Bergsguiden Mårten Johansson: ”Jag kan bli bättre på allt”

45 år gammal fick bergsguiden Mårten Johansson en stroke. Med halva kroppen förlamad har han – mot alla odds – tagit sig tillbaka till skidåkningen. Och till sin arbetsplats, mitt i en skidbacke i Åre.

Text: Karin Wallén, Foto: Johan Marklund

Åre Lavincenter står det på den röda lilla stugan som ligger i Stjärnbacken, granne med bergbanan och Åre­hyddan. Med utsikt ner mot Åresjön och Kabinbanan har Mårten Johansson skidåkare precis utanför knuten. Han minns hur arbets­terapeuterna som hjälpte honom efter hans stroke undrade vad han tänkt göra för att handikappanpassa sin arbetsplats. 
– När jag sa att kontoret ligger i en skidbacke hade de väldigt svårt att förstå vad jag menade, säger han med ett lätt skratt. 

Men Mårten menade precis vad han sa. Kontoret ligger verkligen i en skidbacke, och det går inte att köra bil ända fram. Handikappanpassningen består i princip av ett handräcke intill trappen, tillverkat av ishackor som spikats fast i väggen. Resten får vara som det är, även om det är besvärligt. 

För Mårten Johansson är envis och målmed­veten. Och det är några av de egenskaper som tagit honom dit där han är idag. Drivkraften att klara av även de tuffaste omständigheterna hjälpte honom en gång i tiden igenom den långa och utmanande utbildningen till bergsguide. Idag har han en helt annan sorts berg att bestiga. Varje dag.
– Varje morgon i snart fem år har startat med insikten som kommer ifatt mig: Fan, det är en dålig dag nu igen. Men jag går upp ändå. För vad är alternativet? Att ligga kvar i sängen?

Mårten Johansson har aldrig varit den som nöjt sig med ett inrutat och stillasittande liv. Under uppväxten på den alpint andefattiga Närke­slätten hade han tidigt ett sug efter höjdmeter, branta utförslöpor och orörd pudersnö. Så fort skola och militärtjänst var avklarade började det klassiska säsongslivet i Alperna.
– Chamonix blev mitt andra hem. Där gjorde jag så lite jobb som möjligt, och klättrade och åkte skidor på heltid i flera år. 

Hemma i Sverige gällde det att få ihop pengar genom att jobba, ibland dygnet runt. Det kunde vara byggjobb på dagarna och nätter inom omsorgen, allt för att säkra nästa vinter. Att ta ett vanligt året-runt-jobb var aldrig något alternativ. 

Drömmen som tog form handlade istället om att ha berget som arbetsplats, och 2005, efter 6–7 års utbildning, blev Mårten auktoriserad bergsguide. Under drygt ett decennium hade han pendlat mellan olika skid­orter, både i Sverige och utomlands, och bland annat guidat otaliga sommar­bestigningar av Mont Blanc. 
– Det var bra pengar men också slitigt. Till slut tröttnade jag på att bestiga det där berget. Men när jag tänker på det nu så saknar jag det, säger han.

2006, när flytten gått från Abisko till Åre, startade Mårten Åre Lavincenter. Det var en naturlig utveckling av det liv han levt och de erfaren­heter han skaffat sig genom åren. Företagets verksamhet växte och till slut hade han 27 anställda. ­Mårten var grundaren och chefen som fortsatte leva säsongsliv, nu mellan Åre och Stockholm, och tog alla chanser till vinteräventyr utanför pisterna. 

Tills den där dagen då livet förändrades drastiskt.

Räddad av snabb vård
Det var en vacker sommardag i slutet av augusti 2018, ett par månader innan Mårten skulle fylla 45 år. Han befann sig i Tyresö söder om Stockholm och höll på att hjälpa sin svåger att lyfta ner en dörr, när Mårtens sambo Anna Henjer märkte att han började sluddra. 
– Hon sa att jag hade fått en stroke och att jag måste lägga mig ner. Jag hade inte märkt någonting, men när jag lagt mig ner försvann halva sidan av kroppen. 

