Naturupplevelser med guldkant

Naturen är gratis, om man så vill – men allt fler vill sätta guldkant och kvalitetsstämpel på sina upplevelser. Utemagasinet fångar friluftslivets lyx i ett övergivet gruvschakt och unika trädkojor i Dalarna.

Text: Josefin Olevik, Foto: Sara Mac Key

Inte vissla, inte spotta, inga svordomar. De gamla gruvarbetarna visste vad Gruvfrun ogillade och höll sig till hennes regler. Samt knackade tre gånger i berget innan de klev in i hennes hem.  

Vi knackar förstås, vi är på väg neråt. Kanske lite skakiga i knäna? 
– Gå snabbt här, en och en. Det är en läcka där grus och stenar ramlat in, säger Sofie Svensson som guidar oss genom gruvgångarna. 

Någon mumlar om livförsäkring. 

Vi befinner oss i Äventyrsgruvan, ett övergivet gruvhål i södra i Dalarna. Domnarvets järnverk bröt malm här fram till 1968, sedan stod det länge övergivet. Gruvarbetarna var aldrig särskilt pedantiska med sina stigar som är branta och autentiskt rassliga, inget för känsliga knän. 

Har vi möjligen gått vilse? Jag och fotograf Sara är ute efter att fånga friluftslivets lyx, inte dess stukade fötter. 

Ordet lyx kommer ursprungligen från latinets luxus och syftar på saker som inte är nödvändiga. Alltså överflöd, överdrifter, excesser. Ofta förknippar vi det med prylar, dyra kläder, viner, båtar – men lyx kan handla om helt andra saker för den med intressen som rör sig i andra riktningar. På senare år har naturlyx blivit ett vedertaget begrepp, och runt om i landet jobbar kreativa friluftsföretagare för att möta en lika kräsen som äventyrlig målgrupp.

Vår lilla grupp på tio personer passerar gamla järnvägsspår, lådor med fuktskadad sprängdeg, förmultnade trädetaljer. Vi får höra historier om det utmanande arbetet som pågick här, om förtröstan i att Gruvfrun kunde hjälpa till att peka ut fyndigheter. 

Vi svänger runt pelare som bär upp de mörka schakten, drar ihop våra jackor i den fyragradiga luften och drar in lukten av fuktig sten. 

Så öppnar sig berget. Vi närmar oss 80 meters djup, därefter fortsätter gångarna flera hundra meter ner under marken, men då är de vattenfyllda. Ytan ligger så stilla under oss att den är närmast osynlig. 

Den sista delen av stigen är tillrättalagd och kantas av levande ljus. Vi anar en brygga intill en turkos gruvsjö och en bastu där fönstren lyser varmt. Så börjar någon kula, tonerna studsar och leker mot klipporna, växer och fyller salen. Det är storslaget.

De gamla gruvgångarna återupptäcktes på 1990-talet av David Karlsson och hans gymnasiekompisar. Sedan år 2000 har de arrangerat guidade turer i gruvan, som också blivit en mötesplats för dykare. Den nya bastun har lockat hit en ny målgrupp: naturlyxlirarna.

Lyx är en konstruktion
Vi har inte gått fel. Det här är klassisk lyx. Det kostar lite extra. Det tillhör livets överflöd – vem kan hävda att hen behöver basta i ett nedlagt gruvhål? Det här utgör en guldkant och inget annat. Precis som det ska vara. 

Men lyx har inte alltid haft så gott rykte. Överflöd är en synonym som inte ligger långt ifrån vällust, frosseri och lättja, tre av de sju dödssynderna om man går till den katolska syndalistan. 

I Sverige hade vi länge överflödsförordningar, just för att komma till rätta med lasterna som kunde leda till armod och inte minst evig förbannelse. Den första kom 1436 och handlade om klädedräkter och material. 1699 publicerades en förordning om att ”åtskilliga slags sidentygs och brokaders bärande och brukande till klädedrägter vid allvarsamt straff till görandes”. 1724 ifrågasatte ett påbud om huruvida ”tjenstefolket må vara tillåtet att bära silkes- och taftsband”. 

