Said Belhaj: ”Jag vill få fler att hitta klättringen”

Han har klättrat i halva världen och varit en känd profil hemma i Sverige i 30 år. Idag vill Said Belhaj få fler att upptäcka bergsklättring utomhus – bland annat med hjälp av sin årliga festival.

Inramningen kunde knappast vara mer idyllisk. Backdropen består av en stilla sjö och rosa granit­klippor, upplysta av en augustisol på nedåtgående. På den lilla scenen utanför ­Folkets hus i Evja, strax utanför Dingle i Bohuslän, står den malinesiska musikern Boubacar Samaké med sin sexsträngade harpa. Framför diggar ­grånade lokalbor, småbarnsfamiljer i funktionskläder och klättrare från när och fjärran. 

Mest känd som klättrare

I gyttret pinnar Said Belhaj, generalen bakom ­klätter- och musikfestivalen Bohusfest. Det är fjärde året han arrangerar den och antalet ­besökare har aldrig varit fler.

– Det här är ett galet projekt, säger Said när han stannar upp för en kort stund. I år har både vattnet och maten tagit slut, men vi är klättrare, vi är vana att deala med problem.

Tidigare samma dag har han lett en workshop i bouldering, det vill säga klättring på låga klippor, och om några timmar ska han själv stå på scen med sitt band Bambaraoui som blandar traditionell ­gnawamusik från Marocko med jägarmusik från Mali.

– Det är inte idealiskt att spela själv eftersom jag har tillräckligt att göra ändå, men eftersom vi släpper två nya album i höst blev det så.

Musiken har varit en nästan lika stor del av Saids liv som klättringen, men det är som klättrare han är mest känd. Han slog igenom i tidiga tonåren och beskrevs då som ett underbarn. En som minns den unge Said Belhaj är Jens Larssen, som var tränare för juniorlandslaget och som jag möter i festivalvimlet.

– Said kallar mig fortfarande för coach, men jag brukar säga att han var min coach eftersom jag lärde mig hur jag skulle träna andra i lands­laget genom att titta på honom. Said har alltid varit väldigt äventyrslysten och gillat utmaningar, samtidigt som han är en seriös idrottsman.  

Rutin eller meditation

Jens Larssen menar att Bohusfest, som ­samlar ­klättrare från hela Europa för tre dagar med klättring, konserter, filmer och föredrag, har stor betydelse för att locka fler till bergen.

– Det finns otroligt många inomhusklättrare som vill komma ut och prova bergsklättring, och den här festivalen är jätteviktig för att introducera fler för uteklättringen. Said vill få med så många som möjligt och är duktig på att skapa ringar på vattnet med sin positiva energi.

Mitt första möte med Said Belhaj sker ett par månader tidigare, på klättergymmet Moumo på Södermalm i Stockholm. Han är på tillfälligt Stockholmsbesök för att repa med sitt band och har tagit en paus från replokalen. 

Said har varit inriktad på olika typer av klättring under olika perioder av sitt liv. Under de tio åren med landslaget var han nästan helt inne på sportklättring (på bultade leder), men numera varvar han nästan alla former av klättring, exempelvis trad (klippklättring med egna säkringar) och multi pitch (långturer som kräver flera replängder).

– Det är det som är så fantastiskt med klättring, och som gör att jag har fortsatt att klättra nästan varje dag i 30 år. För mig är klättring en sorts rutin eller meditation. Det handlar inte alltid om att köra järnet eller att komma högst upp, utan mer om att vara i elementet, säger han när han tar en paus från klätterväggen och slår sig ner i en soffa i gymmets kafé. 

Saids shorts och händer har spår av krita, kalket som används för att öka friktionen mellan huden och greppen. Blicken är intensiv och ger en glimt av det där superfokuset som har tagit honom upp för några av världens tuffaste leder.

Många fastnar inomhus

I en bokhylla ligger en hög med gamla klättertidningar, bland annat Bergsport, Svenska klätter­förbundets medlemstidning, från 1990-talet. I en av dem finns en svartvit bild på Said när han ­tävlar i SM i speedklättring under Vatten­festivalen i Stockholm 1997. 

Bland hans tidigare meriter finns också en 15-minutersbestigning av det 78 meter höga Gothia Towers i Göteborg, vilket var en del av ett mässjippo. 

Nuförtiden är Said mindre intresserad av ­prestationer. Utomhusklättringen har alltid legat honom varmast om hjärtat och det var också ­vurmen för naturen som fick honom att hoppa av landslaget 2005. 

– Jag märkte att det var svårt att kombinera tävlingsklättring inomhus med uteklättringen, och var inte beredd att lägga alla de träningstimmar inomhus som krävdes. 

Sedan Said började med klättring på 1990-talet har sporten utvecklats en hel del. I dag finns otaliga klätterhallar och boulderinggym runtom i landet – men långt ifrån alla som börjar klättra hittar ut i naturen.

– Det är så individuellt varför man klättrar, konstaterar han, men jag vill inspirera fler unga klättrare att testa bergsklättring. Det är många här inne som aldrig har klättrat ute, trots att det finns otroligt många lättillgängliga berg i Stockholm. Du kan till och med klättra vid Münchenbryggeriet­ här på Söder. 

