journalisten och författaren Bo Landin. Men faktum är att våtmarken, och då särskilt sumpskogen, är vårt artrikaste skogsekosystem.

Han påminner samtidigt om att de som varit engagerade i naturvårdsfrågor under flera decennier­ alltid tagit strid för vattnets fria lopp i naturen och exemplifierar med skyddet av nationalälvarna, ­restaureringen av Hornborgasjön och tillkomsten av Vattenriket i Skåne.
– Var tid har haft sina vattenstrider.

Viktiga och artrika miljöer
Per Simonsson har under hela sitt yrkesliv, inom både statlig och privat sektor, varit engagerad i sumpskogens skyddsvärda artrikedom. Redan 1986 påtalade han dikningens negativa effekter på myr och sumpskog, och var med om att uppvakta dåvarande jordbruksministern angående förslaget­ att hälften av alla sumpskogar skulle dikas ut.
– Ett helt rabiat förslag, säger Per Simonsson.­ Men idag vet man så mycket mer om både koldioxid­utsläpp och våtmarken som biotop, att ett liknande förslag inte hade lagts fram.

En femtedel av Sveriges yta består av våtmarker. De är alla viktiga och artrika miljöer, från kärr och små sjöar till vidsträckta mossar, som lockar både mygg, fåglar och många däggdjur. 

Men vad är då en våtmark? Och vilken betydelse för miljö och klimat har den? Enkelt uttryckt är det mark täckt av grunt vatten eller mark med vatten precis under markytan. Det kan vara strandängar, sankmark, kärr, träsk, myr eller mosse. Grunda fågelsjöar är ett exempel. Eller halvt igenvuxna små sjöar, eller träskmark där vatten sipprar fram när man kliver på den.

Livsförhållandena i grunda vatten skiljer sig från förhållandena på både land och i vatten. Det innebär att det i våtmarken finns många djur och växter som inte trivs någon annanstans. Dessutom ligger stora mängder kol bundet i de syrefattiga torvmyrarna – dubbelt så mycket som finns lagrat­ i skogen. 

Så länge myrmarken är våt finns de lagrade växthusgaserna kvar i torven. Men när myren dikas och torrläggs, och syret når den syrefattiga marken, bryts torven ner och de lagrade växthusgaserna släpps ut. Torrläggningen av myrar motsvarar 25 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser, vilket är mer än utsläppen från biltrafiken.
– Och, betonar Bo Landin, alla våtmarker är lika viktiga. Därmed kommer varje ingrepp att obönhörligen leda till förlust av biologisk mångfald, negativ påverkan på klimatet och förlust av landskap vi älskar.

Bo Landin lyfter även fram torrläggningarna av älvsträckor nedanför de stora kraftverksdammarna som en storskalig och oacceptabel påverkan på älvens ekosystem.
– Det finns tusentals mindre dammar vi kan riva för att underlätta för ekosystemet att återhämta sig, hävdar han.

Viss dikning är nödvändig
I takt med en allt mer angelägen klimatdiskussion­ har även kunskapen om vad som händer när våtmarker dikas och torrläggs ökat, med följd att engagemanget för att återställa våtmarken vuxit bland såväl politiker som markägare. Aktivister från kampanjen Återställ Våtmarker har skapat rabalder i media för att lyfta frågan – bland annat genom att storma TV-program som Let´s Dance och Melodifestivalen, samt limma fast sig på motorvägar och kända konstverk.

Även FN:s klimatpanel IPCC lyfter fram ­betydelsen av att restaurera våtmarker och andra hotade ekosystem för att minska halterna av koldioxid i atmosfären. Men, som Bo Landin också vill understryka – all dikning är inte negativ. Marken ska skötas så att den ger oss mat. Det går inte att kritisera de bönder som under en tid då människor svalt dikade ut mark för att familjen skulle slippa gå hungrig.
– Det är när snäva ekonomiska intressen ­åsidosätter ny kunskap om ekologi och klimat som problemen uppstår, förklarar han. Då måste politikerna kliva in och visa vägen, och där brister det nu.