Nu var han plötsligt medveten om faran. När de närvarande larmat 112 och fått höra att det inte fanns möjlighet att skicka ambulanshelikopter, blev Mårten upprörd. 
– Som skidpatrullör visste jag att det var bråttom. Jag hade dessutom en kompis som dött i en stroke några år tidigare, säger han.

Med vanlig ambulans bar det av in till Södersjukhuset, men sedan snabbt vidare till Karolinska som är bättre på neurologiska komplikationer. Från det att larmet gick till att Mårten låg på operationsbordet tog det 45 minuter.  
– Det som räddade livet på mig var dels att min fru insåg att jag fått en stroke, och dels att jag var i en storstad med närhet till bra sjukvård. Hade det här hänt i Åre så hade jag dött, att välja att bo i glesbygd är helt klart ett risktagande. 

På Karolinska konstaterade man att Mårten hade en propp i höger hjärnhalva. Efter fruktlösa försök med propplösare beslutades om att genomföra en trombektomi – en avancerad operation där man  för upp en slang i pulsådern via ljumsken, och når blodproppen i hjärnan den vägen. 
– Det sjuka är att man är vaken när de gör det här. Jag pratade med kirurgen när hon opererade i min hjärna. Jag minns att jag sa att det gjorde ont och liksom var en krypande känsla i hjärnan. ”Det är jag som opererar”, sa hon. 

Att som bergsguide vara drillad att behålla ­lugnet i krissituationer var en tillgång under operationen, konstaterar Mårten. 
– Läkaren frågade till slut om jag var kirurg själv. Hon tyckte nog att jag var onaturligt lugn. 

Kirurgen lyfte på locket
Trombektomin fungerade dessvärre inte som önskat, och hjärnan började svullna och trycka ner mot hypotalamus, lillhjärnan och hjärnbarken. Då klev chefskirurgen in och sa att det var dags att ”lyfta på locket”. Mårten sövdes ner. 
– När jag vaknade hade kirurgen plockat bort allt ben på höger sida av kraniet. Jag gick utan skallben fram till jul. Det var helt klart den bästa halloweenkostymen det året. 

Lagom till jul tog man ut skallbenet ur frysen på Karolinska och satte tillbaka det med en titansats. Operationen lättade på trycket, men en stor del av hjärnan hade redan dött av syrebristen. 
– Jag är halvsidesförlamad. Det var lätt att förstå. Det som kan vara svårare att ta till sig är kognitiva förändringar och personlighetsförändringar, säger Mårten, och fortsätter: 

– Själv tyckte jag att jag var samma person som alltid – tills jag började gå på neuropsykologiska utredningar. Men om man råkar ut för något sånt här får man försöka se på sig själv med nyfikenhet istället för oro. Vem är jag nu?

Långtidsminnet är intakt, men i och med stroken blev arbetsminnet skadat. För ­Mårten som alltid gillat matematik blev huvudräkning plötsligt en omöjlighet. 
– Mindre tal börjar jag kunna nu. Men jag måste hitta strategier för att lösa vardagen. Det är frustrerande att stå där vid kassan och inte få ihop vad som är rimligt – kommer tre paket mjölk att kosta 50 kronor eller 500? 

Men steg för steg har Mårten hittat sätt att ta tillbaka funktioner som skadats. Det handlar om neuroplasticitet, att hjärnan kan omformas.
– Nu tar den friska hjärnhalvan över sånt som är skadat i den andra. Den kan ta över allt. Det är så häftigt. Har man två hjärnhalvor så är allt möjligt. 

Samma skador i laviner
Med hjälp av hjärnrehab kan Mårten bilda nya ­neuroner i den friska hjärnhalvan. Men för att komma någonstans måste han upprepa det han vill klara av tusentals gånger. Det blir till slut ett slags omprogrammering av hjärnan. 
– Hjärnrehab är enormt repetitivt, på gränsen till själadödande. Det är därför elitidrottare har lättare för den typen av rehab, de är redan vana att jobba på det viset. 

På Dande­ryds sjukhus, som har stor expertis inom hjärn­skaderehab, träffade Mårten inte bara andra stroke­patienter. Även två lavi­noffer dök upp. 
– Det var en jättemärklig grej. Mitt jobb är att lära ut lavinsäkerhet. Och här fanns lavinoffer som hade samma hjärnskador som jag har. 

