En Utefest för alla sinnen

På Utefest får du mer friluftsliv på en långhelg än gemene man får på ett helt år, tycker festival-debutanten Karin Wallén. Häng med henne till Järvsö för ett äventyr som sent ska glömmas.

Svirrandet av dragkedjor som öppnas, frasandet från en sovsäck och det försiktiga prasslet från ryggsäckar och påsar. Ljuden av en ny dag i tältlägret når mig innan jag själv ålar mig ur min kokong och tar mig ut i det daggvåta gräset. 

Så fort jag gjort det lägger jag märke till några grannar en bit bort som verkligen har lyckats med tältmyset. Elin Eriksson och Sofia Ekblom har dukat ett litet bord med blårutig duk och lägger­ nu grunden inför en aktiv dag med bröd och tubost och kaffe i kåsa.

– Jag tänkte jag skulle träna på att tälta, men samtidigt ville vi unna oss lite bekvämligheter, säger Elin och lutar sig tillbaka i den sköna campingstolen. 

Det är den första morgonen på hennes allra första Utefest. För kompisen Sofia är det däremot andra gången i det här sammanhanget.

– I år har jag försökt att boka in sånt jag inte hann förra året, säger hon och öppnar appen som är ny för i år. På schemat står sup- och kajak­paddling på Ljusnan, forsränning, lättviktsvandring – och mycket, mycket mer. 

Men närmast väntar en andra frukost, när de båda ska djupdyka i konsten att laga mat över öppen eld tillsammans med Naturens Hemlig­heter. Redan nu anas frestande dofter från brasorna nere på festivalområdet.  

Succén var ett faktum

Solen stiger sakta och börjar så smått torka upp fuktiga tältdukar när jag släntrar bort till terrassen på STF Undersvik gårdshotell, där ett gäng äter frukostbuffé.

– Solen skiner ju! När det är så här fint vill jag paddla kajak, utbrister Liselotte Bohlin och lyfter mobilen för att stuva om lite i bokningarna. 

Det är andra året i rad hon är på Utefest med familjen. Förra året bokade hon det som en 60-årspresent till maken, som är den stora frilufts­entusiasten i sällskapet. 

– Vi ville göra något tillsammans allihop, säger hon. Hur kul hade det varit om vi hade gett honom en fjällvandring som bara han skulle haft nöje av? Här kunde alla hitta något som passade.

Succén var ett faktum, och alla ville göra det igen. Så nu är de tillbaka – Liselotte med man plus tre av barnen och deras respektive. De bor bekvämt i bäddade sängar, och bokar in de aktiviteter de själva är intresserade av. 

– Så ses vi igen efteråt, när alla gjort sina grejer, säger hon, och spanar ner mot grönområdet där utställare och workshops börjar komma igång. 

Flera grupper syns samlas där nere för att ge sig iväg på aktiviteter – till fots, på hjul eller på vatten. Själv strosar jag ner till stranden, där kajakerna i förmiddagens nybörjarclinic just ska sjösättas efter en teknikgenomgång. 

– Nu ska vi se vad vi har lärt oss, säger Lasse Dahl och spänner åt flytvästen. 

Han är uppvuxen i Skåne men bor sedan många år i Storlien, med fjällen som sin bakgård. Men kajak är nytt för honom. Första gången han ­testade var förra året. 

– Sedan dess har det inte blivit någon mer paddling, så jag tänkte jag skulle friska upp kunskaperna lite inför imorgon. Då har jag en kajaktur på Ljusnan inplanerad, säger han, och öser i nästa sekund beröm över instruktörerna.

– De är fantastiska! 

Under resten av helgen kommer Lasse att fortsätta plocka russinen ur kakan och göra det där som liksom aldrig blir gjort annars. För egen del är det precis den tanken som gör att jag hängt på låset till bokningen av min nästa aktivitet: Via ferrata. Sedan tidigare finns det en mindre sådan i centrala Järvsö, men för ett par år sedan anlades en ny och betydligt större i Orbaden bara några replängder från Undersvik. 

– Och så flyttar ni karbinhakarna så att en alltid sitter fast i vajern. 

