Längs okända El Camino del Salvador

Thea Pisoni är van vid långa, tuffa solo-vandringar. Men längs den spanska pilgrimsleden El Camino del Salvador utforskade hon en ny dimension av vandringen: gemenskapen.

”Det var i 20-årsåldern jag först hörde talas om pilgrimsleden El Camino de Santiago. Tanken på att ge mig ut på en sådan vandring fascinerade mig, men samtidigt kändes­ det som ett äventyr jag aldrig skulle våga mig på ensam. 

Idag, vid 32 års ålder, har jag blivit en ­erfaren solovandrare som hela tiden utmanar mig själv. Jag håller bland annat just nu på att vandra från Mexiko till Kanada i etapper, längs med långleden Pacific Crest Trail i USA. 

I våras hade jag några semesterdagar att ta ut och kände att det var dags att prova på en ny typ av vandring. Jag mindes min gamla dröm om att vandra El Camino. Jag gjorde lite research och insåg att det finns ett helt rutnät med caminos! 

Det var då jag snubblade över El Camino del Salvador – en sträcka på 13 mil där man korsar ­Kantabriska bergen i nordvästra Spanien. Det är en av få leder som inte slutar i Santiago de ­Compostela, utan i Oviedo. 

El Camino del Salvador är ett perfekt alternativ för den som bara har en vecka att vandra, och som vill träffa andra vandrare men slippa trängas. Den får inte lika mycket uppmärksamhet som andra leder, men sägs vara en av de vackraste – och en av de mest utmanande. 

Jag är van vid att gå långt och att hela tiden pusha mig själv att gå längre och snabbare. Den här vandringen blev en riktig kontrast mot det. Tanken var att njuta av nuet, uppleva den spanska kulturen och att ta mig tid att lära känna andra vandrare. 

Jag bodde på vandrarhem i små bergsbyar där jag fick använda mig av min knaggliga spanska. Efter några dagar var vi samma vandrare som slöt upp på vandrarhemmen, kväll efter kväll. Eftersom jag vandrade ensam under dagarna var det alltid ett kärt återseende med mycket skratt. Jag mötte vandrare i alla åldrar från både Asien, Amerika och Europa.

Vandringen tog en vecka. Det bästa var den vackra naturen och den kulturella upplevelsen. Vandringen börjar i spanska León och fortsätter ut på landsbygden. Då ser man bergskedjan i horisonten – det är häftigt att tänka att man är på väg dit. Jag passerade många kyrkor och gårdar. Efter två dagar nådde jag de spetsiga, vackra bergen.­ Med stigningen började den tuffaste delen. De små bergsbyarna var charmiga, där fanns några få hus, en restaurang och en pub. 

Det är en ganska­ njutningsfull vandring, särskilt som man inte behöver ha med sig tält och man slipper därmed att bära tungt. Det finns god mat och dryck vid varje etappslut. Längs den mest populära caminon, den franska leden, blir vandrarhemmen ibland fulla. Men på denna upplevde jag att vi var mellan fyra och sex övernattande gäster. 

Leden slutar vid en katedral på ett torg i Oviedo. När jag väl hade gått i mål satt jag kvar på en ­servering på torget och såg andra vandrare gå i mål. Att bevittna deras glädjerus var fint. Det gav nya perspektiv på min egen resa. Den här typen av äventyr gör något med folk. Det är en fysisk vandring som tar dig från A till B, men det är en inre resa också – och alla har sin egen anledning till att de är där. Det öppnar för fina samtal. 

På caminon lärde jag mig att man inte behöver tala samma språk för att förstå eller hjälpa varandra. Det var fint att se hur folk ger så mycket av sig själva, även om vi alla är så olika. Jag lärde mig att  våga släppa in andra människor, även om det kan kännas krångligt på grund av språkbarriärer och annat. Det finns ju ett ordspråk som säger att delad glädje är dubbel glädje, och det är verkligen en insikt som den här vandringen gett mig. 

Vandring betyder jättemycket för mig. Det är ett effektivt sätt att varva ner, att grunda sig. En vandring om året är bra för själen. Nu drömmer jag mest om att utforska Alperna och förstås om mina återstående 300 mil på PCT. Förhoppningsvis med sällskap!”