Lång topptur på två hjul 

Varför ta bilen när man kan cykla till Galdhøpiggen? Det tänkte Viktor Vängmark. Han fick njuta av stora vyer och tampas med brutala backar, regn och matförgiftning på vägen mot toppen.

”Ända sedan lumpen har jag gillat att dra iväg på ensamexpeditioner. Man känner mer ute i naturen, tycker jag. Hemma hamnar man lätt i rutiner, man bara kör på. Ute på äventyr ruskas man om lite, det är inte alltid bekvämt men det är också det som är själva lockelsen. Det och naturupplevelserna.

Förra året läste jag Ann Johanssons bok Om-vägen, som handlar om hennes ensamcykling mellan Sverige och Nya Zeeland – och jag blev så imponerad. Jag kände ett stort sug efter att göra något liknande. I somras ville jag därför ge mig ut på en kortare provcykling, för att se hur det är att cykla med tung packning flera dagar i rad. 

På semestern hade jag redan planerat in att bestiga Galdhøpiggen i Norge med min kompis Vladik. Vi skulle ta bilen dit tillsammans egent­ligen, men varför inte cykla istället? Det skulle ju vara perfekt att använda semestern till en cykeltur. Så min vän åkte bil och jag startade en vecka tidigare med cykel. 

Särskilt nervös eller orolig var jag inte inför cyklingen. Varken för själva turen eller för att vara ensam en hel del. Jag planerade inte så mycket heller, var jag skulle proviantera eller sova. Jag tänkte att det löser sig. Det är så svårt att veta innan hur långt man kommer på en dag. 

Resan började här hemma i Edsbyn, sedan cyklade jag mot Sälen och därifrån upp förbi Högfjällshotellet och över det fjället in i skogen. Sedan trampade jag ner till Elverum och vidare ut till Hamar. Därefter följde Lillehammer och Otta. Sedan var det bara en kort bit kvar till fjällstationen vid Galdhøpiggen. Hela resan blev ungefär 62,5 mil och den tog sex dagar. 

Jag fick alla väder man kan tänka sig och de norska backarna var brutala. Mest utmanande var att det regnade mycket och att mina grejer aldrig hann torka riktigt mellan varven. Men det var bara att trampa på. Förr eller senare blir vädret bättre, det kanske dyker upp en restaurang eller otroliga vyer. Man får sig alltid en belöning. Men nästa gång ska jag definitivt ha vadderade cykelbyxor, jag blev ganska mörbultad! 

Det var utmanande också att hitta bra tältplatser. Ibland sov jag i tält, någon natt blev i vindskydd och en natt sov jag i en gammal lada full med möss. När jag hörde dem springa runt den natten blev jag ganska orolig för att jag skulle bli sjuk i sorkfeber eller liknande. 

Höjdpunkterna var många. Bäst var de riktigt långa uförsbackarna som var otroliga, de soliga, fina dagarna i vackra Gudbrandsdalen och att få se Jotunheimen. Det har jag drömt om länge. Det kallas ju för jättarnas rike, och jag förstår verkligen varför. Det är en otroligt mäktig miljö. 

Sluttampen upp till fjällstationen Spiterstulen var extrem och backarna de värsta jag varit med om. Jag fick leda cykeln länge och kom till slut fram två på natten. 

När Vladik anlände någon dag senare vandrade vi i området och inväntade soligt väder inför toppbestigningen. Under tiden besteg vi Glittertind, Norges näst högsta berg på 2 465 meter – och firade med pizza på kvällen. 

Senare, när vi låg i varsin sovsäck i tältet, började Vladik kräkas. Varken han eller jag mådde helt bra på morgonen, men vi följde planen och fick en fantastisk tur upp på Galdhøpiggen, på 2469 meters höjd. På nervägen lade vi oss platt på marken, helt utmattade, och lite senare var det min tur att börja kräkas. Tänk att det varken är väder eller sork­feber som tar en på ett sådant här äventyr,­ utan en pizza! Men vi piggnade till förvånansvärt snabbt och nästan flög ”hem” till tältet.  

Jag har fått mersmak nu och drömmer om en längre resa. På min cykling träffade jag en tysk som cyklat ända från Marocko. Nu funderar jag på att göra en liknande variant: att cykla från Sverige ner till Afrika. Jag leker med tanken att utgå från Utemagasinets Utefest i Järvsö i september. Det kan bli en bra start!”