Ebba Egerbrandt instruerar och visar hur vi ska göra, och det verkar inte svårt alls. Men snart hänger jag ändå där på en vertikal klippvägg och måste anstränga mitt lilla huvud för att komma underfund med mitt nästa steg. Vilken fot ska ­flyttas vart, och – just ja! – karbin­hakarna ska vidare till nästa vajer i ett lämpligt ögonblick, så att jag kan röra mig utan att det tar stopp. 

Det gäller att planera, för det är trots allt på de där karbinhakarna som mitt liv hänger, om man vill vara lite dramatisk. Och det vill man ju. 

Dags att sänka axlarna

Att klättra Via ferrata är visserligen att ha leden utstakad och säkerheten beprövad. Men nog känns det ändå – både i magen och musklerna – när vi systematiskt tar oss högre och högre, längre och längre. När skyltarna ”svår” och ”lätt” dyker upp i ett vägskäl är det ändå relativt enkelt att välja. Jag är svettig­ nog för att dränka en mindre skogsmus och känner­ mig värd den lättare passagen. 

Under Utefest finns också möjlighet att klippklättra ”på riktigt” med en guide som säkrar, men det hinner jag inte med i år.

Uppe på det som kallas Kaffehyllan unnar jag mig en mikropaus med utsikt över hälsinge­skogarna och Ljusnan som slingrar sig i dalen. Trakten kring Järvsö är verkligen ett mecka för friluftsliv, med flowiga cykelleder, skummande forsar, stilla ­vatten och djupa skogar. 

Väl tillbaka i Undersvik känns det lämpligt att bryta av med något helt annat: En stunds skogsbad med sinnlig stillhet och närvaro. Runt ledaren Cecilia Gustafsson finns hängmattor uppspända mellan tallarna. Några väljer att vila i dem, andra lägger sig rakt ner i mossa och blåbärsris medan hon lugnt talar oss till ro. På hennes uppmaning känner jag in nacken. Ryggen. Sätet. Mitt i allt detta träder också naturens små livstecken fram. En kvittrande fågel, en smekande vind. Axlar och anletsdrag som åker ner en aning. 

Skratt och karusellskrik

Det är med samma lugna stämning som nästa morgon börjar, i lätt dimma över festivalområdet. Yogafolket är uppe i gryningen för att stretcha ut natten och andas in morgonen. 

Själv är jag uppe tidigt för att kasta mig ut i virvlande forsar. Bokstavligt talat, ska det visa sig. Forsränning och forspaddling är nyheter på årets Utefest, och förväntningarna är höga när vi ­bussas iväg till Edängeforsen strax norr om Järvsö. Några ska paddla själva i uppblåsbara forskajaker, så kallade duckies. Vi andra fördelas i de större gummibåtarna och får instruktioner om hur vi ska sitta på kanten och paddla. 

– Ni kommer att vara motor. Vi som är guider sitter längst bak och styr. Börjar vi åka åt sidan eller baklänges så är det för att vi vill det – så försök inte styra emot, säger Annis Nyberg, som är en av guiderna. 

Jag tittar ut mot forsen. Skummande vågor, absolut, inte ser de särskilt höga ut. Jag föreställer mig en lite guppande färd, inte mer än så, när vi går igenom säkerhetsrutiner och teknik. Fyra gånger ska vi åka genom forsen, och stegra svårig­heterna varje gång. 

– Framåt! ropar Liam Zehlin som guidar i vår båt, och vi lyder förstås.

Sex par armar fäster ovant paddlarna i ­vattnet. Den som sitter längst fram till höger utses till takthållare – ett prestigeuppdrag, inbillar jag mig.

Utmaningen är att fortsätta paddla även när de där vågorna, som såg så oansenliga ut från land, sköljer över båten, och över oss.

Mycket riktigt åker vi också både baklänges och sidleds, när Liam så vill. Någon gång snurrar vi, till ljudet av skratt och små karusellskrik. 

