Naturen kan ju vara snygg och dofta gott. Men bäst gör den sig som famn att vila och läka i. Läs Marie Kjellnäs nya ledare här.
Den här våren har jag pratat högt med Moder Natur. Jag har gått runt ensam i skogen och berättat hur det ligger till: att pappa plötsligt är borta och min värld har fått ett märkligt hål som inte går att fylla. Vart tog han vägen? Vart ska jag ta vägen?
Någon skulle nog säga att det är gud jag gått och pratat med. Men det tror jag inte. Kanske mest för att pappa var av den sorten som sa ”ni kan lägga mig i komposten” om det där med begravning kom på tal, och sedan skrattade rått och hest.
Själv kan jag sträcka mig till att naturen har någon form av själ, och att det är den jag möter där ute. En grön terapeut som har den goda smaken att låta en gråta ifred, utan att lägga huvudet på sned eller komma med förnumstigheter. Gamla pappor dör till slut. Så är det ju.
Att naturen kan erbjuda tröst, lindring och läkning är inte bara en känsla många av oss har. Det är vetenskapligt bevisat – så till den milda grad att forskaren Anna María Pálsdóttir känner sig som en repig grammofonskiva när hon intervjuas av Utemagasinet (sidan 42 i nya numret) på temat. Hon talar om ”restorativa faktorer” som finns i naturen och har en positiv inverkan på oss människor, vare sig vi känner till dem eller inte. Det kan handla om fri sikt, variationer i landskapet, ljus och färg, biodiversitet, ljud- och doftmiljöer.
I samma artikel får vi möta David Appel, som i många år levt med kronisk smärta och psykisk ohälsa. Det gör han i viss mån fortfarande, men sedan han kom i kontakt med vårdmetoden Häng med oss ut – som bygger på rönen om naturens läkande krafter – har mycket förändrats i Davids liv. Ångesten har lättat. Han sover bättre. Han känner hunger. Spiralen har äntligen börjat snurra åt rätt håll. ”Tänk att det kunde gå så fort, jag som knappt lämnade lägenheten förut”, säger han själv förundrat.
Det som stör Anna María Pálsdóttir och hennes forskarkollegor, är att politikerna inte fattar den framsträckta stafettpinnen och ser till att naturbaserad vård sätts i system. Trots all forskning som finns på området. Trots att metoder som Häng med oss ut bevisligen gör skillnad för människor. Trots att andra vårdinsatser är bra mycket dyrare. Hur ska vi få dem att förstå?
Min pappa var ingen friluftsmänniska. Jag kan inte minnas att jag sett honom bära ryggsäck, än mindre läsa en karta. Men det mesta han gjorde, tänkte och brydde sig om bottnade i naturen. Det här att han odlade, syltade, saftade, lagade mat från grunden, kryddade sin egen bäsk och komposterade. Att han kryssade fåglar från köksfönstret, snidade i päronträ och masurbjörk, plöjde böcker om ursprungsfolk och var tigerfadder via who. Han behövde inte ens ta sig ut i naturen, bara att han kände någon sorts samhörighet med den räckte för att han skulle må bra. Vad säger forskningen om det, tro?
Tänk om pappa kunde se mig nu, bölandes i skogen. ”Det finns alltid de som har det värre”, skulle han säga. ”Tänk på Kapten Krok, han hade ju bara en hand!”
/ Marie Kjellnäs, chefredaktör Utemagasinet