Susanna Molander är forskare vid Företags­ekonomiska institutionen vid Stockholms univer­sitet och har undersökt hur vi använder konsumtion för att uttrycka förståelse för världen, men också vår egen identitet och tillhörighet. Hon håller med om att lyx kan innebära olika saker. 

– För vissa är dyra varor bara ”tacky”, alltså smaklöst. De personerna kanske söker det sublima och sofistikerade istället, säger hon. 

Hon pratar om att kunskap kan vara ett sätt att förstå det värdefulla i en pryl eller upplevelse och därmed kunna njuta av den. Först med kunskap kan man välja, och känna sig säker på att man vet vad som är bra. Som exemplet med hipsters och det nördiga intresset för ölsorter som kom för ett antal år sedan. Då fanns det hundratals IPA-öl på Systemet, var och en med sin smala målgrupp. 
– Kunskap kan också leda till en irritation över att det man själv fördjupat sig i blir allmänt populärt och att andra kan ”köpa sig till” samma upplevelse. Det kan kännas viktigt att fjärma sig från dem. 

I ett samhälle som bygger på massproduktion är det också naturligt att det autentiska, det som inte finns i ett oändligt antal, uppfattas som mer värt, säger Susanna Molander. 

– Lyx är socialt konstruerad, men man skapar inte dess värde helt på egen hand, olika varumärken och kulturen spelar också in. Och så beror det på vem man vill vara. All konsumtion är ett sätt att visa vem man är. 

Det turkosa vattnet i Äventyrsgruvan håller fyra grader, året om

Dopp till knäna räknas
Elin Hietanen är bastuexpert och upplevelsedesigner. Det är hon som välkomnar oss till den nybyggda saunan, halvt insprängd i berget. Vi ska få ta del av Gruvfruns basturitual, en koreografi i svett och meditation som Elin skapat för just den här platsen. 
– Ni kommer få uppleva en blandning av en samisk-finsk-tysk-dala-tradition, säger hon. 

Hon har själv rötter i Tornedalen och är uppvuxen med bastande som en självklar del av livet. För henne var gruvbastun oemotståndlig. När den stod klar hösten 2022, var den unik i sitt slag.
– Vårt aggregat är fyllt av järnmalm från ­gruvan och drivs av el. Annars skulle vi ha behövt 400 meter skorsten … 

Vi klär huttrande av oss i gruvlampornas och stearinljusens sken. Gruvbassängen håller fyra ­grader, det finns två stegar från träbryggan. Varje sten som ligger på 16 meters djup syns i exakt detalj, jag har aldrig sett ett klarare vatten. 

Bastun tar emot som en varm famn. Elin Hietanen förklarar att hon kommer använda olika oljor i olika steg av ritualen. De doftar tallbarr, apelsin, eukalyptus och kanel. Hon droppar dem på aggregatet och får luften att cirkulera med hjälp av stora solfjädrar medan vi blundar. Det känns som en ökenvind susar över pannan tills hon pausar och läser en dikt som hon skrivit om gruvfrun. 

Metoden kallas ”aufguss” och kommer från Tyskland och Österrike. Förenklat handlar det om att hälla på vatten och vifta runt luften. Men allt som sker här får en egen pregnans av att det är 80 meter under jorden och att det varma trät är omgivet av brutal sten.  

När det blir för hett kliver vi ut och hoppar i. 
– Jag skulle aldrig komma på tanken att bada, säger Julle Nyman innan vi gått in i bastun, men han är först i plurret i pausen. 

Pierre Viotto däremot, från Hjo, fastnar med vattnet i knähöjd och vrålar av isande smärta.
– Elin sa att det räknas som att man badat om man doppar sig till knäna, säger han och tittar på sin dotter Filippa som ser skeptisk ut. 

Familjen Viotto är liksom flera andra i gruppen entusiastiska bastubadare även till vardags. De värmer upp stenarna i sitt aggregat varje fredag och lördag hemma i Värmland. 