Han har själv aldrig varit i en lavinolycka, däremot dragits med i laviner. Men med tanke på sin hjärnskada har han börjat använda sin historia när han föreläser. 
– Jag kan prata om konsekvenserna på ett annat sätt numera. Det blir så extremt påtagligt när jag vet vad det handlar om. Man pratar bara om levande eller döda i lavinstatistiken, men egentligen borde man även titta på vad de överlevande har för neuro­logiska skador. Varje minut under snön påverkar hur många hjärnceller som dör.

Efter stroken har Mårten Johansson reflekterat över hur mycket han själv identifierat sig med sin fysiska person. Han var Mårten som bestiger berg. Att bli Mårten som sitter i rullstol var ett hårt slag, och på sjukhuset drogs karusellen igång med prat om hemtjänst och redskap för att klara vardagen. 
– Att ta den diskussionen när man är 45 år är hårt. Jag mådde skit så klart. 

Hela första året förflöt i ett tillstånd av chock och kaos. Och mitt i alltihopa hade Mårten 27 personer på lönelistan, utspridda i den svenska fjällvärlden. 
– Jag kan inte rekommendera att försöka driva ett företag från sjukhuset. Men min fru löste allt. Hon ska ha den största kredden i den här historien. Anna räddade livet på mig. 

Det var också Anna som efter knappt ett år låste fast rullstolen i väggen och sa: ”Den här behöver du inte längre”. Mårten gick själv tillbaka med den till sjukhuset. Det var en stor dag. 
– Jag har hela tiden vägrat acceptera att jag inte skulle kunna bli självständig. Jag har sagt att jag ska åka skidor. Jag ska bestiga berg. Det finns läkare som har skrattat åt det där, och sagt att jag inte har någon sjukdomsinsikt. Men det har också blivit min drivkraft. Jag ska bevisa att det går.

Under rehabåret i Stockholm mätte han upp en sträcka i Vitabergsparken som skulle vara lika lång som att gå från hemmet i Åre till Åre Lavincenter. Där harvade han fram, dag efter dag efter dag. Och blev bättre. 

Komfortzonen kan växa
Idag går han hela vägen till jobbet i skidbacken, visserligen haltande men utan hjälpmedel. Hjärnan har lyckats få viss kontakt med låret i vänster ben, men vänster arm hänger mest slapp vid sidan, till förtret för Mårten som är född vänsterhänt. Ändå klarar han av att göra saker som få trodde att han någonsin skulle kunna göra igen.

Mårten har fått ett gäng följare på Instagram som själva är strokepatienter, eller anhöriga till någon som är det. Många hör av sig för att få veta hur han gjort och tänkt, eller hur de kan göra för att motivera en drabbad. 
– Jag tror vägen fram är att inte sjåpa sig, och att som anhörig inte göra allt åt den som skadats. Plocka in disken trots att det är svårt! Gör det igen och igen och jag lovar att det kommer att gå bättre och bättre.

Han pratar gärna om den plastiska hjärnan, hur den kan omforma sig och lära sig på nytt. Men för att ta sig dit krävs att man orkar och vågar ta sig utanför sin komfortzon. 
– Om man tar sig utanför komfortzonen gång på gång så blir det till slut komfortzonen. Så jag pressar gränsen, säger Mårten.

Vintern dryga året efter stroken stod Mårten på skidor igen, om än med en helt annan stil än den han tidigare haft. 
– Jag har fått frågan om jag får ut samma sak av skidåkning nu som då. Jag hasar ju bara i backen, det är inte som förr. Men helt ärligt så har jag fått tillbaka den där skidglädjen som nybörjarna har. Jag är lycklig när jag gör framsteg i barnbacken, säger Mårten.

Drömmen är att kunna åka baksidan av Åre­skutan igen, och han har börjat ta sig ut i snällare offpist så smått, i goda vänners lag. Att åka ensam går inte. Ramlar han så blir han liggande. Men stoltheten över att ha tagit sig tillbaka är stor.
– Jag är inte som vanligt, jag är begränsad. Men jag åker skidor, simmar och vandrar. Jag lever nog mer aktivt än medelsvensson. Samtidigt kan jag bli bättre på precis allting. Det kan alla bli.