God tur på Stetind

Norge kryllar ju av mäktiga berg, men Stetind sticker ut som något alldeles extra. Utemagasinets team drar på klättersele och hjälm för en säker toppbestigning – med ett lätt fladder i magen.

Andas in, andas ut. Ett steg i taget. Inte titta ner! Vi är vid Mysosten, passagen som har jagat mig i drömmarna och i sinnet de senaste dagarna. De andra har kommit förbi och nu är det min tur. Den har ett annat namn också, Fingertopps­traversen. Hänga i fingertopparna med baken ut och skornas friktion mot klippan. 700 meter ner till marken. 

Guiden Johan har satt en slinga att sätta foten i. Lite darrigt kliver jag in i den, byter sen fot och hänger mig ut. Avstånden är kortare än jag föreställt mig. Två steg och sen upp under stenen och in med handen och jamma fast den. Det finns också bra ställen att sätta fötterna på. 

När jag kommer upp fotograferar Johan mig med sin telefon. Jag försöker ändra mitt skräckdrabbade ansiktsuttryck till något som jag tänker ska föreställa ett självsäkert leende. Det går sådär, kan konstateras när jag senare får se bilderna. 

Det här var ju inte så farligt ändå, tänker jag medan de krampaktiga spänningarna i vaderna släpper. Jag tittar mig omkring och drabbas av ­berget, landskapet och fjordarna. Andas in hela ­världen. Det här är livet.

Vi är på Stetind i Norge. En bit söder om Narvik,­ norr om polcirkeln. Berget har av norrmännen själva framröstats till landets finaste i en NRK-kampanj 2002, och därefter fått titeln Norges­ nationalfjäll – och de har ju några att välja på. 

Störtar ner i Tysfjorden

Bergets form har liknats vid ett städ, eller ”ste” som det heter på norska, och ”tind” betyder ungefär spetsig bergstopp. Den typiska formen har gjort att Stetind historiskt varit ett navigationsmärke för sjöfarten. 1 392 meter högt med släta granitväggar som störtar ner i Tysfjorden. 

Förstabestigningen skedde rätt sent, 1910, efter många misslyckade försök från slutet av 1800-talet. Men numera är Stetind klättrarnas fjäll med många populära leder. Den vi ska ta är normalvägen som också är den vanligaste och lättaste. På klätterspråk har den grad 4 i svårighet (9c är den svåraste leden som någonsin klättrats). 

Enligt Johan Tollstadius, vår guide för dagen, är turen fullt möjlig att genomföra för de flesta som har god fjällvana och kondition att vara igång i 12–13 timmar. Sen finns det tuffare leder för de riktiga klättrarna. Sydpilaren som ligger på grad 6- är en av Norges mest klassiska klätterturer, den håller sig mestadels på svårighetsgrad 5 men har några knepigare krux. Sen kommer de andra lederna i ökande svårighetsgrad: Vest-, Nord- och Ostveggen.

Vi har alltså hyrt oss en guide för att ta oss säkert till toppen med blandad klättervana. Men även den som helt saknar klätterambitioner kan njuta av Stetind. Man kan följa stigen mot Halls förtopp, med möjlighet att vända vid Svartvattnet, eller bestiga snällare toppar som Presttind och Titinden, med fin utsikt mot Stetind.

En relation med berget

Planen var att Magnus Strand skulle guida oss. Han är en av dem som varit uppe flest gånger på Stetind, 189 i skrivande stund! Många vintrar har jag och fotografen Fredrik gjort toppturer med Magnus i Narviksområdet. Jag var till och med på Stetind med honom för några vintrar sedan, men vi kom inte hela vägen upp till ­toppen. ”Kom tillbaka på sommaren, då är det en helt annan sak att ta sig upp”, sa han – och här är vi nu.

Vi, det är Fredrik, Torkel och jag. Fredrik är klättrare och fotograf, Torkel allmän äventyrare med många bedrifter på sitt CV. Sen jag då. Lagom tjock farbror i sina bästa år, som varken är speciellt bra eller dålig på något. Men som aldrig tackar nej till ett äventyr.

En överansträngd fot hindrar Magnus Strand från att guida oss den här gången, berättar han över en trevlig middag kvällen före avfärd. Men han har fixat en värdig ersättare – Johan är precis som Magnus en svensk superduperbergsguide som gjort Narvik till sin bas i livet. De gick sin utbildning tillsammans och är nu sen 15 år certifierade bergsguider på heltid. 

Magnus har Stetind tatuerad på halsen och han får något ödmjukt i rösten när han talar om sitt favoritfjäll.

– Det är något väldigt speciellt och magiskt med Stetind. Jag brukar se till att aldrig åka för fort och inte tala när jag kör genom den sista tunneln som går under berget. Då är det full vördnad, respekt och tacksamhet. Man känner in henne. Jag känner­ att jag har någon slags relation med henne.