Lille skutt och dödsvalsen

När det är dags för runda tre i forsen är det min tur att vara takthållare. Och något förändras i mig. Nu är det JAG som håller i taktpinnen, och jäklar i mig nu ska det paddlas. Jag hör mina läppar formas till ”ÅHEJ! ÅHÅÅ!” när vi kastas in i det första mötet med virvlarna. Plötsligt når knappt paddeln ner till vattnet längre, när båten stegrar sig, men takten ska jag banne mig hålla ändå. 

Tillsammans med de två andra båtarna styr vi sedan in till stranden för att testa en annan nyhet: att bada i forsande vatten. En efter en får vi hjälp av Annis att hitta rätt stenar att stå på. Sedan kastar vi oss bakåt i forsen, och flyter med strömmen en bit, innan vi simmar in till land. Det är en häftig känsla när något som först ser nästan omöjligt ut, visar sig gå riktigt bra. 

När vi går tillbaka mot starten för ett sista möte med forsen, pekar Annis ut mot vattnet.

– Vi börjar med Bröllopsvalsen. Och avslutar med Dödsvalsen.

Jag ler skräckförtjust åt två av mina båtkompisar, Amira Wiander och Ellen Kullgard. Under våra promenader mellan turerna har vi hunnit prata en del, och de har precis insett att de har en gemensam nämnare i Malungs Folkhögskola. Amira gick fjäll- och vildmarksledarutbildningen där för några år sedan och driver nu eget som guide i Åre. Ellen har just börjat på utbildningen och ska ha Amira som gästföreläsare i vinter. 

Vi fnissar lite åt ”dödsvalsen”, innan Liam slår hål på nervositeten:

– Jag brukar kalla den för Lille Skutt.

Själv skulle jag kalla den för Lilla Tsunamin, hinner jag tänka, när den en stund senare reser sig som en vägg och kastar oss bakåt i båten. Men alla lyckas hålla sig kvar, och när vi tar oss i land efteråt är leendena stora och breda. 

Mycket snack om ull

Men Utefest är ju så mycket mer än adrenalinkickar och karuselltjut. Återigen är det dags för något helt annat. 

– Kan ni beskriva en hackspett i ett träd och en myra på marken utan att säga vad det är?

Utemagasinets Emma V Larsson tar täten ut i skogen på den vandrande workshopen Hike & Write och vi är ett brokigt gäng som hakar på. Någon brukar skriva dagbok, en annan skriver bara när han är på tur. En tredje pluggar till journalist och en fjärde vill få lite inspiration till hur man kan sätta nya ord på sina upplevelser.

Jag sitter lutad mot en trädstam och märker hur mina tankar på myrornas värld irrar omkring nere i blåbärsriset, när duggregnet ökar i intensitet. Genast byter jag fokus och tänker istället på regndropparna. Hur många av dem fastnar i trädtopparna? Och så dimman som drar in, som en väsande vålnad.  

Tänk att jag ganska nyss skrek ÅHEJ! ÅHÅÅ! Det är nästan svårt att fatta. 

En stund senare fastnar jag i Svenska Turist­föreningens workshop om att gå på tur i vinter­fjällen, för att sedan lyssna på ett föredrag om olika portabla metoder för att rena vatten. Det här är verkligen kontrasternas helg och en mötesplats för alla som gillar att vara ute – men också för branschen. 

– För oss handlar det ju om att träffa våra kunder,­ men också våra branschkollegor, säger Stian ­Killingstad, som är försäljningschef hos norska ullspecialisten Aclima. 

I tältet bakom honom hänger ullunderställ som det kläms och känns på. Frågorna handlar om allt ifrån vad som är varmast till om det inte kliar lite ändå? Ett som är säkert är att det kliar i fingrarna på Stian att få berätta om merinoullens fördelar. Och hur Sverige skiljer sig från Norge. 

– Du vet väl att norrmän är födda med skidor på fötterna och ull på kroppen?

I Sverige har vi traditionellt sett använt mer syntet, säger han, men nu är det allt fler som går över till ull.

Maxa din tältupplevelse

I tältet intill står Joe Nocito som rest ända från Vermont i nordöstra USA. Han är internationell­ försäljningschef på strumpvarumärket Darn Tough och brinner lika mycket för friluftsliv som för ­vikten av att ha bra på fötterna. 