Tillgänglig för ett fåtal
På ett träbord står lokala delikatesser uppdukade. Rökt struts från Borlänge, Skedvi-bröd, smultronsoda och Murboannas ostar. 

Platsen är exklusiv i en ursprunglig betydelse, det vill säga ensam i sitt slag och tillgänglig endast för ett fåtal. Konceptet är välgjort, genomtänkt, kvalitetsmedvetet. 

Daniel Karlsson är en av Äventyrsgruvans ­grundare och den som ligger bakom bastubygget. Han räknar med att närmare 20 olika nationaliteter har varit här och provat gruvbastun bara det första året. 
– Vi själva är extremt nördiga när det gäller gruvor, men vi insåg att det finns en publik som är minst lika nördig när det gäller bastu. Det är villiga att åka hur långt som helst, vi har haft besökare från Australien. Då kanske de åker till ishotellet och Svalbard också. Jag tror det är kontrasten som gör det, det är på ett sätt en skrämmande miljö, men precis här vid bastun är det supervackert, säger han. 

Äventyrsgruvan i sig har en annorlunda historia. Det var Daniel och hans gymnasiekompisar som hittade de övergivna gångarna på 90-talet. De kröp under gamla stängsel och började undersöka hålorna de hittade mellan stenar och bakom igenvuxna snår. De tog med sig ficklampor, berättade inte för någon. Sov där nere i ett schakt någon gång. Det dröjde ett helt år innan de kom så djupt som till vattnet. 
– Det var otroligt spännande att få upptäcka en enorm gruva helt på egen hand. Som taget ur en äventyrsbok. 

Hur reagerade vuxenvärlden? 
– Med en polisanmälan. När de väl märkte vad vi höll på med. De tog upp det på ett möte i hembygdsföreningen, en del var väldigt upprörda. Men då hade vi hunnit prata med några i byn som förstod att vi inte ville busa och förstöra. Som tänkte att vi nog var ganska vettiga. Och vi tyckte att det var för fint för att hålla hemligt i längden. 

År 2000 började de guida i gruvan. De satte upp rep, köpte ett par hjälmar och tog en hundralapp per person. Sedan dess har verksamheten vuxit och med tiden blivit en mötesplats för dykare. Bastun är det senaste tillskottet och det som lämpar sig bäst för lyxresenären. 

Vår grupp tar sig så småningom upp mot den fria luften och tackar berget för att blidka gruvfrun. Vi är omtumlade av värme, kyla, ökenvindar, tallbarrsolja och rökt struts, alltihop sådant som hamnar högt upp i Maslows behovstrappa. 

Och planen är att vår helg ska fortsätta hålla sig i toppen. Mata den lust som rör sig ovanför nödvändigheterna. Så vi plockar upp min tioårige son, som var för liten för basturitual, och kör vidare mot Näsets Marcusgård i Furudal. Även sovandet ska vara spektakulärt numera. 

Det är något med kombinationen av basturitual, kallbad och ­delikatesser som skapar en förhöjning.

Supermånen är mäktig
Vi har bokat ”Oddis öga”, hur går ett sådant namn att motstå? Det är en avancerad träkoja med fönster som gör att skillnaden mellan ute och inne blir luddig. Den ligger i en skogsdunge och strax intill hänger ”Supermånen”, ett rum i form av ett rött klot som svävar i talltopparna. Månen är mäktig men var redan bokad. 

Näsets Marcusgård ligger i utkanten av byn och har också ett mer konventionellt boende i det gamla fähuset. Där finns stora köksutrymmen och badrum som även vi som bor i skogskojorna får använda. 
– Vi behövde utöka vår säsong och locka in folk bland träden. Det var som att gästerna inte riktigt vandrade i skogen, trots att den är det finaste här. Med kojorna hände något. Nu har vi gäster varje helg, året runt, säger Mireille Van Ruiven som driver Näsets Marcusgård tillsammans med sin man Willem Terstegen. 