Koncentrerad på uppgiften

04:45 lämnar vi Narvik, för att kunna starta vandringen klockan 06. Det är ingen trafik på vägarna och snart närmar vi oss fjället. Landskapet är sådär otroligt norskt. Fjäll som går ner i havet överallt. Vi är rätt tysta och koncentrerade på uppgiften – det kommer att bli en lång dag. 

Så åker vi till slut genom Stetindstunneln. Den som går under vårt fjäll. Vi tänker på vad Magnus sa igår om tystnad och respekt.

Direkt efter tunneln svänger vi in på parkeringen, och där ligger hon och väntar på oss. Stetind.­ Hon är mäktig. Det blänker i granitväggarna som av silver. Molnen sitter liksom fast i toppen när vi blickar uppåt. 

Stetind är ett sånt där berg där man behöver luta huvudet bakåt för att se toppen. Den ser verkligen ut som ett städ! Hur ska vi få plats där uppe? Och hur ska vi kunna ta oss dit? Förutom att toppen är städformad är den spetsig och väldigt brant. 

Morgonluften är lite fuktig och kylig när vi möter upp Johan Tollenius på parkeringen. Han utrustar oss med sele och hjälm och efter ett toabesök börjar vi traska. Första biten går genom skogen. Temperaturen stiger och luften känns kvav – vi börjar snart att svettas. Johan går först och ser till att tempot är sansat. 

Efter en timme kommer vi upp över träd­gränsen och tar ett litet stopp vid Arnestenen. Här satt filosoferna Arne Naess och Sigmund Kvaløy med ingenjören och klätterlegenden Nils Faarlund och filade på Stetindsmanifestet mellan sina turer på 1960-talet. Manifestet blev grunden för ekosofirörelsen som lyfter vikten av harmoni mellan människan och naturen. Att vi måste leva hållbart och förstå att vi är en del av naturen. 

Arne Naess har i många år varit en av mina ledstjärnor i livet, så det är mäktigt och lite högtidligt att få stå här. Arne var ju förutom filosofiprofessor även en av pionjärerna inom klättring i Norge och speciellt på Stetind. Från 1930-talet och framåt hängde han ofta här och introducerade bland annat bultklättring. Han var förstebestigare av Sydpilaren 1936 och gjorde också den första vinterbestigningen 1963.

Där skymtar Kebnekaise

Vi begrundar ekosofin en stund, innan Johan skyndar oss vidare. Nu ser vi hela berget och längst bort i hörnet syns några som redan börjat klättra de riktiga klätterlederna. Johan säger att de ska gå Vestveggen. Fast han tycker de startar på en lite underlig plats. 

Det är fortfarande varmt och lite klibbigt men vi fortsätter stadigt uppåt. Vi passerar ett av de för norgepromenader obligatoriska vattenfallen och en dryg timme senare är vi uppe vid Svartvattnet. Dags för en lite längre paus, med energipåfyllning. Vi har nu avverkat 700 av Stetinds 1 392 höjd­meter och det här är sista stället där vi kan ta vatten.

Sen bär det av upp mot Halls förtopp. Nu brantar det på. Johan som gått här 18–20 gånger bara i år berättar att det har smält undan bra med snö under den senaste värmeböljan. Vi möter en liten rännil av vatten och tar en extra vätskepaus. Då börjar det regna. Å nej, det här blir en jobbig dag. Vi hastar vidare en bit uppåt och hittar skydd under en sten – men efter bara fem minuter klarnar det upp och vi kan fortsätta som om inget hänt.

Nu går det lite för långsamt, tycker Johan. Han berättar att han gjort turen på två timmar och ­fyrtio minuter, upp och ner från bilen. 

Sen kommer vi upp till röset på Halls förtopp. Det är utsikt här! Panoramat är svårt att slå. Sverige åt ena hållet, Johan pekar ut olika toppar i gyttret bort mot gränsen och vi försöker orientera oss. 

– Däråt ligger Storsteinsfjellet och där borta kan man ana Kebnekaise, meddelar han och pekar med staven.

Vi vänder på huvudet och ser havet och fjordarna. Det är som en sagovy. Fjällen som kastar skuggor i det djupblå vattnet och öar som drakryggar. Långt där ute skymtar Lofotenväggen.  

– Ballefjongfint! ropar Fredrik.

Är det här nödvändigt?

Ryggen vi nu ska ta oss över ser ut som en väldigt smal bro. Det är brant, verkar farligt. 

Jag tänker på den uppmärksammade olyckan som skedde 2024, under inspelningen av tv-serien Berget. En av deltagarna förolyckades här på Stetind. Men det var inget fall eller klätterrelaterad olycka, utan personen fick akuta hjärtproblem som ledde till att han avled. Enligt guiderna vi pratat med var det inte ens på själva fjället. Fruktansvärt, hur som.