Drogs till rallarberget

Saids egen fascination för bergen började tidigt. Under uppväxten i Krokslätt mellan Mölndal och Göteborg bodde han nära ett berg, Rallarberget, som väckte hans nyfikenhet i tioårsåldern. 

– Det hade en mystik kring sig och en dragningskraft; jag ville dit och utforska. Ungefär samtidigt såg jag ett tv-program om klättring och tyckte att det såg fräckt ut. 

Saids föräldrar var inte lika hänförda. Hans pappa, som kommer från Marocko och arbetade som forskare, och mamma, som kommer från Finland och var förskolelärare, tyckte att klippklättring verkade vansinnigt. Men det hindrade inte Said, som tillverkade sin första klättersele av ett bilbälte. Och lärde sig grunderna genom att låna en bok om klippklättring på biblioteket.

30 år senare har varken den där nyfikenheten eller längtan till bergen släppt. 

– Min pappa frågar fortfarande när jag ska trappa ner, men han har inte förstått att klättringen inte är en karriär – det är ett liv.

Hjärteprojekt i Marocko

Said har klättrat i närmare 70 länder och lever fortfarande mer eller mindre som nomad. 

– Jag har alltid gillat att upptäcka nya platser och har haft privilegiet och resurserna att kunna resa mycket.

Medan andra drömmer om att klättra i ­Spanien eller Frankrike har Said länder som Iran och Irak högst på önskelistan. Samtidigt har han flera favoritländer som han gärna återvänder till, som Jordanien, Marocko och Mali.

– Länderna på Balkan är också spännande att resa i. De har en intressant historia, dessutom är det lätt att leva billigt där. Mali skulle jag också gärna åka tillbaka till, både för musiken och ­klättringen, men där är det tyvärr för oroligt politiskt. 

I vinter planerar han att återvända till Marocko för att fortsätta med ett av sina stora hjärte­projekt just nu: att skapa en led i ett helt oexploaterat område i södra delen av landet.

– Det är en väldigt speciell plats, som en oas med en väldigt hög och mäktig bergvägg. Jag kom dit första gången 1995, men då fick man inte klättra där eftersom det låg ett hotell nedanför. För några år sedan rasade en stor bit av berget, vilket gjorde att hotellet stängde och det blev fritt fram att klättra. 

För ett par år sedan påbörjade Said arbetet med att sätta bultar längs leden. 

– Det är lite läskigt att bulta den leden och hänga några hundra meter upp helt själv. Det är kul att vara lite rädd, det är en del av klättringen, men jag har aldrig varit intresserad av att utsätta mig för livsfara. 

50 leder på hemmaplan

De senaste åren har Said haft fokus på att skapa nya leder. Under pandemin, när covid satte stopp för utlandsresandet, stannade han hemma i Bohuslän och bultade över 50 nya leder. 

– Jag var ute nästan varje dag och satte upp nya leder på fem olika berg som i princip ingen hade klättrat på tidigare. Jag ville ge något tillbaka till communityt och skapa en bredd av olika leder så att det ska finnas något för alla. 

När han var klar med de nya lederna föddes tanken på att lansera dem med en klätterfestival, som sedermera utvecklades till Bohusfest.

– Jag såg det som ett ypperligt tillfälle att samla communityt. Tanken med festivalen är också att ge nybörjare, eller de som bara har klättrat inomhus, möjlighet att testa att klättra utomhus. 

För Said är klättringen ett sätt att uttrycka sig utan begränsningar. Det är den bilden han vill förmedla, snarare än att prata om prestationer, grader och annat som klättringen ofta förknippas med i dag. 

– Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och fråga sig varför man klättrar, säger han. Jag försöker gå tillbaka till det grundläggande, det där äventyrliga som fick mig att börja. Det är därför jag vill resa till ställen som inte har någon klättringskultur, som Mongoliet eller Saudiarabien. Där vet man inte hur det blir, precis som första gången jag klättrade på Rallarberget.  

Han tror att klättring är väldigt primalt, något människan alltid har ägnat sig åt. 

– Det känns lika självklart att klättra som att springa eller simma, titta bara på alla barn. En klätter­hall som den här är som en enda stor lekplats, och jag tror att vi behöver den där lekfullheten. Det är en fantastisk ventil som jag tror att fler skulle må bra av. 

Svårare att hålla nivån

Klättringen har också varit ett levebröd för Said, genom hela livet. Och några planer på att trappa ner har han inte. 

– Eftersom klättring inte främst är en tävlingssport är det få som pensionerar sig. Det finns klättrare som är 70 år och klättrar fantastiskt bra. Men jag känner att det blir svårare och svårare att hålla nivån, samtidigt som det blir svårare att få sponsorer. De verkar tycka att sociala medier, Youtube och svåra leder är det enda som räknas. Det tycker jag är helt barockt. 

Vart karriären tar vägen, det får vi se.

– Men jag planerar att klättra, och utforska vad klättring är, tills jag tar mitt sista andetag.