Att återställa våtmark är däremot alltid positivt, slår Bo Landin fast. Främst genom så kallad återvätning av torvmarker, en relativt enkel metod där man genom att hålla kvar ytvattnet och höja grundvattennivån binder kolet och minskar utsläppen­ av koldioxid. Men också genom att vårda all våtmark och sträva efter att där skapa största möjliga biologiska mångfald.

Stiftelsen Svensk Våtmarksfond har sedan starten­ 1995 arbetat med att stötta markägare som vill bevara, skapa och sköta våtmarker. Och med att skapa opinion och engagemang för ett mer aktivt arbete med att återställa torrlagda våtmarker.­ Generalsekreteraren Hans von Essen menar att byråkrati, krångliga regler och nostalgi utgör de största hindren för att fler våtmarker återställs. 
– Det saknas ofta kompetens hos handläggare på olika nivåer vilket gör tillståndsprocessen trög, säger han. Och många äldre markägare är ­skeptiska till att täppa till diken som deras farfars far en gång har grävt. Men intresset växer.

Positivt exempel på Ålö
Skogsstyrelsen har också fått i uppdrag av regeringen att, i samarbete med markägare, minska utsläppen av växthusgaser genom att återväta dikad och näringsrik torvmark. Målet är satt till 1000 hektar under 2023 och tillsammans med andra aktörer minst 100 000 hektar fram till 2045.

Hillevi Eriksson är klimat- och markspecialist och leder arbetsgruppen som driver verksamheten med att förhindra fortsatt läckage av koldioxid från marken.
– Den är på väg att bli en storskalig och kostnadseffektiv verksamhet med hög klimatnytta, säger hon. Vi arbetar med flera hundra ärenden för närvarande. Varje ärende kan leda till i genomsnitt drygt två hektars återvätning om inga hinder finns i vägen.

Framgångsrika exempel på återställd våtmark finns även i uppländska Dragmansbosjön och på Ålö i Stockholms södra skärgård. Sedan 2020 har WWF och Skärgårdsstiftelsen arbetat med att ­restaurera en igenvuxen våtmark i ett natur­reservat invid Ålö gård. Via ett grävt dike har kustnära fiskar som gädda och abborre tidigare kunnat vandra upp till våtmarken för lek och föryngring.

Sedan kontaktvägen till havet öppnats upp igen har en rad positiva effekter uppnåtts. Förutom att fisken återvänt till sina lekplatser har våt­marken blivit häckningsplats och rastlokal för många fåglar. Den kan även hantera näringsläckage och effekterna­ av torka och skyfall, och gynnar­ arter som grodor, salamandrar, troll­sländor och insekter.

Även i Dragmansbosjön, inte långt från Enköping,­ myllrar det nu åter av liv. Här hade den tidigare vattenspegeln försvunnit, fågelsången tystnat och gäddan valt andra vatten att leka i. Sedan sjön sänkts i två omgångar, 1908 och 1955, var det mer ett sumpigt träsk än en sjö att fiska och bada i, konstaterar Jimmy Mårts. Han och en handfull grannar drog, med stöd av Våtmarks­fonden, WWF och Länsstyrelsen, igång projektet att höja vattennivån i sjön. 
– Vi läste på, gjorde studiebesök, tog kontakt med markägarna, försökte tänka taktiskt, berättar Jimmy Mårts. Skulle vi ändå försöka återskapa sjön ville vi göra det ordentligt.

Närmare sex år tog det. År fyllda av en hel del arbete, med både papper och grävmaskiner. Tillstånd söktes. Buskar och sly frästes bort. Vatten­vägar grävdes. Häckningsöar skapades. En fisktrappa byggdes. 

Den 21 maj 2022 kunde äntligen den nya våtmarken invigas av landshövdingen. Från ett nybyggt fågeltorn kan man nu se ut över ett rikt fågelliv. Under vattenytan samsas rudor, grodor och salamandrar om utrymmet.
– Nu återstår bara att förvalta det vi skapat, ­summerar Jimmy Mårts. Det är ett stort åtagande, över många år. Men det kan det vara värt