– Skandinavien känns som hemma, tycker han. Det är kalla vintrar och fina somrar, och folk är aktiva. 

Ull är en självklar ingrediens även för familje­företaget som Joe representerar, med tillsats av syntet och smart design för den slitstyrka de är stolta över. Så stolta att de som första strump­varumärke lanserade livstids garanti.

– Sliter du ut strumporna så får du ett par nya, säger han, och nickar mot ett ställ där de hänger i klatschiga färger. 

Några meter därifrån hänger en sotig kaffekanna över öppen eld där Lundhags har genomgång av kängvård. Grannen Fjällräven har just haft en bräddfylld workshop om hur man maxar tält­upplevelsen på tur. Och i ett annat hörn ­pratar Jonas Vildmark om eld och prepping, sam­tidigt som ett skränande gåsstreck på väg söderut ­passerar på himlen. 

Området fylls på med folk som behöver duscha. Folk som har badat i Ljusnan. Folk som – minsann – kommer rullande över gräset i god fart. 

De senare leds av Anders Andrae, som arrangerar tillgängliga naturupplevelser genom företaget Willut. På Utefest samarbetar han med Zoom­ability, som gör terränggående elrullstolar som funkar där vanliga rullstolar inte gör det. 

– Drömmen vore att ha de här till uthyrning hos oss, säger Sandra Löfgren, och reser sig ur sin lånade Zoom. 

Till vardags är hon platschef på Lida Friluftsgård strax söder om Stockholm. 

– Vår uppgift är ju att få ut folk i naturen, så jag och en kollega är här för att samla inspiration. Och det har vi fått. Jag är helt slut nu, säger hon med ett skratt. 

Inspirerande historier

Inför helgen undrade Sandra hur det skulle bli på Utefest. Skulle hon känna sig bortkommen bland alla ”häftiga” outdoormänniskor? 

– Men jag kände direkt att det var väldigt inkluderande och trevligt. Och så har det fortsatt. 

Anders Andrae håller med: 

– Även som funktionshindrad känner man sig inkluderad, och det är det inte alltid man gör. 

När jag senare bänkar mig vid Wilda Nilssons­ föreläsning om 130-milaturen Gröna bandet, ­känner jag mig så pass inkluderad i hennes värmande och dråpliga historier om med- och motgångar från Grövelsjön till Treriksröset, att jag så smått börjar fila på en plan för nästa sommar. Eller den efter det. 

Och när Ann da Silva Johansson tar vid är jag egentligen på väg till restaurangtältet för en välbehövlig middag. Men när den smått vidunderliga berättelsen om hur hon cyklade från Hälsingland till Nya Zeeland vecklar ut sig, ja då får man bara stå ut med att det kurrar i magen. Jag är glad att jag stannar till det högst oväntade slutet. 

Ingen tanke på refrängen

Jag är också glad att jag hänger kvar när den efterlängtade maten – viltskav från trakten – sköljts ner med ett glas vin. Att jag är där och upplever hur gräsmattan framför scenen förvandlas till en böljande folkmassa när bandet Stöldgods börjar få upp temperaturen i publiken. 

Himlen är mörk över Ljusnan, men det är inte läge att tänka på refrängen än, även om det är en dag imorgon också. Åtminstone en halv, innan tälten rivs för den här gången och löften växlas om att ses igen nästa år. ”Då ska jag forsränna/tälta/ta med min brorsa/komma redan på torsdagen!”

Men än tänker vi inte på avsked. Än så länge stampar vi med fötterna och skrålar ”I would walk 500 miles and I would walk 500 more …” – för att sedan vara med om hur bandet förvandlas till Rammstein i flanellskjortor och håller på att riva hela Undersvik, medan Linus Palmqvist från Naturens Hemligheter förgyller kvällen med egen pyroteknik framme vid scenen. 

I takt med musiken, vid exakt rätt ögonblick, gnistrar det till där framme i den varma, guppande massan. Men det är inte fyrverkerier förstås, utan eldstål. Det är Utefest det. Så väldigt mycket Utefest.