Utemagasinets krönikör Kugge rafsar runt i ryggsäcken och konstaterar att en unik packlista har växt fram genom åren.
Efter 50 år med ryggsäck börjar innehållet bli lite egensinnigt. Teknisk utveckling, rutin och tilltagande ålder både rensar och fyller på. Årstid, övernattningsmöjlighet och landskap varierar packningen, men även om den sväller vintertid blir variationen förvånansvärt liten. Tält och mat är i princip det enda som tvingar till större volym. Över 50 liter bär jag aldrig, och med den oönskade 70-årsdagen i anstormande bryr jag mig heller inte längre om detaljerna väcker visst löje.
Långkalsongerna, till exempel.
Det spelar ingen roll när eller var jag vandrar. Ett par tunna långkalsonger i ylle finns alltid med. De har värmt på flodbåt i Franska Guyanas djungel och uppför indonesisk vulkan, och framkallar avgörande trivsel var gång kvällskylan omfamnar bergshyttornas uteplatser. Yllekalsonger väger noll, kan knölas ihop till nästan ingenting och värmer utan att kladda.
Vad som föranlett flest skratt är förstås den lilla och stålklädda sprayflaskan med parfym. Alltid med på turer som inkluderar nätter i bergshytta/fjällstuga, dit du anländer genomsvettig och där hygienutrymmet emellanåt växlar mellan motbjudande och obefintligt. Efter ett par ansträngande dagar, när alla kläder luktar kattpiss, fuktar du armhålan en aning efter enklare tvagning och blir hyfsat respektabel inför kvällens ännu okända middagssällskap.
En kompressionsstav, absolut inte två, sitter placerad så att den enkelt kan lossas under pågående vandring. En japansk dammodell med mindre handtag och i maxlängden 125 centimeter. Exakt så lång som jag vill att en vandringsstav ska vara.
Kring staven har jag sedan lindat en meter silvertejp. Eller jesustejp som min finlandssvenska fru säger, då den som bekant har förmågan att kunna välsigna när hopplösheten knackar på.
Paraplyet framkallar också leenden. Även det japanskt. Endast 139 gram och trippelt vikbart. Skyddar mot såväl regn som sol eller snö. Och du slipper använda den svettsamlande, siktkrympande och ständigt prasslande jackhuvan av semipermeabelt diffusionsmaterial, som gör det omöjligt att ventilera kring halsen utan att vätan kryper in.
Klätterhandskar blir obetalbara när branta stenpartier kräver handpåläggning eller vid säkrade passager och enklare klätterstigar där du måste hålla en stålvajer i handen. Dessutom säkrar de stavgreppet när svetten flödar, varför de kommer till pass även i tropiskt klimat.
En tub senap åker också med. Piffar upp färdkosten som tenderar att bli lite enahanda eftersom jag i görligast mån undviker att släpa på kök. Inget flott, ingen disk och inga skrymmande kärl är mitt absoluta packningsmåtto. Utemagasinets veganpräktiga snobbmenyer får juniorerna leka med.
Stålbehållaren med rom torde förstås kunna hänföras till nyss nämnda fjolleri, men vätskan gör lägerplatsen lite tjusigare och jag gillar sötman som medföljer dess avslappnande effekt.
Mitt stora utrustningsbekymmer just nu är nya stugskor. Tofflornas tunna gummisulor och tajta hälgrepp håller på att ge vika och enligt agenten för det amerikanska snobbmärket lär mina älskade skor ha varit riktiga hyllvärmare.
Allt detta stuvas sedan ned i en för turen lämplig ryggsäck. Vanligen Lowe Air Zone Trail, 25 liter. Livets hittills bästa ryggsäck. Förutsatt att du modifierar stavfästet en aning.
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