De är från Holland och flyttade hit när de hittade huset och tomten som såg ut att kunna härbärgera deras drömmar.  
– Det här är ingen övernattningsplats utan en övernattningsupplevelse. Det är jätteviktigt för oss att få gäster som förväntar sig det, annars blir det fel, säger Willem Terstegen. 

Mireille Van Ruiven och Willem Terstegen på Näsets Marcusgård.

Den ultimata utelyxen
Mireille och Willem utgår från hållbarhet och medvetenhet, och deras skogsboenden blir lyxiga om man uppskattar samma värden. Där finns inget rinnande vatten, toaletten ligger en promenad bort, liksom köksdelen. Det är litet och trångt och eventuella rullväskor måste släpas över rötter och stenar. 

Vi förbeställer frukost, det ska bli en korg med hembakad banankaka, lokala ostar och nygjord shot på ingefära. Det lokala bär på en lyx i sig, för den som uppskattar att känna sig nära produktionskedjan. Vi börjar bli uppmärksamma på det nu, vilka signalord som fungerar på oss. 
– De kan ju lätt sälja det här för en miljard, säger Abbe, min son. 

Han ser värdet. Å andra sidan kanske han uppskattar studsmattan utanför det gemensamma köket mest. Kan det vara den ultimata lyxen för en tioåring som bor i lägenhet i stan? 

Sara och jag ser också värdet, medan kvälls­solen värmer trädtopparna, myrorna trasslar mellan tårna, fåglarna småpratar och några enstaka myggor iar i luften. Vi har en liten sittgrupp utanför Oddis öga och vad annat kan man önska sig? 

Vi promenerar en stund i skogen, hittar små stigar och bäckar, några överlevande vitsippor och en övergiven poesistig. Sedan kryper vi ner i sängarna med fönster i alla riktningar. Trots att kojan står på marken ser man trädkronorna när man kikar ut, det känns lite som att sväva. Eller som att sova under bar himmel fast ha skydd mot regn och insekter. 

För oss som checkat in i Oddis öga denna kväll är upplevelsen exklusiv. Vi är skönt möra efter kallbad och hetbastu och ett glas medhavt vin. Men säkert skulle det upplevas både obekvämt och underligt för någon annan. 

Jakten på den perfekta friluftslyxen fortsätter, jag skulle gärna lägga till springrunda i urskog och ljummet dopp i skogstjärn i morgon för att göra den här helgen helt perfekt. Och det är nog inte alls omöjligt att ordna.  

Oddis öga ligger en bit från Supermånen och liknar en klassisk träkoja. Den har kojans alla goda egenskaper – den är liten, mysig, går att klättra runt i och ligger mitt i skogen – samtidigt som man slipper trista kojklassiker som insektssvärmar och glipor där regn tränger in.

Vandra och Basta i Äventyrsgruvan

Äventyrsgruvan ligger i Tuna Hästberg, mellan Borlänge och Ludvika i Dalarna. Den är populär bland grottdykare och här kan man även gå en äventyrsvandring med klättring och linbana. Gänget som driver gruvan har byggt en underjordisk scen där det varit både rockkonserter och disco. I augusti och september blir det opera i gruvan, Carmina Burana. 

Sedan 2022 finns en unik bastu djupt nere i gruvan, med bad i fyragradigt vatten. Bastubesöket kombineras med en guidad vandring genom gruvans nedlagda schakt och gångar. Det ingår också en buffé av lokala delikatesser och förstås gruvfruns basturitual som utförs av Nordic Sauna Stories. Hela kalaset kostar 2 450 kronor per person. 

Bo lyxigt enkelt på Näsets Marcusgård

Näsets Marcusgård ligger i skogen utanför Furudal i Rättviks kommun. Här finns ett ombyggt fähus att bo i för upp till åtta personer och en hölada där sex till kan sova över. De två skogskojorna Supermåne och Oddis öga ligger strax utanför gården, inne i skogen. Det går att köpa middag och gemensamt kök finns att använda för egen matlagning. En natt i Oddis öga inklusive frukost kostar 3 295 kronor för max fyra personer.