Så kallade fitnesspersoner har krönikör Kugge inte så mycket till övers för, på vandring. Läs Gunnar Anderssons nya krönika här!
Man brukar säga att du bör kunna springa en mil för att få ut något av en vandring i alpin miljö och visst är den fysiska konditionen av betydelse, men med ryggsäck i brant terräng kräver den vandrande verkligheten främst en annan typ av uthållighet.
Förstagångsvandrare på grupptur reagerar mycket olika. Överviktiga eller betänkligt muskellösa personer utan friluftsreferens kan reagera positivt på dagslång ansträngning, medan personer som tränar på gym flera dagar i veckan klagar redan innan lunch. Och inte sällan skjuter ut sig följande dag på grund av någon mystisk och svårdefinierbar åkomma.
Den gymtränade kverulansen utgör ett lika irriterande som återkommande inslag i arbetet för vandringsguider, vilka tvingas planera om hela turen ifall allmänna kommunikationer ej finns i relativ närhet. Snacka med valfri researrangör och de vet garanterat vad jag menar med självupptagen kroppsfixering. Personligen blir jag lika ställd varje gång och tänker: Herre Gud, hen är 30 år yngre med artrosfria knän, fin balans och en kropp som gör mig avundsjuk. Vem fan har inte lite ont innan dagen är över?
Orsaken är förstås snarare mental än fysisk. Ansträngningen på gymmet är kontrollerbar. Du vet på förhand exakt vad som ska hända och vad som ligger inom din fysiska kapacitet. På löpbandet väntar inga stupande alpsidor med stenskravel, inga geggiga bäckraviner eller nyfikna kossor. Inga oförutsedda situationer tvingar till spontan anpassning och den totala ansträngningen överstiger sällan 45 minuter.
Visst, gymmet ger en fascinerande effektiv och för de flesta av oss behövlig träningsmöjlighet, men vandring är inte fitness. Här gäller det att mata på i sävligt tempo under en hel dag och spara så mycket energi som möjligt i stunden. Om turen kräver ytterligare en timme är lika ointressant som etappmålet, ty precis som annars i livet är det vägen som formar upplevelsen, minnena och lärdomarna.
Varje gång jag möter en ny vandringsgrupp roar jag mig i smyg med att peka ut vem som först ska banga ur. Frånsett fitnesstyperna har jag dock alltid fel. Det går nämligen inte att bedöma pannbenets tjocklek med blotta ögat.
Som på Madeira, där jag vandrade med en betänkligt oerfaren och sorgligt illa rustad kvinna. Hon lyckades med nöd och näppe hålla sig vaken över middagarna, men likafullt hälsade hon glatt vid varje frukost. Till slut konfronterade jag henne med mina fördomar och sa att jag inte hade trott att hon skulle fixa veckan. ”Inte jag heller”, svarade hon, ”men jag blir så lycklig när jag inser att jag faktiskt gör det”.
Hon hade förstått vad de gymtränade inte begriper. Att vi, för vilka trötthet, träningsvärk och allmän fysisk smärta är och förblir en följeslagare, vi biter ihop. Och kombinerar Alvedon med Burana och 23 milligrams Voltaren om det kniper. Varefter vi bara borrar vidare i landskapet.
Fysisk rörelse i öppna landskap skänker livsglädje. Märkligare än så är det inte.
/ Gunnar ”Kugge” Andersson
Gunnar ”Kugge” Andersson debuterade i Utemagasinet 1991 efter ett decennium i Åka Skidor, men på senare tid har det mesta handlat om vandring. Tvekar sällan inför att vara kontroversiell.