Klockan är halv tolv. Det är nu klättringen ­börjar. Vi knyter in oss i rep och börjar hasa oss över kammen. Ett litet steg i taget, Johan pekar och instruerar. Det är luftigt här uppe! Jag försöker undvika att titta ner, så gott det går. 

Johan lägger ut kilar och karbiner som repet får gå i, som en improviserad via ferrata, där vi klickar oss över säkringarna. Den gamle klättraren Fredrik flänger runt lite som han vill med kameran men jag tar det lugnt. Lite darr på benen i början men snart är koncentrationen total. Ett litet steg. Ett till. Det går okej.

När jag sitter där med ett ben på var sida om kammen, med stupet nedanför, drabbas jag ändå av tanken: Ska det här verkligen vara nödvändigt? Vi slingrar oss runt hörn med fötterna på små ­platåer, drar oss sakta uppåt och klackar oss ner. Lite Gollum­känsla när vi kryper där på alla fyra. 

Snart närmar vi oss kruxet Mysosten, aka Finger­toppstraversen. Passagen jag drömde om just innan jag vaknade i morse, och tänkte att det vore skönt om det var kväll och klättringen avverkad. Johan lägger ut säkringar och tar sig upp. Sen kommer vi, en efter en. 

Fredrik går över först. Han har lite dålig friktion­ på sina skor och halkar sig runt. Sisten över är jag. Pulspåslag – och sen är det gjort. 

Sist biten upp mot toppen är som en promenad i parken jämfört med det vi nyss gjort. Toppen – som jag inte trodde att vi skulle få plats på när vi stod nere på parkeringen och blickade upp – är som två fotbollsplaner i storlek och vi kan ta en promenad och beundra utsikten. 

Det är luftigt ute på kanten. Vi ligger där och tittar ner i fjorden. Skuggan av fjället i det djupblå vattnet. Det är ett uppsprickande molntäcke som solen bryter igenom då och då.

Ett svenskt nationalfjäll

Sen blir det fika i solskenet. Eller lunch som de säger i Norge, med macka och kvikklunsj. Nu är det bara vägen tillbaka. Den ska var mycket lugnare, hävdar Johan. Vid Fingertoppstraversen kommer vi att fira oss ner.

Torkel konstaterar att Stetind inte är så mycket högre än Ottfjället hemma hos honom i Jämtland, men lite mer utmanande. Vi är alla överens om att turen gått väldigt bra så här långt, och att både Stetind i sig och vyerna är något i särklass. Till och med för att vara i Norge.

Vi sitter där och sörplar kaffe och funderar på om Sverige skulle ha ett nationalfjäll, vilket skulle det vara? Johan hävdar Kebnekaise, jag lägger min röst på Áhkka. Nallo, Duolpagorni, Kaskasapakkte, Sarektjåkkos stortopp … Många blir förslagen.

Vi skriver in oss i toppboken som vi hittar där uppe, sen knyter vi in oss och börjar gå tillbaka. Nu är allt så mycket lugnare! Vi har gjort de utmanande passagerna och det enda lite pulshöjande är firningen vid Fingertoppstraversen. Det blir ett par lodräta steg och hopp, men läget känns helt under kontroll.

Här springer vi in i skidåkaren och guideboksförfattaren Micke af Ekenstam, som är ute på tur med sambo och dotter. Först känner jag inte igen honom, trots att vi har träffats någon gång och är fejjankompisar. Han är ytterligare en av Narvik-svenskarna – de är några stycken. Om man ska råka springa på honom någonstans i världen så är det här ett passande ställe. 

Så står vi då återigen vid Halls förtopp, och ­tittar tillbaka på var vi just varit. Det hissnar i kroppen. Vi ser några klättrare som små myror ute på ­berget. Profilerna av fjällen ute på Lofoten sticker upp ute vid horisonten. 

tack för turen, stetind

Klätterutrustningen åker av och Fredrik tar fram sin flöjt. Han spelar sin vana trogen en liten bit och vi lyssnar under tystnad, tar in tillfället och platsen. Och känner på ett ekosofiskt sätt hur vi är en del av naturen.

Så var det bara nerförs, tillbaka till bilen. Men som vanligt med det där ”bara nerförs” så blir den biten turens mest utmattande. Det går långsamt. Jag känner av min gamla knäskada och behöver gå långsamt i det rullande gruset. 

Det hinner bli sen eftermiddag och nere i ­skogen dallrar luften. Tröjan åker av och svetten rinner. När vi till slut når parkeringen har grillarna åkt fram på campingen, med rök och dofter som yr. Magnus Strand möter upp oss och vi får varsin iskall alkoholfri öl. 

Stetind badar nu i kvällsljus, vacker och respektingivande. Jag tackar henne lågt för att vi fick gå upp och uppleva detta äventyr.